Om klasser – småborgerligheten

Del 3 av 5 i serien Klass och klassamhälle

Med småborgare menar vänstermänniskor (marxister i alla fall) de som producerar varor eller tjänster direkt för en marknad och inte är lönearbetare åt någon kapitalägare. Det betyder att en småborgare i ett kapitalistiskt marknadssystem som Sverige är en egen företagare utan anställda eller så få anställda att det inte förändrar på det faktum att företagaren själv är varu- eller tjänsteproducent. Majoriteten av företagare är följaktligen småborgare.

Enligt Göran Therborn i boken Klasstrukturen i Sverige 1930-80 är småborgerligheten ett samhällsksikt som minskat avsevärt nellan 1930 och 1079. Förstnämnda år utgjorde företagare 12% av den förvärvsarbetande befolkningen och sistnämnda år 4,5%. Therborn har främst använt folkbokföringen som källa. Det har alltid varit en mycket liten grupp och är egentligen mindre än vad siffrorna visar. Många egna företagare är egentligen egenanställda arbetare – hantverkare och deltids- och eller säsongsarbetare med ett jordbruk eller annat företag vid sidan av.

Den största gruppen företagare har historiskt varit jordbrukare av olika slag inklusive torpare. Denna grupp har nästan helt försvunnit i Sverige, liksom en annan företagargrupp som idag är mycket liten, fiskarna. 1930 utgjorde jordbrukarna 65% av samtliga företagare och 1979 var man 38%. Andelen har sen dess förmodligen minskat betydligt. Enskilda jordbrukare etc utgör idag förmodligen mindre än 2% av den förvärvsarbetande svenska befolkningen, kanske så lite som 1%. Det är alltså en obetydlig grupp i de stora sammanhangen och utgör endast en mindre del av det som kallas småborgerlighet.

Majoriteten av företagare, dvs av småborgerligheten utgörs av företagare utan anställda. Denna andel har ökat efter 1965 enligt Therborn och har säkerligen fortsatt också efter 1979. När storleken på småborgerligheten ska beräknas måste man räkna bort en del grupper från företagarna i Sverige, bland annat borgerligheten, som dock utgör en mycket liten del av företagarna i Sverige. Det är också så att män alltid utgjort en majoritet av företagarna i Sverige.

Therborn själv skriver att småborgerligheten är en klass i kräftgång:

Förutom borgarna bör vi ur småborgerligheten vidare utesluta icke anställda yrkesutövare i förkapitalistiska produktionsförhållanden, i produktionssätt som inte bestäms av marknadsekonomins lagar. En sådan kategori är samiska renägare, nomadlappar som folkräknarna 1930 kallade dem. Men i de stora talen försvinner de…

[…]

1930 utgjorde de ca 900 företagare och 1975 400. En större grupp, däremot, är 1930 års torpare, en sista rest av gamla feodala förhållanden. Dagsverksskyldigheten avskaffades först under andra världskriget. I ålder under 65 år var de 1930 15 000, med medhjälpande 25 000, dvs 0,9% av de förvärvsarbetande och 0,6% av befolkningen.

Medhjälpande familjemedlemmar till småborgare är knutna till småborgarklassen med patriarkatets band, och deras livschanser är i hög grad bestämda därav.

Småborgerligheten är en klass i uppbrott.

Enligt Therborn utgjorde småborgerligheten år 1930 28% av de förvärvsarbetande år 1930 (19% av befolkningen) och 7,5% respektive 5% år 1975. Minskningen av småborgerligheten avstannade dock under 1970-talet och jag misstänker att vi sett en viss ökning sedan 1979 på grund av ökningen av inhyrd personal och antalet tillfälliga arbeten liksom den starkt stigande arbetslösheten och ökande utförsäkringen bland tidigare anställda arbetare. Vidare skriver Therborn:

En stor del av småborgerligheten står arbetarklassen mycket nära i socialt avseende. De är småbrukare med ibland tillfälligt lönearbete, fiskare, egenanställda hantverkare och andra arbetare. Fram till 1965 reducerades de långsammare än småborgerlighetens huvudskikt, men sedan har småbruksdöden gett utslag…

De halvproletära skikten utgjorde enligt Therborn 8% av befolkningen och 44% av småborgerligheten år 1930. 1975 utgjorde de 2% av befolkningen och 40% av småborgerligheten. Vidare skriver han:

Det är jordbruket som svarar för nästan hela småborgerlighetens tillbakagång. I absoluta tal är minskningen mellan 1930 och 1975 cirka 515 000. Härav faller inte mindre än 490 000 på jordbruket.

