Mona Sahlin säger att hennes ställning inom det scoialdemokratisk partiet är stark. Det kan säkert stämma, i vilket fall som helst kan jag som utomstående och utan direkt insyn i det socialdemokratiska partiet inte bedöma hur sant eller osant påståendet är, så jag få bara acceptera det.
Men hon tar också mycket lätt på de sjunkande opinionssiffrorna och hävdar att hon alltid sagt att valet år 2010 kommer att bli jämt. För Mona Sahlin verkar det som om valet var en slags tävling av samma slag som Melodifestivalen, det spelar följaktligen ingen större roll vem som vinner. I alla fall upplever jag Sahlins attityd i intervjun i SVD på det sättet. Det är en nocnhalant inställning och den suddas inte ut genom att Sahlin radar uppe en rad plattityder utan innehåll:
– Jag känner mig väldigt trygg med att min ställning är stark. Jag har ingen som helst oro där. Tvärtom.
– För partiet i stort kan man säga att opinionssiffrorna är en nyttig omruskning för många. Vi inte vinner val per automatik. Vi vinner val när vi har förtroende från väljarna och då måste vi slita, vi måste jobba, vi måste leverera, vi måste argumentera. Det är den fasen partiet måste in i nu.
[...]
– Jag önskar att jag enkelt kunde svara på det. Det kan jag inte. Har partiet problem i opinionen betyder det att hela partiet har problem och där finns jag också.
– Sedan kan jag ha självkritik på ett område. Vi uppfattas uppenbarligen som ”gnälliga”. Det har jag tagit åt mig, att börja varje mening med: det här vill vi socialdemokrater göra eller det här vill vi rödgröna göra. Man måste se mycket tydligare att en oppositionsroll inte bara är att opponera. Vi måste hela tiden visa vad vårt alternativ är. Det känner jag behov av att göra mer.
Problemet enligt Mona Sahlin är alltså att sossarna är för gnälliga och att man måste gå ut och jobba. Jag anser att problemet är ett annat, socialdemokraternas politik skiljer sig i nte nämnvärt från den som borgaralliansen bedriver. När socialdemokraterna kritiserar borgarpartiernas politik, men föreslår i princip samma saker så är det ganska klart att väljarna upplever det som gnäll. För gnäll är det när man klagar men inte föröker presentera alternativa och annorlunda lösningar. Socialdemokraterna presenterar ju i allmänhet bara mer av samma sorts politik som redan för förs. Mer pengar till bankerna! Mer pengar till bilindustrin! Mer repression, samma politik som borgarna i övervaknings och brottsbekämpningsfrågor, samma inställning i fildelningsfrågan och om upphovsrätten osv.
Och vad betyder Mona Sahlins avslutande intervjusvar:
– Jag tittar framåt. Jag försvarar varje steg. Jag vill vara en sådan ledare, och hoppas att jag är det, som även när man fattar tuffa beslut står man för dem. Så jag sitter inte och ångrar mig.
Uttalandet är totalt utan innehåll, helt renons på politik. Precis som resten av intervjun faktiskt också är. Hon säger faktiskt inte ett ord om någon konkret politik i hela intervjun utan det är bara floskler och fina formuleringar utan innehål. Med en partiledare som uppträder på det viset och som har en ”stark ställning” inom det socialdemokratiska partiet så är socialdemokraterna mycket illa ute och kommer förmodligen att förlora nästa riksdagsval.
Mona Sahlin är nog säkerligen frisk, med hennes agerande verkar helt sjukt. Eller ås kan det också är helt normalt. Förutsatt att hon faktiskt inte längre ser sig som representant för en arbetarpolitik, utan sm en representant för borgelighetens Sverige. Och det är ju faktiskt sjukt. För det innebär ju att vi har 7 partier i riksdagen som reprsenterar borgerligheten, kapitalet och vad om i grunden är borgerliga uppfattningar. 7 partier som är pro-kapitalistiska.
Intressant?
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, EX, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om Borgaralliansen, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Samhälle, Politik
PS. Det finns antikapitalistiska partier också. DS.
Relaterat:
Pingback: Trottens Betraktelser » Klart att fattiga drabbas värst av krisen
Pingback: Högerkonspiration » Blog Archive » Sahlin och självbedrägeriet