Konsekvensen av TV-sända rättegångar är på ett vis som att gamla tiders skampåle införs igen. Alla som är misstänkta för brott kan hängas ut till allmän beskådan, oavsett om de är skyldiga eller inte. Den allmänna opinionen, som inte alltid är så vettig eller så opartisk, kan döma folk som skyldiga oavsett ur det går i rättgången. Det är inhumant, rättsosäkert och obehagligt.
Dessutom kan den här typen av pervers TV-underhållning påverka rättegången i sig. Folk kan ringa in och trycka på nämndemän, domare och åklagare. Folk får större möjlighet att hota vittnen, muta domare, att påverka själva rättvisans gång. Därför att alla inblandade blir mer offentliga. Det tycker inte jag verkar vara en bra utveckling i alla fall.
Men om man gör som Abrahamsson skriver i det sista stycket i sin artikel kan jag fundera på om det faktiskt inte är möjligt att ha nån form av sändningar i alla fall. Men kan man verkligen lita på media här? Vem ska avgöra vilka rättegångar som ska sändas? Media? Överarbetade domstolar? Och hur ska vittnen som är rädda våga stå på sig? Kommer inte rättegångar mot de kriminella gängen att bli ännu svårare? Vad hade TV-sändning inneburit för de oskyldiga, obducenten och allmänläkaren, till styckmordet av Catrine da Costa?
På nåt sätt känns de bäst att ha det som det är, ändå.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Maria Abrahamsson, Rättegångar, Domstolar, TV-sändning, Brott, Lagstiftning, Politik, Samhälle
Relaterat:
