Fattiga barn finns

Det är inget tvivel om att fattiga barn finns. Även i Sverige. Barn som inte får tillräckligt med bra mat, barn som inte har nåt framtidshopp, barn som ständigt flyttar, barn till missbrukare, barn som misshandlas, barn som utsätts för övergrepp. De går inte i trasiga skor, de svälter inte. Men de lever i misär på andra sätt. Uppdrag Granskning har alltså både rätt och fel. Som Susanna Alakoski skriver:

Det var min mormor som gick utan skor, inte jag. Jag hade för det mesta mat, men jag var ofta hungrig. Jag hade kläder, men jag har stulit både kläder och mat. Jag är uppvuxen med tv, men jag har upplevt Kronofogden komma och hämta både dammsugare och tv (för att vi inte kunde betala persiennerna). Det fanns missbruk i mitt hem, men vi var fattiga även mellan perioderna. Jag hade vänner, men jag blev av med mina jämnåriga kompisar eftersom jag inte hängde med i klädstil, resor, aktivitet etcetera. Till slut avvecklade jag mig själv från allt vad liv och fest hette. Betygen dalade. Gymnasiet hoppade jag såklart av. Ibland var gatan en tryggare plats än hemmet. Jag blev vräkt för att jag inte kunde betala hyran. Och när jag i min bok ”Oktober i Fattigsverige” undersöker min sociala förhistoria, vad hittar jag som rot till det onda? Svar: två ensamstående morsor. Som tog hand om små barn. Som jobbade ihjäl sig, som ändå hade ont om pengar. Brister på grund av fattigdom. Fattigdom på grund av krig. Sociala svårigheter på grund av omständigheter. Som om vi skulle leva våra liv utan omständigheter i dag. OBS: Socialt utsatta människor har samma sorts kriser som icke utsatta (skilsmässa, missbruk, tandvärk, dödsfall, psykisk, fysisk sjukdom).

I mitt fall var det min pappa som tiggde som barn. Det var mina kompisar som levde i baracker, en del av dem tvingades dessutom flytta runt för de var av fel sort. Det var min mamma som sydde våra kläder under perioder för vi hade inte så mycket pengar. Ändå fanns det inget missbruk i min familj. Jag var barn på 1950- och 1960-talen, tonåring på 1970-talet.

Jag har släktingar som har svårt att klara sig idag. Hjälpte vi andra inte till så skulle det gå åt helvete för dem. De är fattiga, men vi andra ser till att barnen kan ha internet och iphone. För själva skulle de aldrig klara det. För att de inte ska hamna så totalt utanför som Alakoski så måste de ha ekonomisk hjälp från oss andra. De är fattiga. Det finns fattiga barn. Det finns tiggare, tiggare med barn.

Fattigdom är också relativt. När klyftorna i samhället ökar, några får det mycket bättre, så blir många fattigare. Det handlar om att man upplever skillnaden. Den upplevda skillnaden blir större. Den verkliga skillnaden är större. Du känner dig fattigare.

Än så länge har fattiga prylarna kvar, men om 40 år, i nästa generation så finns inte prylarna längre. Bil kommer att vara nåt som bara rika har råd med, bostad ett privilegium. I alla fall om nuvarande utveckling tillåts fortsätta.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Jämlikhetsanden, Leine, Högberg, Moberg,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Ja, enligt definitionen ”relativ” så finns det fattiga barn i sverige. Jag är fattig relativt wallenberg.

    Men jag tolkade programmet som mer kritiskt mot beskrivningen som Rädda barnen och majblomman använder i sina kampanjer. De beskriver den relativa fattigdomen som absolut fattigdom. Det är vad programmet handlade om som jag ser det. Debatten efteråt handlar inte helt oväntat om att märka ord. Vilket är lite synd då det är ett problem med känslobaserade överdrifter. Vissa tror att man måste överdriva för att få reaktioner. Det gör att det är svårt att ta deras kampanjer på allvar för många. Detta är en av sakerna som programmet sätter fingret på.

    • Nej, debatten handlar inte om huruvida rädda barnen med flera haft fel av bagatellkaraktär i sina material.

      Det är när Josefsson tar på sig tropikhatten och letar fattiga barn, ifrågasätter att folk röker och annat. Sånt är ju 1800talets syn på fattigdom som en karaktärsbrist. Som om alla föds lika och alla har samma möjligheter. I ett klass-samhälle som blivit allt råare och naknare. Josefsson spottar på den ensamma morsan. och dess barn , som inte valt sina föräldrar.