Fnoskig historiker vill ha nordisk unionsmonarki

En man som förelår att en ny nordisk union ska skapas med den danska drottningen som regent kan inte anses vara annat än fnoskig och förvirrad. Inte för att jag har något mot en nordisk union, men i så fall borde vi väl följa Islands och Finlands exempel och göra det hela till en republik.

Att han föreslår just danska Margrethe som gemensam nordisk regent beror på att det just på medeltiden fanns en nordisk unionsregent med samma namn. En union som faktiskt inte blev så populär i Sverige (som då bestod av Sverige och Finland), Norge och Island hade i sammanhanget inget att säga till om då de i praktiken var danska kolonier vid tillfället.

Hela idén är okej, argumenten vettiga, men vissa bitar är faktiskt lite knäppa om man säger så, kopplingen till medeltiden, förslaget om monarki osv. Så gärna union, men då får det vara en republik. Och Färöarna bör väl också vara med. Grönland kan väl göra som de vill och det innebär nog att de skulle vara med, det landet är ju helt beroende av stöd från Danmark.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Jonas

    Ha ha!!!

    Jag skriver magisteruppsats om exakt detta, fast förra gången det föreslogs en förbundsstat mellan de nordiska länderna var 1941-1943, då en rad ”nordister” ville ha ett försvarsförbund mellan Norge, Danmark, Finland och Sverige och debatterade frågan. EXAKT samma argument som Wetterberg för fram nu, fördes fram då. Fast dessutom rasbiologiska fördelar, naturligtvis – det låg ju i tiden.

    Det hela föll på sin egen orimlighet: Norge var inte så intresserade att ”bli hjälpta i nästa krig…” och när andra världskriget var slut drog sig Norge och Danmark mot de allierade, Finland var lite för nära Sovjet för att kunna göra ngt annat än hålla sig väl med dem och Sverige stod ensamt kvar. Island var aldrig ens med i tankarna.

    Vi fick Nordisk pass- och tullunion i stället, senare gemensam arbetsmarknad, bostadsmarknad, vissa sociala rättigheter osv. – ett i princip nordiskt medborgarskap utan medborgarskapet.

    Det är jätteintressant att han tar upp exakt samma argument, att varje land har en viss särtart som är värd att bevara t. ex. Även idéen om hur parlamentet skall vara organiserat. Det är klippt och klistrat från boken ”Nordens förenta stater” av Kleen, Petander och Örne från 1942. Fast de vill att den nya huvudstaden skulle ligga i Drottningholm.

    Norges utrikesminister har, inför G20 mötet, fört fram idéen om en gemensam nordisk representation i G20, med liknande argument. Det har svenska politiker också gjort tidigare, men det går alltid onoterat förbi.

    Varför fastnade Wetterberg för Kalmarunionen? Det gjorde ju inte ens debattörerna på 40-talet, även om de hade den som inspiration.

    Saken är väl den att nationalstaten, som ju den här idéen bygger på, inte har samma roll längre som den hade då. Wetterberg tar upp alla de delar som gör att vi i norden skulle kunna skapa oss en identitet som nation i en kommande nationalstat. Men borde vi inte titta på hur våra länder egentligen ser ut? Är verkligen så nationellt homogena som Wettergren tror? Har Sverige inte en befolkning med rötter i hela världen? En del av de svenska medborgarna bor och arbetar inte inom Sveriges gränser, men har ändå medborgerliga rättigheter här. Andra, som faktiskt bor här och arbetar har inga rättigheter alls.

    Medborgarskap kanske inte ska vara baserat på nationstillhörighet i en värld ”utan gränser”. Vad ska vi då med ytterligare en nationsbildning?

    Visst, detta låter kanske utopiskt. Men det är ju huvudlöst att vilja bilda en isolerad region grundad på en tänkt nordisk nationalitet, med en monark som statsöverhuvud och efter en ritning från 1940-talet.

  • Esteban

    @Jonas

    Bara för att vi har problem med papperslösa och att det finns utopister som inte tror att gränser längre existerar eller har någon relevans betyder det inte att nationalstaten på något sätt är död. Den gamla ideologiska och kulturella nationalstaten må ligga halvdöd i någon portgång, men staten som ”maskin” lever och frodas alltjämnt. Det bästa exemplet ger ju Wetterberg själv: ett gemensamt Norden får en betydligt kraftigare röst i EU än vad medlemsländerna idag själva har.

    Med detta sagt, och trots att jag tycker att det är en fantastisk idé, så kommer det inte att hända. Det är försent. Vi är för rika för att vilja göra oss omaket att genomföra förändringarna, vi är tillräckligt nöjda som det är. Och i Europas Förenta Stater vore ytterligare en politisk nivåhelt meningslös; trenden i Europa är ju tvärtom ökad fragmentering (Spanien, Storbritannien, Belgien).

