Postmodernismen – inget för vänstern, del 3

Del 3 av 9 i serien Postmodernism

I mitt förra inlägg skrev jag att det var för mig oklart varför de autonoma kommit att omfatta postmodernistiska teorier. Nu har jag forskat lite och kommit vissa saker på spåren. Det visade sig vara mycket enkelt, den italienska autonoma marxismen på 70-talet och framåt lät sig inspireras av tänkare som Foucault, Deleuze, Guattari, Lyotard, Virilio. En av de som lät sig inspireras var Antonio Negri. En text som behandlar denna utveckling är Från kommunikation till kommunism av Jan Sjunnesson 1997. Andra texter som tar upp ämnet är Har kejsaren några kläder, som är en recension av Hardt/Negris Imperiet och på bloggen En bris av frisk luft behandlas också ämnet, Flyktiga tankar efter att ha läst…

Motkraft sammanfattar det hela så här:

Operaism och autonom marxism:Operaismo (”arbetarism”) är en variant av marxism som utvecklades under femtio och sextiotalet i framför allt Italien. Teorierna vidarutvecklades på sjuttiotalet av den italienska autonomia-rörelsen. Dessa marxistiska teorier, som lägger sin fokus på arbetarklassens självständiga kamp mot att inordnas i kapitalet och ser denna kamp som kapitalets drivkraft, har kommit att kallas för autonom (egentligen autonomistisk) marxism.
Postautonoma teorier: Den autonomistiska teoribildningen har aldrig varit homogen eller stillastående. Under 80-talet och 90-talet korsbefruktades teorierna med fransk poststrukturalism. I Italien fick dessa tankar sitt starkaste fäste kring de autonoma sociala centrena. En stor del av denna teoretiska diskussion finns populariserad och sammanfattad i Toni Negri och Michael Hardts bok Imperiet.

En annan väg som det postmoderna teorierna kommit in i de autonoma och anarkistiska kretsarna verkar vara via personer som arbetat med fångfrågor och på det sättet influerats av Foucaults tankegångar om makten. En som skrivit en bok om detta är kriminologen Magnus Hörnqvist, Foucaults maktanalys. Ett citat från den boken:

”Vi vet idag med tillräcklig säkerhet vilka som exploaterar vilka, vilka som tar emot profiterna, vilka som är inblandade och vi vet ur det går till när profiterna investeras på nytt. Men när det gäller makten … Vi vet att den inte är i händerna på de som styr. Men det är klart, idén om den härskande klassen har aldrig givits en adekvat formulering”

Med start i detta citat diskuteras, försvaras och kritiseras Michel Foucault i en tråd på socialism.nu, som är ett diskussionsforum för främst anarkister, syndikalister och autonoma.

Andreas Malm kritiserar Antonio Negris och Michael Hardts teorier om makten (vilka är hämtade från Foucault och från så kallade poststrukturalister som Jacques Derrida), utifrån dess implikationer för imperialismen, i sin bok, När kapitalet tar till vapen. Kapitlet i fråga finns att läsa på nätet. Kort sagt innebär hans kritik att Hardt/Negris teorier inte kan förklara dagens kapitalsim och i själva verket snarast utgör ett försvar för USA:s dominans. Detta genom att förneka att den existerar. I slutändan blir det därmed i praktiken ett försvar av kapitalismen. Så här skriver Andreas Malm om det:

”Det finns i teorin om imperiet en tendens till apologi för makten. Säkerligen är det inget som Hardt och Negri avsett, men logiken i deras tankar leder rakt in i imperialismens famn. Vad USA självt säger när landet drar i krig är just att man inte agerar i eget intresse, utan för att värna den globala rätten. och det är så USA vill marknadsföra sina aktioner: som något som måste utföras för att stoppa en ondska. Som en polisiär hantering av kriminella fiender till civilisationen.Poststrukturalismens fixering vid maktens centrumlöshet och den autonoma marxismens vid dess reaktivitet får Hardt och Negri att låta som ett eko av Vita huset: USA påtvingar inte den övriga världen sin vilja, utan gör det världen behöver och ber om. Inte minst viktigt saknar de varje begrepp om förevändningar för krig.
//
Synen på makten och kapitalet som ett platt nät där ingen identifierbar aktör utövar exploatering påminner besvärande mycket om liberalernas osynliga hand. Den neoklassiska föreställningen om ekonomiska kriser har alltid varit in marknaden sköter sig väl och framskrider i jämvikt om den lämnas i fred från externa chocker – som arbetarkamp. Om det inte vore för att arbetarna strejkade och drev upp sina löner skulle kapitalismen inte hamna i kris, säger neoklassikerna, säger nyliberalerna, säger Hardt och Negri. Konfronterade med denna invändning har de senare stått handfallna. Det måste vara något fundamentalt fel med Hardt och Negris teori.”

