Postmodern identitetspolitik är sossarnas och vänsterns problem

Del 9 av 9 i serien Postmodernism

Det menar Bo Rothstein i en intressant artikel i EfterArbetet, där han anknyter till samma spår som jag tidigare skrivit en mängd inlägg om. Socialdemokratin och vänstern har övergivit de sociala frågorna, jämlikhetspolitiken till förmån för identitetspolitik. Något som gjort att arbetarklassen alltmer vänder sig från socialdemokraterna.

Samtidigt lyckas socialdemokraterna inte heller vinna den medelklass de suktar efter stöd från och de socialdemokratiska partierna blir utan både väljare och idéer. Samma problem har drabbat den traditionella vänstern, i Sverige representerad av vänsterpartiet. I och med alliansen med scoaildemokraterna i jakten på en plats vid köttgrytorna har dessutom vänsterpartiet kastat bort sina möjlighet att vara motorn i att skapa ett nytt parti för ett jämlikt och rättvist samhälle.

De kvarvarande krafterna på vänsterkanten som Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna är för svaga för att kunna uppfattas som ett alternativ. I det läget gynnas extremhögern i form av Sverigedemokraterna av socialdemokraternas och vänsterpartiets svek mot arbetarklassen och inriktning på identitetspolitik.

Med Rothsteins ord:

Orsakerna till misslyckandet är inte helt uppenbara men en möjlig förklaring är att vänstern har övergivit sin äldsta och bästa allianspartner, nämligen det projekt som kan kallas för ”politik på upplysningens grund” och dess idémässiga följeslagare, nämligen idén om den universella människan och den därpå följande idén om universella mänskliga rättigheter. Istället har vänsterns politiska agenda kommit att domineras av ett relativistiskt, anti-empiriskt (så kallat postmodernt) tänkande, som tar avstånd från att politik kan bedrivas genom en kombination av ideologiska visioner om ”det goda” och empiriskt baserade undersökningar om ”vad som är möjligt”.

Denna vänster, i Sverige främst företrädd av skribenter inom Arena-gruppen och på Dagens Nyheters kultursida, har tagit avstånd från idén om universalism och istället kommit att omfatta vad som kan kallas identitetspolitik. Istället för en politik ”för alla” (barnbidragen!) har vänstern blivit till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade) identitet.

Det kan vara någon av alla våra etniciteter, någon av alla olika sexuella läggningar, någon av alla de många olika kulturella intresseyttringarna, någon av många olika handikapp. Alla är de kränkta, alla vill de ha en egen ombudsman och helst ett eget litet ämbetsverk, som verkar för just deras intressen. Problemet är att per definition är denna identitetspolitik anti-solidarisk och anti-majoritär. Det är en politik som reellt sett skapar en majoritet mot sig själv. Det är också synnerligen svårt att skapa en politisk majoritet utifrån denna politik, eftersom det är rätt lite (om ens något) som håller samman alla dessa olika grupper.

Det konkreta resultatet är att vänstern kommit att överge idén om generella reformprogram till förmån för riktade/selektiva, vilket är tydligast inom integrationspolitiken. Genom detta har vänsterns politik blivit allt mindre inkluderande, allt mer anti-majoritär. Min slutsats är att den postmoderna inriktningen i vänsters politik har bidragit till att alienera stora delar av dess tidigare väljare och att detta har lett till det överraskande nederlaget i valet till EU-parlamentet.

På en punkt skiljer jag mig dock från Bo Rothstein. Jag anser inte att det förhållningssätt som han redogör för och som Arena och DN Kultur görs till företrädare för, på något sätt är vänster. Utan det är ren och skär medelklasspolitik. En slags högerpolitik som förklätts till vänster. Som förfört och varit en del av det som förstört vänstern och socialdemokratin .

