Bikerkulturen och Göteborg – ryggmärkesklubbar

Del 5 av 6 i serien Bikerkulturen och Göteborg

De flesta så kallade ryggmärkesklubbar i Sverige och i Göteborg lyder under ett regelverk som inebär att man måste vara godkända av en sammanslutning som i praktiken domineras av Hells Angels och klubbar som är närstående till Hells Angels. De fungerar lite olika i olika delar av Sverige och i Göteborg (region 10) är reglerna annorlunda än i resten av Sverige. Regelverket kallas generellt för Sverigemodellen och i Göteborg för Göteborgsmodellen. Ett stort antal ryggmärkesklubbar är anslutna till Sverigemodellen, men inte alla. Inte heller i Göteborg. Det ska i detta sammanhang sägas att de flesta (den övervägande majoriteten) av Sverigemodellens klubbar inte är kriminella, och inte har något med organiserad brottslighet att göra. Inte heller de flesta av de som står utanför Sverigemodellen är på något sätt involverade i brottslig verksamhet.

I Göteborgsområdet märks bland de klubbar som inte är med i Göteborgsmodellen, dels de klubbar som har anknytning till Bandidos, dels en del äldre ryggmärkesklubbar. Exempelvis verkar det som om Mothers Freak MC och Mandroms MC inte är medlemmar i Göteborgsmodellen trots att de har ryggmärken. På samma sätt är det även i andra områden i Sverige, exempelvis vet jag klubbar i Stockholm som inte är med i Sverigemodellen och ändå har ryggmärken. Vad jag förstår så accepteras detta av de flesta när det gäller dessa gamla klubbar.

Hur regler och invalsförfarande fungerar kan man läsa om i studien, Vagabond MC – gemenskap, manlighet och marginalitet, av Stig Grundvall vid Göteborgs Universitet, 2005. Vagabond MC är inte den studerade klubbens riktiga namn. Så här står det bland annat:

I trakten där Micke kommer ifrån var allt mindre formellt. Micke minns att man skaffade sig västar och sydde på sina märken och därefter bjöd man in vänner och bekanta till fest och utlyste att man startat en mc-klubb. Det gjorde även medlemmarna i Vagabond MC. Några hade träffat GBK, Göteborgs Biker Kultur, och fått besked om vad som gällde. De tyckte att det verkade lite luddigt. På nyårsfesten 1998/99 hade de en privat fest och hängde på sig ryggmärkesvästarna. Ryktet spred sig och under festen dök det upp två representanter för de etablerade bikerklubbarna i Göteborg och uppmanade dem att ta av sig västarna. Det blev en hetsig diskussion om regler och Vagabond MC behöll sina västar på under kvällen men lovade att ta av dem igen nästa dag.

I februari blev klubbens medlemmar inbjudna till GBK. Ärendet gällde västpåtagning utan tillåtelse. De fick två alternativ: endera följer ni bikerreglerna eller ”så får ni stryk”. Det blev det första alternativet. De fick sedan besked om att för att överhuvudtaget få bära ryggmärken krävs det minst fem medlemmar och minst fem motorcyklar. När det var uppnått kunde de efter mötesbeslut få möjlighet att bära ”frontpatch”, klubbens märke på framsidan av västen. Därefter väntade en prövotid på ett par år då klubben fick chans att kvalificera sig som bikerklubb. Viktiga milstolpar på vägen var att skaffa klubbhus, vara ute och köra motorcykel, göra sig bekant med andra klubbar och ordna fester eller andra arrangemang. Efter prövotiden var det upp till GBK om klubben skulle bli accepterad.

I övrigt tycker jag att Stig Grundvalls arbete ger en något romantiserad bild av en ålderdomlig, bakåtsträvande, gammaldags och patriarkalisk kultur. Inte heller berör han det faktum att några av de klubbar som ingår i GBK har bevisade kopplingar till organiserad brottslighet och kriminalitet. Något som defintivt skulle punktera den något romantiserade framställning han gör.

Läs mer på Svensk Maffia.se .

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Bikerkulturen och Göteborg- 1970-talet, del 1Bikerkulturen och Göteborg – 1970-talet, del 2 >>