Jag tycker Andreas Malm i sin bok gör upp med postmodernism, poststrukturalism (jag anser att båda ”skolorna” är en del av strukturalismen, se Richard Wolins artikel i Axess) och autonom marxism på ett sådant sätt att han klart visar varför de är oanvändbara verktyg i dagens värld. Hardt och Negri duger inte ens till att beskriva dagens verklighet, än mindre vara till nån hjälp när det gäller att förändra den.

Ett försvar för Foucaults maktbegrepp finns på bloggarna strötankar och sentenser och Ge oss ett val. När Andreas Malm själv konstruerar en teori i stället för Hardt/Negris gör han det utifrån Antonio Gramsci och Ernest Mandel (texter av Mandel). En annan som behandlar Gramsci är Jimmy Sand som har bloggen strötankar och sentenser. I sin post menar Jimmy att man inte behöver skilja på klasspolitik och identitetspolitik. Han tar stöd av Gramsci för detta. Jag tro han har fel där. Malm använder Gramsci just för att bekämpa postmodernistiska teorier och identitetspolitik är ett resultat av dessa. Detta får jag återkomma till. Vidare kopplar Malm ihop Gramsci och Mandel, vilket enligt Sand borde vara omöjligt. Så är det naturligtvis inte, men den debatten hör hemma i något annat inlägg.

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Series Navigation<< Postmodernismen – inget för vänstern, del 2Pomovänster – nej tack, del 4 >>
Advertisements
  • jimpan

    Intressant diskussion! Jag ska läsa noggrannare och kommentera mer när jag hinner med.

    ”En annan som behandlar Gramsci är Jimmy Sand som har bloggen strötankar och sentenser. I sin post menar Jimmy att man inte behöver skilja på klasspolitik och identitetspolitik. Han tar stöd av Gramsci för detta. Jag tro han har fel där. Malm använder Gramsci just för att bekämpa postmodernistiska teorier och identitetspolitik är ett resultat av dessa. Detta får jag återkomma till. Vidare kopplar Malm ihop Gramsci och Mandel, vilket enligt Sand borde vara omöjligt. Så är det naturligtvis inte, men den debatten hör hemma i något annat inlägg.”

    Jag ska läsa Andreas Malms bok. Men jag undrar vad du grundar det i att det i linje med mitt resonemang skulle vara omöjligt att kombinera Gramsci och Mandel. Dels har jag aldrig utgett mig för att vara en Gramscikännare av något slag. Jag tycker Gramsci är intressant och vill utforska hans tänkande mer. Det jag gjorde var ett försök till det. Dels vet jag inte så mycket om Mandel, och skulle aldrig påstå att man inte kan kombinera honom med Gramsci eller någon annan. Du får gärna utveckla varför jag har fel. Gör mig klokare, tack! 🙂

  • Anders_S

    Mandel är som jag ser det fast förankrad i den kapitallogiska skolan. Du menar att det finsn en motsättning mellan denna skola och vad du kallar de humanistiska marxisterna, Frankfurtskolan och Gramsci.

    Det menar jag att det inte finns då man behandlar olika aspekter och de två går utmärkt att förena. Jag tor du har en delvis felaktig bild av kapitallogiken. (vilket många har) Jag ska komma in på detta i ett inlägg där jag utveckla vad jag menar .

    Om Sartre och existensialism vet jag för lite så där kanske det kan finnas en motsättning.

    Ingen av oss är väl grymma experter på Gramsci (han kan vad jag förstår nästan tolkas hur som helst, då han var tvungen att skriva så kryptiskt). Men det är helt klart att min politiska hemvist, Fjärde Internationalen, lutar sig tungt på kapitallogiken.

  • jimpan

    Ah, då förstår jag. Vi har redan fastställt att jag inte är någon expert på marxism, men jag tror inte heller det behöver finnas någon motsättning mellan t ex den kapitallogiska skolan och det som ”jag” (uttrycket är inte mitt) kallar de humanistiska marxisterna. Som jag förstår det handlar det om olika sätt att närma sig basen och överbyggnaden. Oavsett om det funnits en polemik mellan de olika företrädarna (vilket är fullt rimligt och också konstruktivt), så anser jag liksom du att om man ser det som att de behandlar olika aspekter (ett synsätt som jag nog är benägen att använda) så går det alldeles utmärkt att kombinera dem. Så vi är nog mer eniga än du, som jag förstår det, tror.

    Men du har alldeles rätt i att jag inte vet så mycket om den kapitallogiska skolan. Ser fram emot ditt kommande inlägg! 🙂

  • Anders_S

    Jag tro också att vi är mer eniga om vart vi vill nå och om beskrivningenav verkligeten än vad som skenbart synes vara fallet.

    jag tro inet jag rä så mycket större kännare va marxismen än vad du är, jipman. Jag läser allteftersom och får nog konstater att jag vad det gäller Frankfurtskolan kan nog finnas en motsättning mellan kapitallogiken och den sene Marcuse eller de sena Adorno och Horkheimer. Det består i att de avvisar sambandet mellan teorin och den praktiska verkligheten. Men det får utvecklas vidare nån annan stans.

  • Pingback: Postmodern identitetspolitik är sossarnas och vänsterns problem | Svensson()