Läs mer:

  1. Postmodernismen – inget för vänstern, del 1
  2. Postmodernismen – inget för vänstern, del 2
  3. Postmodernismen – inget för vänstern, del 3
  4. Pomovänster – nej tack, del 4
  5. Pomovänster – nej tack, del 5
  6. Postmodernismen, del 6
  1. Vad är det för fel med den svenska vänstern? Del 1
  2. Sverige behöver en ny vänster, del2
  3. Lite mer om en ny svensk vänster, del 3
  4. Klimathotet – en utmaning för vänstern, del 4
  5. En ny vänster, del 5
  6. En ny modern demokratisk vänster, del 6
  7. En ny modern demokratisk vänster, del 7
  8. Så vinner vänstern valen

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Pomovänstern igen
Advertisements
  • lasse

    Visst har man övergivit sina gamla ideal de blev ju svåra att behålla när man omfamnade motståndarnas analys och verklighetsbeskrivning av samhället. Detta innebar ett vakuum som behövde fyllas med något stiligt så man fortfarande kunde känna sig god och idealistisk. Under denna process har man trott att den välvilja man mött hos motståndarna för sitt godtagande av deras verklighetsanalys inneburit att man accepterats. Nu när motståndaren har total kontroll över läget är det bara en tidsfråga innan man sätter in nådastöten, man behöver inte låtsas längre att de är något som behöver visas en viss respekt och uppmärksamhet.

    Mona kom som en skänk från ovan och sen den är stolliga allianskopian. Inte ens med förväntat rekordfall i BNP och därtill hörande katastrof hjälper och för att inte tala om den bisarra utförsäljningspolitiken där man öppet går ut och säger att verksamheterna skall bli dyrare i privat regi för medborgaren förmår rädda sossarna nu, de står där som ena fån som har sålt smöret och tappat pengarna.

  • Martin

    lasse,
    ja, när man urholkat sin ideologi för partiledningens politiska handlingsfrihets skull så står man snart där som populist. Ett parti utan ideologi, utan förutsägbart förhållsningssätt till annat än de frågor ledningen uttalat sig om.

    Postmodernism är av ondo och likt religioner förvillar den i en av de viktigaste frågorna, vad som är verkligt och inte verkligt.

  • Kristina

    Ja detta är verkligen intressant!

    Vad jag undrar är om någon har lust att svara klokt på dilemmat hur vi ska handskas med de grupper som ofta blir bortglömda i den traditionella klasskampen? Det är ju en klassisk feministisk kritik av marxismen att kvinnor utestängs i arbetarrörelsen. Jag vet att Sp iaf ibland förespråkar särorganisering, och då är vi ju där i identitetspolitiken igen.

    Frågan blir ju om det ändå ska finnas någon form av identitetspolitik i samverkan med klasskampen för att vissa frågor inte ska glömmas bort?

    Vissa identitetsrörelser uppstår ju faktiskt för att arbetarrörelsen i sig verkar exkluderande gentemot vissa grupper. Samtidigt som kritiken ovan riktas mot den postmoderna vänstern, så finns ju en motsatt kritik, tex ang könsfördelning inom extremvänstern. Visst går det att svara att det bara handlar om att fortsätta föra en hård klasskamp. Är det att göra det för lätt för sig?

    Nu är jag medveten om att blogginlägget behandlade bristen på klasskamp, och den kritiken delar jag verkligen.
    Jag har funderat skitmkt på detta på sistone så därför gör jag en rövare och ställer frågor i kommentarsfälet…

  • lasse

    så står man snart där som populist

    ‚ÄùPopulism‚Äù är ett ganska nytt begrepp i Sverige, enligt ordboken historiskt sedan 1963, varför detta ord kom in i vårt språk just vid denna tid kan man fråga sig och då i dess negativa bemärkelse. Det har ju inte varit den enda betydelsen i engelskan att det är nedsättande. Sedermera kom ‚Äùpopulist‚Äù in i språket 1970, hela tiden klart nedsättande.

    ‚ÄùPopulus‚Äù är latin och betyder folk/folket, ‚Äùdemos‚Äù det samma på grekiska.

