Det kanske faktiskt är så att förorterna så som de ser ut kritiserats sen de skapades just på grund av att de faktiskt är ett problem. Socialt dysfunktionella har de ju alltid varit. Sovstäder utan arbetsplatser och affärer är vad det handlar om. Där invånarna får åka långt för att komma till sitt arbete. Det är dysfunktionellt, dåligt fungerande och socialt misslyckat. Medelklasskvinnan Johanna Langhorst skriver i Aftonbladet så här:
Men den kosmopolitiska förorten räknas inte i Ola Anderssons värld. Där får i stället alla som bor i förorten exemplifiera samhällsproblem. Förortsborna iVykort från Utopia bär vad postkoloniala teoretiker kallar ”representationens börda”. De räknas inte som subjekt utan blir enbart offer eller förövare. Offer som inte själva valt sin usla bostadsort, eller förövare som skapar problem i samma hopplösa boendemiljö.
Det känns som om hon med sin medelklassbakgrund har ett något romantiserad bild av usla och uselt fungerande förorter. ”Kosmopolitiska förorten”. Vilket trams. Är det den förorten där man måste ha bil för att kunna handla, där man inte har nån vårdcentral, ingen affär, inga jobb? Där det skjuts titt som tätt, där unga människor rånas av gäng med knivar och skjutvapen? Är det som Langhorst menar med ”den kosmopolitiska förorten”. Hela hennes inlägg stinker av akademiskt trams och akademiska floskler.
Det finns problem i våra förorter. Många problem, med många olika orsaker. En av orsakerna är att förorterna är socialt dysfunktionella. Det finns inga arbeten, inget att göra, det är tomt och öde mellan husen, obehagliga spårvagns- tunnelbane- och busshållplatser där man känner sig otrygg och mycket annat. Det är långt mellan människor, inte nära. Det är miljöovänligt, inte miljövänligt trots grönområden.
Det är klart att planeringen, byggnadssättet och hur det ser ut orsakar problem. Det är därför som förorterna kritiserats sen de skapades och fortfarande kritiseras. Men det är samtidigt klart att de flesta problem inte beror på hur det ser ut, men hur det ser ut förvärrar och förstärker problemen. Och om folk skulle kunna välja fritt var de vill bo, nog skulle de flesta hellre bo i Vasastan, i Majorna eller på Södermalm istället för i någon miljonprogramsförort.
Det är möjligt att Ola Andersson bok som Johanna Langhorst kritiserar är full med arkitektspråk och smått obegriplig. Men Langhorsts kritik är lika medelklassigt akademiskt intellektuellt omöjlig den:
vad postkoloniala teoretiker kallar ”representationens börda”. De räknas inte som subjekt utan blir enbart offer eller förövare.
[…]
det klassiskt kolonialistiska herremaneret att själv ange ramarna för vad som kan beskrivas som civilisation och urbanitet. Han gör gränserna för urbaniteten så snäva att förorterna faller utanför, enbart på grund av sin modernistiska arkitektur. Sedan påstår han att denna hans variant av urbanitet är en förutsättning för demokrati.
Skit är skit oavsett vad det kallas. Langhorsts kritik av Ola Anderssons bok är skit. Det är möjligt att boken också är det, men det vet jag inget om då jag inte läst den. Däremot vet jag att förorter i mångt och mycket är skit, även om de flesta som bor i dem inte är skit. Men husen är oftast skitfula och skittråkiga.
Läs också:
Förtätning av svenska städer är nödvändig
Kortedala – ett exempel på misslyckad stadsplanering
Grundproblemet i våra förorter är inte hur det ser ut
Miljön kräver tätt bebyggda städer
Det kan vara jobbigt i förorten
Ny stendöd förortsmiljö i centrum?
Brottslighet i arbetarområden
Brottslighet och klass
Brottslighet och geografi
Intressant?
I media: AB,
Läs även andra bloggares åsikter om Ola Andersson, Johanna Langhorst, Förort, Problem, Stadsplanering, Miljonprogram, Modernism, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Miljonprogrammet forcerades ju igång efter S:s dåliga val -66, mkt orsakat p g a bostadsbristen. Blev också ett framstressat hafsverk.
Satelliterna – ute i skogarna uppförda klungor av höga punkthus – är en onaturlig boendeform. Blir i realiteten många gånger bara en förvaringsplats, som ofta spär på (kanske ibland t o m föder) frustration.
