Kvinnorna tar för sig

Folkpartisten Birgitta Ohlsson anser att det våras för kvinnorna i världspolitiken och det stämmer säkert. Man kan dock inte säga att hon lägger fram några som helst bevis för att fler kvinnor skulle uppnått höga positioner i världen under senare år. Ohlsson framhåller snarare att väldigt få av världens regeringar leds av kvinnor:

Trots att världen är full av kloka, smarta och rappa politiska kvinnor leds samtidigt globalt bara 12 av 189 regeringar av kvinnor och endast 16,3 procent av världens parlamentariker är kvinnor med bottennoteringen sju procent i arabvärlden.

Under FN: s sextioåriga levnadstid har inte en enda dam lett organisationen och Sverige, världens mest jämställda land, har aldrig haft en kvinnlig statsminister.

Men innebär det verkligen någon politisk förbättring för kvinnor, arbetarklass och fattiga i världens olika hörn. Det tror jag inte. Låt oss se vad Farooq Sulehria skrivit om kvinnor i världspolitiken, med betoning på Asien, där kvinnliga politiker i toppen faktiskt har varit vanligare än på många andra håll. Han skriver att vi kan lära följande:

Alla dessa kvinnor tillhörde förstås olika politiska dynastier i sina hemländer, men att de intog de allra högsta ämbetena i länder där kvinnornas situation är eländig innebär ändå viktiga lärdomar. Alla stod vid en given tidpunkt för motstånd mot diktatur eller imperialism, till och med mot fundamentalism.

I Benazir Bhuttos fall öste den religiösa högern ut en störtflod av propaganda, som gick ut på att valet av en kvinna som premiärminister gick emot islam. Kampanjen innebar att skäggen utsatte henne för ett formligt karaktärsmord. Ändå vann hon stort 1988. Hon innebar förstås en stor besvikelse (liksom de flesta av de andra kvinnliga ledare som nämnts här), men valet innebar ett dråpslag mot den religiösa högern och etablissemanget i Pakistan.

Den slutsats man kan dra är att för de arbetande klasserna är det inte könet utan politiken som är det viktigaste. När ett radikalt alternativ finns till hands spelar inte fördomar beträffande religion, kön, nationalitet, någon roll.

Det borde inte komma som en överraskning att en 27-årig ung kvinna, den suspenderade parlamentsmedlemmen Malalai Joya, är populärare i det burkaklädda Afghanistan än USA-marionetten president Hamid Karzai.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Advertisements