I tidningen Axess sågar Johan Lundberg Liza Marklund totalt. Inte för att hon farit med osanning, inte för att hon skrivit schablonartade böcker med låg sanningshalt. Nej, han sågar henne för att böckerna är värdelösa, de borde inte läsas alls, än mindre diskuteras.
Johan Lundberg sällar sig därmed till samma skara som Jan Guillou, fast den senare tycker att boken borde läsas men folk har varit för dumma för att förstå den rätt. Johan Lundberg tycker att folk är dumma och korkade som överhuvudtaget läser och bryr sig om boken. Bägge inställningarna är elitism, det är mäniskor ur eliten som hånar vanligt folk för att vanligt folk och många unga gillat Marklunds böcker, läst dem , tyckt de varit spännande osv. Det handlar helt enkelt om vanligt arbetarklassförakt från herrarna Guillou och Lundberg. Förakt för pöbeln, vanligt folk. Annars finns det trots allt några poäng i Johan Lundbergs sågning:
Plötsligt har frågan om Liza Marklunds trovärdighet börjat beskrivas som ett krig mellan å ena sidan ett starkt och mäktigt medietablissemang och å andra sidan ett folkuppror i form av en nätgerilla, som genom ihärdigt bloggande och bloggkommemterande till slut lyckats välta gammelmedias egen okrönta drottning från hennes tron.
Men situationen låter sig bättre beskrivas i termer av en utvecklingsprocess, där Liza Marklund själv deltagit högst aktivt i skapandet av det monster som till slut förgör henne.
Det är nämligen precis den mobbmentalitet som idag tar sig uttryck i att tiotusentals bloggkommentatorer excellerar i spydigheter om Marklunds falskhet, som Liza Marklund själv vädjat till med sina böcker, vilka blivit populära just genom att aldrig bry sig om nyanser, just genom att alltid måla upp svart-vita verklighetsscenarier. För att nu inte tala om hennes egen tendens i att i alla stunder uttala sig kategoriskt entydigt och alltid blott ha hånfulla gliringar till övers för den sorts journalistik som strävar efter fördjupning och problematisering.
Jag har läst Marklunds böcker, tyckt de varit spännande och när jag nu också läst Monica Antonssons bok inser jag att fler saker är sanna i Gömda och Asyl än vad jag själv trodde (måhända är jag en extremt ifrågasättande person). Dvs omvänt mot hur de flesta tycks ha reagerat på Monica Antonssons bok. Dessutom ser jag samma rasistiska schabloner hos Antonsson som hos Marklund, samma arbetarförakt i Antonssons bok som i Liza Marklunds/Mia Erikssons. Dessutom inser jag att det frodas en hel del islamofobiska fördomar hos Mia Eriksson (det är kanske det som syns i Marklunds böcker också) och en del av de vänner till henne som intervjuas i boken. Inte heller känns Monica Antonssons bok helt trovärdig, måste jag säga.
Som avslutning skulle jag vilja hävda att problemet varken är det som Monica Antonsson hävdar, att alltför mycket i Marklunds böcker är osant eller det som många andra hävdar är huvudproblemet, att förlaget påstått att böckerna är sanna.
Huvudproblemet är istället att så många uppfattar dem som sanna. Det säger nämligen en del om hur mycket islamofobiska föreställningar som frodas i det svenska folkdjupet och också en hel del om bristande allmänbildning bland många. För har man inga islamofobiska fördomar är det svårt att uppfatta böckerna som sanna och har man kännedom om vad som hände i Libanon och/eller hur svenska myndigheter fungerar är det också svårt att uppfatta dem som sanna. När förlagen och Liza Marklund skrivit att det handlar om en sann historia har man alltså spelat på och använt sig islamofobiska schabloner och fördomar, av arbetarklassförakt och myndighets/politikerförakt. I rent kommersiellt syfte, för att sälja mer.
Intressant?
Borgarmedia: SMP, EX, SVD1, SVD2, DN1, DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, Gömda, Asyl, Monica Antonsson, Johan Lundberg, Jan Guillou, Klassförakt, Islamofobi, Klass, Rasism, Böcker, Litteratur, Samhälle, Politik
Relaterat:
Pingback: En judisk röst om Warsawaghettot och Gaza | Svensson