Poeten Gunnar Ekelöf var såvitt jag vet bland de första som kritiserade denna av fyrkantiga byråkrater skapade boendeform. Då gällde det miljonprogrammets motsvarighet några decennier före, de s k barnrikehusen i Sthlm.
Jag tror – som du verkar vara inne på – att de allra, allra flesta vill bo antingen i riktiga kvarter (tätt – och med bostäder, affärer, kontor blandat) eller i villa/småhus.
Vi är överens om att de flesta nog vill bo annorlunda än i miljonprogrammets förorter.
Men jag anser att problemet är djupare och äldre än så. Även funkisförorterna från 1940- och -50-talen som Johanneshov, Årsta, Hammarbyhöjden etc lider av samma problem som miljonprogrammets förorter.
Läste också den artikeln i AB och reagerade
delvis som du Anders, men jag kunde kanske även se nån poäng i det som skrevs,
exempelvis hur Sthlm:s homogena innterstad inte kan betraktas som blandstad i
alla aspekter
Men förorter är ändå intressant att fundera på (och även att besöka).
Jag undrar vad som hände med ABC-idén.
Till exempel en av Anders Wahlgrens filmer handlade om Vällingby ”urtypen för ABC-förorten”. Denna modell är väl från 50-talet gissar jag. Kunde dra flera paralleller till den samtida stadsdelen Kortedala där jag bott några år.
Idén var väl bra: arbete, bostad, centrum inom ett relativt begränsat område. Tanken var nog att man skulle kunna gå och cykla mellan alla funktioner under dagen. Och ta kollektivtrafiken in till stan när det var dags.
Ändå blev de här förorterna lika bilberoende och nästan lika funktionsseparerade som de senare miljonprogramsorterna (60-70-tal). Så uppfattar i varje fall jag det baserat på upplevelser.
Nu var det väl inte så från början, vilket framkom i Wahlgrens film, på 50-60-talen fanns många funktioner i Vällingby och liknande stadsdelar/förorter.
Så man undrar varför det inte förblev ”blandstad”. Flera orsaker kan tänkas:
1) de var geografiskt separerade från andra stadsdelar och city. För en riktig ”blandstadsdel” krävs väl ett visst flöde av männsiskor även från andra stadsdelar, såvida inte stadsdelen i fråga är tillräckligt stor för att generera ett eget flöde internt. Men då gissar jag att det krävs en ännu större befolkning än vad än traditionell svensk småstad gör (som får betraktas som blandstad i förhållande till storstadens förorter), eftersom storstadens förorter konkurrerar med City om människoflödet. En småstad som utgör en centralort i sitt närområde är ju sitt eget city utan sådan konkurrens.
2) Frånvaro av kvartersstruktur. Det är väl ingen tvekan om att ”kvartersstaden” ger många fördelar för förutsättningarna för blandstad.
Spontan definition av kvarterstad:
* hus byggda tätt kring gator.
* gatorna är inte trafikseparerade. = utrymme för flera trafikslag inte minst gående.
* husen har lokaler i gatuplan i tillräcklig omfattning och variation.
* lokaler och hus är funktionsblandade så att det både bor folk och sker olika typer av verksamheter inom ett litet område.
Kvartersstaden kan i viss mån stå i konflikt med ett annat värde, nämligen närheten till natur. Det tror jag är ett värde som inte ska underskattas. Själv tyckte jag att t ex Kortedala hade klara fördelar och i vissa stycken var unikt, iallafall jämfört med innerstan och mer klassiska ”blandstadsdelar”.
Men det uppvägde inte helt den påtagliga frånvaron av blandstad.
Jag tror det går att rädda en del av de f.d ABC-stadsdelarna och andra förorter genom att kombinera ”blandstadifiering” med dess naturvärden. Faktiskt ser man många platser där det varken är bebyggt eller natur av värde, där det skulle gå utmärkt att förtäta. Till exempel finns ofta många, rätt stora, parkeringsytor mellan gata och bebyggelse, eller mellan gata och natur. Genom att satsa på lägre P-norm och på underjordiska garage eller P-hus borde mycket kunna göras. Andra exempel vinkelräta vägkorsningar som vore perfekt för bebyggelse (gärna slutet kvarter) som man påfallande ofta ser helt öde, ibland med lite ris och så kallad impediment, eller en övergiven och övervuxen park.
Jag tror alltså det finns möjligheter att på många platser i förort kunna få igång det som kanske nån gång varit idén eller utopin; stadsmiljö och naturnärhet i skön förening.
Vi är överens. Bra skrivet.