Therborn konstaterar samtidigt att det kvarvarande jordbruket avproletariserats och försmåborgerligats då antalet lönearbetare inom jordbruket nära nog har försvunnit. Vidare innebär samhällets utveckling mot en ökad proletarisering att patriarkatet också försvagas. Detta är speciellt tydligt inom småborgerligheten där medhjälpande familjemedlemmar blir allt färre. Allt fler kvinnor har fått egna arbeten och blivit lönearbetare under den period som Therborn studerat.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Klassdefinitioner – arbetarklassen<< Om klasser – mellanskikt eller medelklassKlassdefinitioner – borgarklassen >>
Advertisements
  • Även om jag inte är marxist, långt därifrån, är jag ändå såsom facinerad av historia intresserad klasslärorna.

    Det som gör mig förvånad är att torpare klassifceras som småborgare. Efter att, som ren amatörhistoriker, ha studerat det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets bondesamhälle framstår torparna som samhällets verkliga underklass.

    Ursprungligen, på 15- och 1600-tal (och i vissa landsändar även 1700-tal) var torpare egentligen nyodlare som bröt ny mark. Vid denna tid fanns verkligen ny ”bördig” mark att odla och torpen skattlades såsmåningom och blev gårdar och torparna bönder.

    Under 1800-talet, och särskilt dess senare hälft, är det helt annorlunda. De torp som tillkommer bryts på jordar som inte är speciellt bördiga utan ibland rentav eländiga. För mig framstår många av dessa 1800-tals torp som rena ”nödlösningar” i befolkningsexplosionens tidsepok. ”Nödlösningar” utan någon som helst möjlighet att bli bärkraftiga. Sedan var det inte alltid så att torpen var dagverkeskyldiga utan ibland var det enbart en avgift ”skatt” till jordägaren som gällde. Fattigdomen i de ofta stora familjerna var tydlig och nog finner vi här många av de allra sämst lottade under denna tidsperiod.

    Jag kan förstå att man utifrån strikt marxistiska definitioner kan klassifisera dessa torpare som småborgare, men frågan är vad det leder till. Lite framstår det som hela klassificeringen på något sätt blir ett självändamål.

  • Man kan ju skärpa ”Allianspartists” funderingar genom att fråga var backstusittarna hörde hemma. De var ju en underklass på landet som i alla fall hade något slags tak över huvudet, även om stugan delvis låg under marken. Det var väl mer än vad pigor och drängar oftast hade antar jag.

    I dagens läge kanske det är intressantare att undra hur många innehavare av F-skattesedel som i praktiken kan fösas in i den proletära fållan. Jag minns inte om Therborn tog upp ”inflytande över sin situation” som en faktor i hans bok, men senare analytiker som Eric Olin Wright och kanske Göran Ahrne har gjort det. Bland F-skattemänniskorna torde det finnas personer – kanske till och med rätt många – som inte har något verkligt inflytande över sin arbetssituation, och som faktiskt ligger sämre till än vanliga tillsvidareanställda vad det gäller social säkerhet. De kan ju definieras som ett proletärt skikt som ligger sämre till än folk med fasta jobb, trots att man formellt skulle kunna kalla dem ”småborgare”.

  • MJE

    Jag tror att det är fler än vad vänstern och vad f-skattemänniskorna själva vill erkänna som rent reellt tillhör arbetarklassen. Vid dåliga omständigheter så har de en sämre position än timanställda på bemanningsföretag. Jag har själv sett skillnaden mellan den formella dimridå om att frilansarna skulle vara självständiga företagare, och den hårda verklighet där de är hårt styrda av uppdragsgivarna och i någon mening är daglönare.

