Skönhet Tillväxt Missnöje

Indiens historiaBoknytt
Indiens historia
Sören Wibeck
Historiska media

Skönhet Tillväxt Missnöje

Sagomonumentet Taj Mahal. Tusenochennatt-palatsen i Rajasthan. Badcharterns Goa. Grönlugna Kerala. Turismen till Indien exploderar.

Än mer växer ekonomin när Indien följer Kina i spåren. Men de dryga två tredjedelar av indierna som utgörs av bönder, daliter (kastlösa), shudra (lågkastiga), arbetare, stamfolk och fattigmuslimer är missnöjda och kräver mer av tillväxten.

Denna journalistiskt välskrivna, detaljerade och nästan 400-sidiga indiska historiebok är överkurs för turisten, underkurs för ekonomiskt intresserade, och lagom kurs för de intresserade av religiösa, kulturella och kastkonflikter. Lagom kurs för historieintresserade också – men för lite om vanliga människor.

Boken bekräftar med råge farligheten i alla former av religiös nationalism (fascistisk, högerpopulistisk, auktoritärdemokratisk). Den muslimska (ofta sekulära) delen av medelklassen i Indien ville ha en egen stat att dominera över; Pakistan. Resultat blev massakrer och folkförflyttningar.

De fattigaste muslimerna blev dessutom ledarlösa kvar i Indien – diskriminerade och misstänkliggjorda. De är hela 160 miljoner eller 13 procent av Indiens befolkning. Detta gör det hinduiska Indien till även världens tredje största muslimska land efter Indonesien och Pakistan, konstaterar journalisten Sören Wibeck.

Hur man än vrider och vänder på det så innebär islamistisk, hinduisk, buddhistisk, judisk och kristen nationalism & civilisationskrig, och allmänt religiös inblandning i officiell
politik, att en viss religiös trosgrupp lätt får en privilegierad särställning i staten. De Andra blir andra klassens medborgare, vilket bryter mot demokratins likavärdes-princip. Den kritiken drabbar allt från islamfundamentalistiska kalifativrare, via västkristen USA-höger, till ”våra” krist- och sverigedemokrater.

Fanatism föder fanatism och därför har hindunationalismen gjort en spektakulär framryckning i Indien. Men boken gör att jag får en viss förståelse för dem. Muslimer invaderade, plundrade, massakrerade, förtryckte och ockuperade ju Indien under hela 1000 år.

De muslimska härskarna lät riva heliga hindutempel och karakteriserades (med några lysande undantag) av samma kulturella överlägsenhetskänsla som britterna senare skulle uppvisa under 150 år av kolonial ockupation.

Inte undra på att hinduerna nu vill att några av dessa historiska tempel (som rivits för att ge plats åt moskéer) ska få återuppbyggas. Detta är en infekterad strid i dagens Indien.

Religiös liksom etnokulturell nationalism söker ofta en illusorisk renhet och ursprunglighet. Därför har hindunationalisterna förnekat den ariska invasionen av Indien. Indierna har inte kommit utifrån, som andra religiösa grupper, utan alltid bott i sitt heliga land, påstår de (på samma sätt som indianerna förnekar att de kommer från Asien).

Men nu visar modern forskning att hindunationalisterna faktiskt kan ha rätt i just denna fråga. Troligen var det nämligen så att det aldrig inträffade någon storskalig arisk invasion av Indien, som man alltid hört. Detta var helt nytt för mig!

Det står mycket om olika religioner i boken (författaren har skrivit flera böcker om religion och historia). Det väst-intellektuella gulligullandet med österländsk religion får sig en råsop genom redovisningen av allt reaktionärt religiöst trams som ännu frodas i Indien. Här nöjer jag mig med att nämna att det än idag finns hindutempelprostituerade som betjänar prästerna och de rika. Man mår illa!

Boken beskriver genom historien den (ursprungligen) utländska muslimska överheten och de inhemska hinduiska elitkasten. Men jag saknar en djupare klassanalys, vilken är lika frånvarande som arbetare och bönder är ovanliga i texten. Ägandeformer behandlas inte heller – var det inte britterna som införde ett privatfeodalt ägande av jorden?

Inget svar på det.

Författaren visar på hur viktiga moderna kommunikationer var för att bygemenskapernas Indien skulle kunna skapa folklig enhet på nationell nivå. Järnvägar, post, telegraf, böcker, tidningar och engelskan som gemensamt språk utgjorde en nödvändig grund för indisk
befrielsenationalism (i vilken inledningsvis hinduer och muslimer samarbetade mot den gemensamma imperialistfienden England).

En tankeväckande detalj är att helgonförklarade Gandhis gloria hamnar lite på sned i boken. Han hade underliga idéer om mat och sex, och fördömde inte kastväsendet som sådant. Det fick daliterna (de kastlösa/oberörbara) att ta avstånd från honom. De ansåg att
”kastsystemet är ett uttryck för rasism” från bland andra de högkastiga brahminernas sida.

Daliterna, underkasten shudra och stamfolken utgör tillsammans två tredjedelar av den indiska befolkningen på totalt 1,21 miljarder invånare. De tre övre kasten (brahminer, kshatviya och vaishyas) är bara 18 procent.

Nu eroderar den ekonomiska utvecklingen kastväsendet, förklarar boken. ”Demokratin har också bidragit till att de övre kasternas hegemoni har brutits.”, skriver Sören Wibeck. Samma process pågår i byarna, där ibland även den maoistiska naxalit-gerillan fungerar som ett slags påtryckningsmedel till de fattigas favör.

En intressant liten detalj i sammanhanget är uppgiften att Buddha föddes i Nepal, och troligen i den mongoliska stammen sakya enligt Sören Wibeck. Han tillhörde alltså den gula delen av mänskligheten, och var mer släkt med kineser än indier…

Hans Norebrink

Läs mer: Indien.nu,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris

Advertisements