  • Jonas

    Esteban:

    Nej nationalstaten är inte död på något sätt. Och staten är absolut levande, jag håller helt med.

    Men det politiska projektet, att skapa en ny stat grundad på nationell identitet, måste väl ändå anses som, med Anders_s ord, fnoskigt?

    Ett politiskt arbete över de nationsgränser som finns kvar måste väl vara baserat på allianser över hela Europa, eller världen för den delen, även om det kanske inte finns något toppen-forum globalt. Norden agerar väl redan ganska ofta som en röst i olika sammanhang, varför skulle en nordisk region bli starkare bara för att vi alla har Drottning Margareta som vårt stadsöverhuvud?

    Vi kan ju inte anta att vi skulle ha mer gemensamt med danskarna än tyskarna i vissa politiska frågor, bara för att vi tillhör ett geografiskt område och har liknande språk?

    Wetterberg påstår att en nordisk stat får en kraftigare röst, men jag undrar om det är sant.

  • En, kanske den enda, poängen med nationalstater är att den folkliga politiska debatten (till skillnad från den elitistiska överhetsdebatten) fungerar bättre om man förstår språket. Och det är ganska få som svänger sig obehindrat på andra språk än sitt eget.

    I övrigt kan jag bara hålla med Anders om fnoskigheten i idén. Drivkraften bakom unioner är väl ungefär densamma som drivkraften bakom företagsfusioner – att överhetspersoner vill ha större räckvidd för sin makt?

  • Läser man Wetterbergs debattartikel är inte frågan om statsskick huvudpoängen (…skall en nordisk union skapas där huvuddelen av befolkningen kommer från tre monarkier, med stark förankring i opinonen, är nog bevarad monarki en förutsättning för projektet som sådant). Nej, det anmärkningsvärda är att artikeln pläderar för att skapa ytterligare en nivå där politiker och byråkrater kan frottera sig.

    Vi har nog med nivåer idag (kommun – landsting/region – riksnivå – EU). Innan vi hittar ansvarsfördelningen mellan dessa och får dessa att fungera verkar det något obetänkt att införa en unionsnivå. Det mest näraliggande problemet i detta är de jätteregioner som håller på att skapas och som kommer att föra inflytandet av våra gemensamma angelägenheter länger bort från medborgarna. Tyvärr är det få politiker som ifrågasätter regionskolosserna.

  • Esteban

    @ Jonas

    En ny stats värde skulle naturligtvis ligga i dess ”tekniska” funktion och inte i det faktum att vi skulle ha en gemensam dansk drottning. Bara det enkla faktum att beslutsfattanet aldrig skulle handla om ”bara” Sverige eller Norge osv. är en rejäl vinst bara det. Att myterna om nationalstaten inte känns särskilt relevanta idag rycker inte undan den reella grunden för densamma, nämligen språket och i viss mån historien. Vi skandinaver har inte bara ett närapå gemensamt språk, utan språket rör sig inom mycket likartade referensramar. Detsamma kan inte sägas i lika hög grad om exempelvis Tyskland. Samarbete i Norden utesluter heller inte samarbete i Europa och i världen.

    Varför skulle Norden inte få en kraftigare röst? Ett glasklart exempel är att Norden skulle få en plats i G20, där vi idag var för sig inte har ett dugg att säga till om.

  • profanum_vulgus

    Jonas:

    Helt oaktat unionstanken som jag tycker är tilltalande och betydligt smartare än något jävla EU:

    Ditt andra stycke låter inte som någon som skriver en magisteruppsats i ämnet. De allierade var ju USA, USSR, UK. Norge var betydligt närmare Sovjet än vad Finland var efter kriget. Finarna slog tyskarna själva medan det var Sovjetiska trupper som befriade Norge. Finland hade just utkämpat hela kriget mot just Sovjet. Norge fick sedan välja om de ville bli rövknullade av jänkarna eller ej, och valde underkastelse.

  • Jonas

    profanum:???

    Jag är inte riktigt med dig. Norge stod närmare England efter kriget, mycket beroende på att den norska regeringen befunnit sig där under kriget. Uppfattningen att hjälpen kom därifrån var utbredd.

    Finland var inte nära Sovjet, politiskt, de höll sig stilla. Däremot var de lite för nära Sovjet geografiskt för att kunna ingå allianser utan att Sovjet reagerat.

    Eller har jag missförstått något?

  • Anders_S

    Profanum: Det var bara Nordnorge som ”befriades” av Sovjet. resten utrymdes av tyskarna efter kapitulationen. Det senare gälelr också Danmark, förutom Bornholm där den tyske befälhavaren vägrade acceptera att man kapiyulerat. Detta då Sovjet skulle besätta Bornholm, inte engelsmännen. Så Sovjet bombade Bornholm och tyskarna gav upp.