  • Björn Nilsson,
    Backstuga ska nog inte bara förstås bokstavligt (att den ligger i en backe delvis utgrävd ur marken) utan betecknar också en stuga som står på ”ofri grund” men utan tilldelad jord som torpet hade. Backstugesittaren stod nog än längre ned på skalan än vad torparen gjorde och, min bild är nog faktiskt att många drängar och pigor de facto kan ha haft det bättre än backstugesittare.

  • Anders_S

    Allianspartisten: Dvs arbetarklass. Läs det inlägget.

    http://www.zaramis.nu/blog/2008/12/22/klassdefinitioner-arbetarklassen/

  • Det är lite synd att ingen tycks ha kollat upp klassamhällets förändringar efter Therborn. Det är ju ändå en generation sen.

    Har t.ex. småborgerligheten fortsatt att minska? Eller är det så många som livnär sig som konsulter och annat inom medvetandebranschen att småborgarna rentav har ökat igen?

    Och som diskussionen med F-skatter ovan är inne på – när väl klassificeringen är gjord återstår ju analysen. Vart hör respektive grupp? Är de privilegierade eller inte?

  • Anders_S

    Jan: Meningen är att jag ska titta på det framöver har jag tänkt mig. Men innan dess tänker jag redovisa lite invändningar och/eller kompletteringar av Therborns undersökning. Bl.a. genom att redovisa resonemang från Poulantzas, Weber, Olin Wright med flera.

  • Det blir uppenbart en massa ”hårklyveriresonemang” i detta ämne och denna klassificering. Gråzonerna är stora vilket gör klassificeringen väldigt akademisk. Vad säger den oss egentligen om verkligheten?

    Om man är ”priviligierad” har långt fler bedömningsgrunder en enbart ”anställningsförhållanden”. För den enskilde (dåtida torpare eller nutida F-skatteinnehavare), som driver en verksamhet som inte ger tillräckligt för att klar?° försörjningen, har det inte särskilt stor betydelse om han får ”småborgar”- eller ”arbetar”-stämpel i pannan. Huvudproblematiken är att han inte förmår att försörja sig.

  • Poulantzas är tråkig. Olin Wright mycket mer klargörande, och kolla vad Göran Ahrne har skrivit också. Han har grejer som är färskare än Therborn tror jag.

  • Jan Wiklund

    Allianspartisten: All intellektuell verksamhet går ut på att sätta namn på saker, dvs klassificera, samtidigt som man försöker förstå relationerna mellan sakerna, dvs analysera. Gråzoner finns överallt, och dem måste man leva med. All intellektuell förståelse är förenklad, men det är alla kartor.

  • Jan Wiklund:
    Javisst går intellektuell verksamhet ut på att klassificera och bygga modeller. Problemet uppstår när klassificeringsivern och modellbygget drivs så långt att vi ser modellen som sanningen och därigenom fjärmar sig från den verklighet som vi vill att modellen skall beskriva.

    Modellen är alltid en, mer eller mindre god, förenkling och generalisering av verkligheten. Verkligheten är dock alltid mycket mer komplex och svårförstålig än modellen. Modellen måste därför alltid ifrågasättas, vidareutvecklas och ibland helt förkastas.

  • Jag tycker som Allianspartisten. Alla ord i det svenska språket som kan tolkas olika ska ifrågasättas och ibland förkastas.

    Jag vill börja med Allianspartistens användande av ordet ”Javisst”. Menar han ett totalt instämmande? Om inte, varför ett sådant kategoriskt ord? Bör förkastas. Ordet ”går” kan betyda många saker och ska inte användas. ”Intellektuell” kan inte definieras nog ordentligt och ska bort.

    Egentligen tycker jag hela kommentaren borde ifrågasättas då den fjärmar sig från den verklighet som den vill beskriva.

  • Hampus:
    Din raljans till trots så pekar du på ytterligare en komplikation som försvårar modellbygget, vi har inget exakt språk att beskriva modellen med. Det är i princip endast inom matematiken som vi förfogar över ett språk som kan göra anspråk på att kallas exakt.

  • Pingback: Krympande arbetarklass ger borgerliga valsegrar? | Svensson()