Trump, stenåldern och Curtis LeMay

Bombningar i Vietnam. Bilden tagen av Lt.Col. Cecil J. Poss, USAF. Fri bild

Trump, stenåldern och Curtis LeMay. När 175 iranska skolflickor massakrerades redan under de USA-israeliska bombangreppens första dag, insåg många vad som komma skulle. Halshuggningen av regimens ledarskap skulle inte ske utan kolonialkrigens vanliga följder. Tusentals döda och sårade civila, bombade bostadsområden, sjukhus, skolor och universitet – för att inte tala om infrastruktur, energi- och kärnanläggningar. När Donald Trump nu talar om att bomba Iran ”tillbaka till stenåldern” hämtar han orden från den amerikanska flygvapenchefen Curtis LeMay. De gällde den gången Vietnam.

När 175 iranska skolflickor massakrerades redan under de USA-israeliska bombangreppens första dag, insåg många vad som komma skulle. Halshuggningen av regimens ledarskap skulle inte ske utan kolonialkrigens vanliga följder. Tusentals döda och sårade civila, bombade bostadsområden, sjukhus, skolor och universitet – för att inte tala om infrastruktur, energi- och kärnanläggningar.

När Donald Trump nu talar om att bomba Iran ”tillbaka till stenåldern” tar han fasta på den amerikanska imperialismens blodigaste kapitel. Orden att ”bomba tillbaka till stenåldern” fälldes ursprungligen på 1960-talet av den amerikanska flygvapenchefen Curtis LeMay och gällde Vietnam. Själv hade han beordrat ”carpet bombing” – strategiska bombmattor – under andra världskriget mot både tyska och japanska städer oavsett deras militära betydelse. Det handlade om att knäcka befolkningarnas eventuella stridsmoral och göra platserna obeboeliga.

1945 hade LeMays bombmattor förstört stora delar av 66 japanska städer, inklusive förstörelsen av Tokyo. Över en halv miljon japanska civila hade dödats och oräkneliga miljoner skadats och blivit hemlösa. Detta utan att räkna in atombombsoffren i Hiroshima och Nagasaki.

Olof Palme

Själv hann LeMay inte genomföra sin ”carpet bombing” av Nordvietnam – han pensionerades 1965, men strategin återupplivades av president Nixon under julbombningarna av Nordvietnams städer, inklusive huvudstaden Hanoi 1972. Det var mot julbombningarna Olof Palme tog bladet från munnen och deklarerade: ”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det, som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr… bombningarna [är] ett illdåd. Därav finns det många i modern historia. De förbinds ofta med namn, Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka.”

Palme mötte förstås en storm av anklagelser från flera av den ”fria världens ledare” – att jämföra bombterror mot befolkningen i ett ”kommunistiskt land” med nazismens och fascismens förbrytelser ansågs skamligt.

Men Palme tog inte ställning till regeringen i Nordvietnam, utan för befolkningen, människorna. Detsamma gäller befolkningen i Iran, Libanon och Gaza – oavsett de politiska grupperna och ledarskapen.

Imperialistmakters massakrer, folkmord och förmåga att ”döda på håll” har varit en nyckel i deras maktordning. När dagens tusentals iranska och libanesiska offer, ja tiotusentals inberäknat Gaza, gentemot tiotals amerikanska och israeliska är det som om historien stått still. När en 22-årig Winston Churchill rapporterade från engelsmännens seger över sudaneserna vid slaget om Omdurman 1898 tyckte han att striden nästan varit tråkig. Den brittiska sidan räknade in 47 döda och drygt 380 sårade, medan sudaneserna förlorat 12 000 dödade och 13 000 sårade. Skillnaden var kulsprutan. Nuförtiden, flygvapen.

USA och Israel kan relativt ostörda genom bombterror smula sönder hela samhällen och människorna däri, utan att mötas av likvärdig vapenmakt. Därför är det svårt att inte i viss mening känna en gnutta tillfredsställelse när Irans och Hizbollahs missiler någon gång träffar åtminstone militära mål, som den amerikanska femte flottans högkvarter i Bahrain. Eller någon av vasallernas baser i gulfstaterna eller israeliska radarstationer och flygplatser.

Bakslag för USA och Israel

I internationell media förekommer många nyheter om förstörelse av både amerikanska och israeliska militära installationer men också civila. Något som sällan återrapporteras i svensk media, kanske av oro för fejk news, kanske bara av gammal vanlig lojalitet med den imperialistiska västvärlden (till vilken ju även Israel brukar räknas). Men att den politiska och mediala upprördheten över blockeringen av Hormuzsundet riktas mot Iran – och inte i första hand mot krigsanstiftarna Trump och Netanyahu – talar tydligt om var lojaliteterna ligger.

Även i amerikansk media rapporteras sedan en tid om militära bakslag för USA och Israel. Just när detta skrivs om nedskjutningen av två amerikanska stridsplan. När två tredjedelar av den amerikanska opinionen motsätter sig kriget och konfrontationerna ökar mellan fredsdemonstranter, polis och militär i israeliska samhällen, har Washingtons planer sedan länge havererat. När bränslepriser rakar i höjden, viktiga delar av världshandeln blockeras och siffrorna på världens börser lyser rött varslas inte om ekonomisk lågkonjunktur utan om världskris.

Då kan många vändpunkter hastigt närma sig. Antingen i form av inbromsning och stopp för storkriget i Mellanöstern – eller den blodiga eskalering som Trump annonserar med chockhöjning av USA:s militärutgifter och återlansering av Curtis LeMays ökända strategi för förintelse.

Håkan Blomqvist

Ursprungligen publicerat i Internationalen.