I SVD har två jurister skrivit ett förslag om hur en signalspaningslag kan utformas. Förslaget är som jag ser det mycket vettigt. Det innehåller framförallt en möjlighet för den enskilde medborgaren att vidta rättsliga åtgärder i efterhand om man anser sig ha utsatts för övervakning på felaktiga grunder. Det är en bättre variant än Bodströms brottsmisstanke-förslag. Helt enkelt för att den senares förslag fortfarande innebär att alla ska övervakas. Det är också en variant som finns i många olika länder. Däribland Danmark. Och den gäller då inte bara signalspaning utan all typ av hemlig övervakning, buggning, telefonavlyssning från den vanliga polisen osv.
Punkterna i juristernas förslag är:
• Lagens syfte måste vara klart och tydligt. Medborgarna ska kunna förutse vilken kommunikation som ska granskas. Den brittiska lagen fälldes för att dess syfte var för vagt. Likheten med FRA-lagen är slående. Det talas om ”yttre hot”, som till exempel försörjningskriser, ekologiska obalanser och valuta- och räntespekulationer.
Den tyska lagen däremot var tydligt avgränsad och avsåg endast en krigs- eller terrorattack samt vissa specifikt angivna mycket grova brott.
• Spaningen måste vara proportionerlig. Det ska alltså finnas en rimlig balans mellan mål och medel. Även om syftet med FRA-lagen godtas, är det att gå för långt att dra in all elektronisk kommunikation som går över gränsen i FRA:s system. Den tyska lagen avsåg ca 10 procent av all elektronisk kommunikation – FRA-lagen avser 100 procent.
• Det ska vara tydligt för medborgarna vilka i samhället som typiskt sett kan utsättas för spaningen. Men FRA-lagen talar vagt om att de som avlyssnas är de som använder sig av elektronisk kommunikation. Sådana oklarheter godtas inte av Europadomstolen.
• Det ska framgå hur länge övervakningen får pågå – här finns tydliga regler i FRA-lagen som Europadomstolen borde godta.
• Medborgarna ska i förväg kunna förstå hur den inhämtade informationen får undersökas, användas och lagras. I FRA-lagen anges att detta ska ske genom ”inhämtning, bearbetning och analys av informationen”. Men till skillnad från den tyska lagen framgår inte av FRA-lagen hur detta närmare ska gå till.
• Det ska stå klart hur och på vilka villkor den inhämtade informationen kommuniceras med andra myndigheter och andra utomstående mottagare. FRA-lagen är alltför vag även på denna punkt. Den tyska lagen var mer detaljerad och krävde dessutom godkännande vid en juridisk prövning av en oberoende domare för att informationen skulle kunna vidarebefordras.
• Det ska framgå när och hur inhämtad information antingen får eller måste förstöras. Den tyska lagen var mycket utförlig på denna punkt medan FRA-lagen i princip inte säger något alls om saken.
• Enskilda ska ha rätt att få övertramp från statens sida rättsligt prövade och en rätt till skadestånd om staten fälls för sina misstag.
Men enligt FRA-lagen har man ingen rätt att i efterhand få reda på om man utsatts för spaning – även om åtgärderna visat sig helt grundlösa. Då blir det givetvis också omöjligt att kräva skadestånd.
• I dagens globala kommunikationsnät är det slumpen som avgör om e-post eller telefonsamtal går över gränsen – slump som grund för signalspaning accepteras inte av Europadomstolen.
• FRA-lagen får inte innebära begränsningar vare sig i svenska eller utländska medborgares rättigheter. Enligt Europakonventionen har alla samma rättigheter. Kommunikation mellan till exempel advokater och klienter, eller journalister och källor som finns i olika europeiska länder kan inte garanteras som FRA-lagen ser ut i dag.
Sen har det ju i och för sig visat sig att lag eller inte lag inte spelar så stor roll. De svenska säkerhets- och underrättelsetjänsterna övervakar oss ändå. Och har så gjort under lång, lång tid.
Intressant?
Bloggat: Trotten, Intensifier, Annarkia, Jonas Morian, Jinge,
Borgarmedia: SVD, HD1, HD2, IDG, DN1, DN2
Andra bloggar om: FRA, FRA-lagen, EU, Avlyssning, Integritet, Övervakning, Politik, Samhälle
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Kul att Centrum för rättvisa går in i den här debatten också. Annars minns jag dem mest för deras engagemang i fallet med salladsbaren Wild’n Fresh.
Idag på vänsterns FRA-hearing var Clarence Crafoord väldigt noga med att betona att artikeln i SvD inte alls var ett förslag, utan en absolut miniminivå.
Varken han eller Centrum För Rättvisa tycker att Sverige har någon anledning att lägga sig på miniminivån.
Och varför skulle vi det? Vi har haft fred i 200 år, vi har inga ockupationstrupper placerade i något land, och har en historia nästan helt befriad från terroristattacker.
Men som sagt, Clarence Crafoord var väldigt angelägen om att betona att artikeln inte alls skulle tolkas som ett förslag.
En miniminivå för att det ska accepteras av EU som jag förstår det.
Dvs ytterligare skydd för integriteten i en signalspaningslag skulle var ännu bättre. Men där fallerar min skunkp om lagstiftning, de flest agrejer jag tänkt på finns med i eras punkter (utom det med brottsmisstanke, om det går att finna ett sätt som det praktiskt kan fungera på)