15 år efter EU-toppmötet i Göteborg ordnar folkrörelser ett möte om EU-politiken och framtiden lördagen 11 juni i Göteborg. Det sker på Jordens Vänners initiativ i samarbete med Clarté, Folkrörelsens nej till EU och Nordbruk med stöd av europaparlamentarikern Max Andersson och Studiefrämjandet. Inför mötet lanserar också Jordens Vänner facebookgruppen Alternativ till EU som samlingsplats för kunskap och diskussion kring EU-frågor.
Sverige behöver samarbete mellan folkrörelser för att gå emot den miljöfarliga och orättvisa politik som EU bedriver menar Tord Björk, sammankallande i Jordens Vänners EU-utskott. TTIP, Flyktingpolitiken, militarisering och ökade klyftor mellan centrum och periferi i Europa tack vare euron och nyliberal EU politik gör alla de frågor som folkrörelserna kämpade för 2001 lika aktuell idag om inte ännu mer, säger Ellie Cijvat, styrelseledamot i Jordens Vänner.
I programmet deltar Torgny Östling, aktiv i bonderörelsen Via Campesina och en EU grupp i Bryssel som arbetar med skogsfrågor. Andra inledare till diskussion är Mikael Nyberg, författare till boken Gröna kapitalet och Det stora tågrånet som talar om EU-politik som leder till förslumning av arbetslivet, Hans Linde, vänsterpartiet om flyktingpolitiken tillsammans med Masoud Vatankah från Folkkampanjen för asylrätt, Ingela Mårtensson från Kvinnor för fred om militarisering och fred tillsammans med Pelle Sunvisson, ordförande i Folket i Bild/Kulturfront och Hans Wåhlberg, mpbloggare som bott i och skrivit om Ukraina. Ellie Cijvat, Jordens Vänner, Per Hernmar Folkrörelsen Nej till EU, Johannes Jensen från Socialistiska partiet och Max Andersson deltar också i programmet.
Faceooksidan för arrangemanget med hela programmet.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Mikael Nyberg, Hans Linde, Jordens Vänner, Ellie Civjat, Tord Björk, Folkkampanjen för asylrätt, EU, Demokrati, Flyktingpolitik, Skogsbruk, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
2001 fanns ett moment mot EU och ensidig globalisering. Här fann möjlighet till en folklig rörelse i ordets egentliga betydelse. Frågan är om ett engagemang eller moment någonsin försvunnit så snabbt som skedde. Denna gång, likt de flesta andra gånger, misslyckades progressiva krafter och vänster att föra engagemanget vidare. Dessutom skedde det under den Perssonska regeringsperioden då socialdemokraterna definitivt tog steget över från demokratisk reformistisk socialism till socialliberalism.
Vari ligger denna fundamentala och närmast fullständiga oförmåga, för att inte säga inkompetens?
Det tragiska och sorgliga idag är att EU-motståndets faktiska hopp ligger hos de högerpopulister, som drivit fram folkomröstningen i Storbrittanien. Ett nej i denna är sannolikt det enda, som under överskådlig tid, skulle kunna förändra spelplanen.
Det som hände var att större delen vänstern inte vågade försvara oss som var på gatorna i Göteborg. Den dåvarande partistyrelsen i V vill att polisen skulle ta med hårdare tag mot oss på gatorna. De ansåg att det var bara var vårt fel och att polisen inte skulle kritiseras. Sjöstedt var på den linjen. Jag är inte motståndare till EU, utan vill att EU ska förändras på samma sätt som jag vill att styret i Sverige ska förändras.
Jag tror att det engagemang som fanns var mycket djupare än det som hände på gatorna. Var inte just en stor del av problemet att allt fokuserades på ”gatukravallerna”? Kanske var det så att saken förlorades genom all energi gick åt till hanteringen av ”skuldfrågan”.
En del av problematiken var den. Men hade ledande vänstermänniskor, Vänsterpartiet och andra försvarat oss som ordnade alla demonstrationer och möten istället för att fördöma oss hade det blivit annorlunda. Men samtidigt ska vi komma ihåg att alla vänster- och aktivistgrupper såg en kraftig tillväxt från Göteborg 2001 och fram till att vi misslyckades med att stoppa USA:s attack på Irak. Det var till stor del det sistnämnde som ställde till de för aktiviströrelsen i Sverige. Inte kravallerna.
Säkert växte engagemang och stöd för progressiva grupper men samtidigt försvann sakfrågan från debatten, det var här – som jag ser det – det verkliga problemet låg. Vid tiden för händelserna hade t.ex en organisation som Attac etablerat en plats i det offentliga rummet och i debatten. Man var välkommen i ”tv-sofforna”. Efter Göteborgshändelserna förlorades denna plats ganska omgående och denna förlust tror jag hade mycket att göra med fokusväxlingen från sakfråga till ”skuldfråga”. Följden var att argumentationen, som varit offensiv (EU- och globaliseringskritikik) blev defensiv (försvara en händelseutveckling där det säkert kan ha begåtts ett och annat misstag), något som i det rådande mediaklimatet var en omöjlig uppgift.
Kanske hade vänsterpartiet kunna göra skillnad men kom ihåg att detta var under populisten Schymans tid och fokuset var då som nu att samarbeta med socialdemokrater för att nå det hägrande målet att få sätta sig på regeringstaburetterna. Vänsterpartiet har aldrig haft förmågan att göra skillnad.