    Populism enligt NE-ordbok:
    ‚Äù‚Ä¢ politisk riktning som säger sig i särskilt hög grad företräda (små)folkets intressen gentemot eliten ‚Äù

    Att vilja företräda och gynna de mångas och de svagas intresse är alltså populism. Med den definitionen var det mycket länge sedan socialdemokratin var populister. Tvärt om har föraktet för de många och småfolket stått högt upp på agendan, en räcka av så kallade ekonomiska ‚Äùnödvändigheter‚Äù definierade av motståndarna har sossarna administrerat stålbad och diverse andra ekonomiska reningsbad och svångremmar för de många och småfolket medan de få har sett sina förmögenheter och tillgångar växa mer än de någon sin kunnat drömma om.

    Den borgerliga kontrarevolutionen har varit så framgångsrik och skicklig att man slagit i de drabbade att deras tillkortakommande berott på att det varit för mycket socialism i landet.

    Nä några populister har inte sossarna varit, det började redan i slutet på 70-talet med att Palme pakade partiledningen med högersossar som hade stora bekymmer med att ‚Äùfolket‚Äù hade det för bra, välfärden hade gått för långt, borgarna hade nog rätt. Ingvar Carlsson drar bisarra historier om hur hans mor fick avstå allt för att han skulle få gå till tandläkaren, dvs mer svångrem åt folket. Ingvars protegé Mona administrerar utan att så mycket som blinka strejkförbud. Feldt som ordförande på riksbanksfullmäktige tillsammans med M:s bunkergäng och Persson först på finansen och sen som statsminister skulle jag inte gärna kalla för populism.

    Persson var en självgod kommunpamp som motståndarnas intellektuella lätt kunde snurra upp med sin ekonomiska verklighetsbeskrivning. Skulle nu Sahlin mot förmodan vinna nästa val blir hon mer som ett rundningsmärke för de som sätter den ekonomiska agendan här i landet.

    Man kan även notera at demokrati också är ett ungt ord här i landet enligt ordboken, historiskt från 1795, undrar om det hinner uppnå mogen ålder.

  • Anders_S

    Kristina. Jag förslå att du läser lite mer av det jag skrivit, samt en del av det jag länkar till som Katrine Kielos. Där finns svar på en del av dina frågor.

    Den bästa kampen för jämställdhet som kan bedrivas är kampen för vettiga löner och lönesystem. Det är klassisk klasskamp som gynnar kvinnor allra mest. Bekämpa individuella lönesystem, bekämpa låga löner för yrken som domineras av kvinnnor osv. Klasskamp och kvinnokamp på samma gång. Mycket bättre och effektivare än kamp mot våldtäkter, mäns våld, hedersvåld etc (därmed inte sagt att detta inte är problem) osv.

  • Martin

    Lasse,
    jag tror nyckelordet i definitionen är ”säger”. De säger sig företräda de mångas intressen, de säger det folket vill höra för att de skall få regeringsmakt och riksdagsplatser. Det är alltså de riktade/selektiva åtgärder som Rothstein, som är en del av orsaken till att jag kallar dem populister.

    Alltså talar jag i nedsättande betydelse, så som etablissemanget kallade Ny Demokrati populister när det begav sig.

  • Man kan lära av Ecuadors indianrörelse. De är inte så dumma att de bedriver identitetspolitik; de anser sig vara majoriteten och indian räknas man som om man är småbonde eller sluminvånare, oavsett vad ens förfäder var. Eftersom de anser sig vara majoriteten går de också i bräschen för majoritetslösningar men utformar dem så att de ska vara fördelaktiga även för t.ex. Shuar-federationen, urskogsindianer som är en av de starkast organiserade grupperna i CONAIE, indianrörelsens organisation. Så det är fullt möjligt.

    Anders: det är ibland svårt att läsa dina inlägg pga alla stavfel. Kan du inte köra texten genom en stavningskontroll?

