Förintelsens minnesdag 2025

Förintelsens minnesdag. Den 27 januari för 80 år sedan var inte bara Röda Arméns befrielse av Auschwitz utan inledningen på fascismens globala nederlag. Låt oss ta det som utgångspunkt för våra minneshögtider när hoten åter tornar upp sig istället för att avgränsa mot vänstern.

Röda armén i Oswiecim (Auschwitz)

när den sovjetiska Röda Armén rullade in i Auschwitz – eller Oswiecim som det polska namnet lyder – på eftermiddagen den 27 januari 1945 var inte många lägerfångar vid liv. Av de cirka 1,3 miljoner – de flesta judar – som förts av tyskarna och deras hjälptrupper till den väldiga lägerstaden hade över en miljon mördats i Birkenaus förintelsefabrik. Sextiotusen hade inför de sovjetiska truppernas framryckning drivits iväg till läger västerut i de så kallade ”dödsmarscherna”. Av de återstående kanske sjutusen var huvuddelen för svaga för att förflyttas. Några hundra tvångsarbetare återfanns ännu i arbetslägret Monowitz. De sovjetiska soldaterna fann också vid sidan av hundratals döda kroppar, enligt uppgift, 370 000 klädesplagg för män och 837 000 för kvinnor samt nära åtta ton mänskligt hår…

Trots de ytterst blodiga erfarenheterna på östfronten och för många även under Stalinterrorn chockerades röda armésoldater av vad de mötte. Över tvåhundra man från den berömda 322:a gevärsdivisionen inom Första Ukrainska fronten hade stupat i striden om lägren där även tusentals sovjetiska krigsfångar, antinazister, romer och homosexuella hade mördats. ”Det var i Oswiecim jag insåg vidden av vad som hade drabbat judarna”, uttryckte sig ett befäl.

Att det andra världskriget när det gällde antal soldater, materiel och offer i huvudsak utspelade sig på östfronten är ett välkänt faktum. Bara Sovjetunionen förlorade bortåt tjugofem miljoner människor i strider, nöd och folkutrotning – ungefär hälften av hela världskrigets samlade förluster. Utan att förringa andra krigsområden var det på östfronten kriget avgjordes – och de flesta tyska koncentrationsläger befriades.

En historisk ironi, eller tarvlig sarkasm, är att minnesdagarna nu inte bara utesluter den ryska statens företrädare – på många sätt förståeligt efter Rysslands angrepp på Ukraina – utan också att demokratiska vänsterkrafter på flera håll inte välkomnas till gemensamma minnesstunder. Detta på grund av vänsterns solidaritet med det palestinska folket och motstånd mot israeliskt förtryck och folkmordskrig. Det gäller inte minst i Sverige där Judiska Centralrådet säger sig stå fast vid fjolårets beslut att inte bjuda in företrädare för Vänsterpartiet.

Att Vänsterpartiet markerat mot och till och med uteslutit medlemmar som kritiserats för att ha spridit antisemitiskt präglade så kallade troper och uttalat stöd för PFLP, räcker inte för Centralrådet som är paraply för Sveriges judiska församlingar. I sitt uttalande 29 oktober i fjol menar rådet att det i Vänsterpartiet finns en ”strukturell antisemitism” som ”överträder gränsen” till legitim Israelkritik genom att ha ”förnekat den israeliska statens existensberättigande”. Att Vänsterpartiet i kongressbeslut och resolutioner stödjer en tvåstatslösning räcker tydligen inte. Det är istället den växande opinionen – både i den internationella och judiska oppositionen mot Israels krig – för en omprövning av staten Israels nuvarande uppbyggnad och extrema etnonationalism som Centralrådet vantolkar. Här spökar en hårdragen definition av antisemitism som företräds av IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance med ett tiotal år på nacken.

Enligt den mycket omstridda definitionen kan ett ifrågasättande av Israel som judisk stat utgöra antisemitism. Och visst, så kan det vara. Men diskussionen om enstatslösning, binationell stat, federation osv i demokratiskt socialistiska, vänsterpartistiska, palestinska och judiska sammanhang handlar om lika demokratiska rättigheter för alla folken i området, ”från floden till havet”, oavsett statsform. När israeliska debattörer under det nuvarande folkmordet talar om ”the end of Israel” avser de inte folkutrotning utan omprövning. Israels ”första fascistiska krig”, för att tala med Gideon Levy, ställer frågan om hur det judiska, palestinska och andra folks samexistens i området ska utformas – att den sionistiska modell som radikaliserats in i folkmordslogik utgör en skräckinjagande återvändsgränd står klart för alltfler. Det är den saken som diskuteras i vänstern och palestinasolidariteten.

Att det svenska Judiska Centralrådet dömer ut det ofrånkomliga sökandet efter demokratiska lösningar som ”strukturell antisemitism” kanske beror på dagens högervåg. Det är förstås inte helt lätt att tänka sig svenska anhängare av Netanyahu, Ben-Gvir och Smotrich i samma minnesstund som palestinasolidariska vänsterpartister. Men då bör Centralrådet tänka om för att inte låta sig kidnappas. Hågkomsten av Förintelsen – den europeiska rasismens och antisemitismens slutstation – är alltför viktig för att förvandlas till inskränkt politiskt slagträ.

Den 27 januari var inte bara Röda Arméns befrielse av Auschwitz utan inledningen av fascismens globala nederlag. Låt oss ta det som utgångspunkt för våra minneshögtider när hoten åter tornar upp sig – istället för att avgränsa mot vänstern.

Håkan Blomqvist

Tidigare publicerat i Internationalen

Läs mer:

• Världens minst antisemitiska land
• Antisemitism och antisionism
• Några punkter om antisemitism
• Vänstermedier deltar i oseriös hets kring antisemitism
• Är antisionism lika med antisemitism?
• Antisemitism är huvudsakligen förknippat med SD
• Om antisemitism – några funderingar
• Vad som är antisemitism
• Det är inte antisemitism
• Det är inte antisemitism – 2