    Med Finland är det den geografiska närheten som var problemet.

  • profanum_vulgus

    Jonas:
    Ja Norge var närmare England, främst därför att de slogs tillsammans i början av kriget (I Norge fanns heller aldrig den kulturella tvisten om att tillhöra den engelska eller tyska kultursfären som i Sverige). (Att engelsmännen satte en välplacerad dolkstöt i ryggen på norrmännen verkade de ha glömt).
    Geografiskt var de dock INNE i sovjetunionen, de befriades av sovjetiska styrkor, och fick sedan som alla sovjetkontrollerade områden själva välja om de ville fortsätta kontrolleras av sovjet. Norge var det enda landet som valde att istället kontrolleras av USA.

    Finland kunde allt ingå allianser som de ville, de var ju knappast sovjetvänliga efter kriget. Sovjet fattade att de aldrig skulle kunna ta finland med någon behållning.

  • profanum_vulgus

    Anders_S
    Ja visst var det Nordnorge, de fick hur som helst välja efter att Sovjet befriat dem.
    Bornholm är ju en intressant historia eftersom det är anledningen till baltutlämningen som brukar förnekas med dagens revisionism. Balterna som flydde till Sverige från Bornholm hade kapitulerat i baltikum tagit sig till bornholm, återgått i tyska armén och flydde sedan till Sverige. De skulle utlämnas till Sovjet eftersom de kom från sovjetbefriat område. (de fåtal som straffades straffades dessutom mycket milt för sina krigsbrott).

    Jag tror inte att Finland hade något problem med den geografiska närheten. Man har i Finland aldrig gjort någon hemlighet av att hela försvaret är inriktat mot att försvara sig österut.

  • Jonas

    Men själva poängen med en nordisk försvarsunion var borta när Norge och Danmark gått till de allierade efter kriget.

    Och när frågan under kriget kom upp om en svensk-finsk, alternativt nordisk (innan norge och danmark ockuperades) försvarssamarbete, hälsade Molotov att det skulle ses som en aggression mot Sovjet. Så förslaget lades ner.

    Det var mest utopiska idéer hos grupper i den svenska samhällstoppen, det fanns aldrig egentligen någon politisk verklig förutsättning. Lite på samma sätt som idag, med andra ord.

  • Jag tkr det är ett utmärkt förslag.

    Jag tycker för det första att man med
    symboliska gester som huvudstad inte ska
    utse ngn. Varje del av ”landet” ska ha sin egen huvudstad.
    Sedan ska olika departement ligga i olika länder.
    Och riksdagen kanske då kan ligga i Köpenhamn.
    Men samtidigt, Köpenhamn som redan är så stort kanske
    blir överbelastat. Kanske man ska bygga upp Stockholms riksdagshus?

    Om det är ngn som ska vara drottning är det
    ”Kronprinsessan Viktoria” den monark som bidragit
    mest tkr jag bland de nordiska monarkerna.

  • Pingback: Nordistretorik: ett förenat Norden under Margrethe II « Retorikbloggen()

  • Mattamatikk

    Her var det mye feil angående 2. Verdenskrig. Bakgrunnen for Vinterkrigen i Finland var grenseområdene mot Sovjet. Sovjet ønsket å skyve grensen vestover, noe finske politikere ikke aksepterte. Sovjet innvaderte Finland, og Finland måtte akseptere de sovjetiske kravene. Finland søkte dernest støtte hos Tyskland, som brukte Finland som et av flere utgangspunkt i innvasjonen av Sovjet. Da krigslykken til Tyskland snudde i 1943, gjorde Finland helomvending, og med amrikansk diplomasi ble det signert en fredstraktat mellom Sovjet og Finland, og Finland gikk med i krigen mot Tyskland. Finland var aldri okupert som Norge. Norge hadde på det meste over 400. 000 tyske tropper i landet, mer enn noe annet okupert land. Sovjet jaget ut tyskerne fra Finmark, resten av de tyske styrkene kapitulerte til Milorg og andre motstandsbevegelser i Norge.

    I årene 1948 og 49 ønsket Sverige og Danmark en forsvarsallianse i Norden. Sverige som var bedre rustet enn Danmark og Norge, men hadde ikke kapasitet til å eksportere våpen til sine naboland. En konsekvens av dette var at Norge og Danmark måtte gå vestover for å skaffe våpen til veie. SAMT, at den norske regjeringen satt i London under krigen og gjennom 5 år ble bundet tett opp imot Storbritannia (hvilke de også var før krigen, da Storbritannia var Norges fremste handelspartner). Norge ble på ingen måte kontrolert av USA som Jonas her påstår, det er historieløst. Jeg studerer selv historie og fordyper meg i Nordens historie.