  • Pingback: Vänstern på väg mot undergång? | Jinges Web och Fotoblogg()

  • lasse

    Rothstein:
    ‚Äù‚Ķ resultaten är tydliga i att det inte bara är de ‚Äùfattiga‚Äù, utan de mycket breda befolkningslagren, som gynnas av större jämlikhet.‚Äù

    Man frågar sig varför Rothstein sätter fattiga inom citattecken.

    ‚ÄùDet finns en ökad individualism i storstäderna, en ny social struktur. LO-yrkena är i minoritet. Då hjälper det inte hur mycket Socialdemokraterna och LO kramar varandra‚Äù, säger Håkan A Bengtsson.

    Vad Bengtsson egentligen menar med detta framgår inte men helt klart har sossar och vänstern generellt en konservativ och stelbent syn på vad en ‚Äùarbetare‚Äù är. Klassperspektivet förändras inte i sak för att formerna för att sälja sitt arbete förändras, det är ju inte så att storstadens ‚Äùindividualister‚Äù fått mindre behov av att organisera sig för att kunna få en bra förhandlingsposition, tvärt om.

    ‚ÄùHåkan A Bengtsson svarar att kriser föder social oro. I sådana tider är det inte säkert att väljarna går åt vänster. I Europa vinner högerpopulismen mark.‚Äù

    Nä väljarna går väl rimligen inte åt ett håll som varken adresserar problemet, de som drabbats eller presenterar ett alternativ, den folkiga högern med sina enkla problembilder och lösningar är naturligtvis förljugna men de presenterar ett alternativ och adresserar dem som drabbats.

    ‚ÄùAtt minska ojämlikheten, vilket sker effektivast genom olika generella välfärdsprogram, förefaller ju vara en synnerligen god investering. Sådan politik har historiskt varit vänsterns bästa gren ‚Ķ‚Äù
    Rothstein

    Klart att det är historiskt, vad annat kan det vara när man själva ryckt undan fundamentet för att ha minsta chans att föra någon reformpolitik. Man har ju köpt motståndarnas verklighetsbeskrivning att en ekonomi med en viss brist på arbetskraft är omöjlig, sk full sysselsättning. Här ligger ju det ekonomiska fundamentet. Det har alltid varit så att folket beskattat sig själv för de gemensamma utgifter man vill ha. Det är inte så att man som t.o.m. vissa vänsterjönsar tror att man kan beskatta de välbeställda för detta. Utjämning mellan klassintressen sker i löneförhandlingen och en ekonomi som har en aning brist på arbetskraft ger folket i gemen makt till detta.

    ‚Äù‚ÄùFöretagen behöver inte bara ekonomiska incitament utan också ett bra samarbetsklimat mellan arbetsgivare och löntagare‚Äù, säger Håkan A Bengtsson.‚Äù

    Produktion och arbete skapas och när folk kan konsumera produktionen där i ligger det grundläggande ekonomiska incitamentet, när man börjar prata abstrakt svammel om luddiga incitament och samarbetsklimat har man antingen inte förstått eller så försöker man vilseleda. Och fundamentet är det samma som för att göra reformpolitik möjlig.

    Som Wigforss sa: ‚Äùvi får inte föra en politik så vi inte har råd att arbeta‚Äù. De senaste 30 åren har just sossarna vart ansvarig för en sådan politik där man ansett att vi har inte råd att låta alla arbete.

    Förövrigt är både Rothstein och Bengtsson mest akademiskt abstrakt ordvrängande för inbördes beundran. Man kan jämföra med den tidigare posten om Guillous korta raka koncisa inlägg om skolan som vem som helst med lätthet kan ta till sig och den där nämnda Linderborgs artikel som också är mest akademiskt abstrakt ordvrängande, man undrar vem hon försöker nå förutom inbördes beundran.

  • Pingback: Är det verkligen vänster? - Kajsa Ekis Ekman om pseudovänstern i Arena | Svensson()

  • Pingback: Fördomen om rasse-skåningen bekräftas | Svensson()

  • Pingback: 4 regler för "umgänget" med Sverigedemokraterna | Svensson()

  • Pingback: Heteronormen återigen | Svensson()