Hetsen mot Hanne Kjöller

Hets kan man nog säga att det är. Men det finns också anledning till den. Hanne Kjöller är en notorisk lögnare kan man nästan säga. Hennes artiklar och böcker är ofta fulla med faktafel, påståenden som ser konstiga ut eftersom de är lösryckta från sammanhanget, partiella sanningar osv. Det finns många exempel i media på detta. När Hanne Kjöller då skriver en bok som kritiserar andra journalister för faktafel, dessutom en bok som innehåller flera faktafel av både allvarlig och mindre allvarlig art så är det ju som att beställa en jakt på sig själv. Inte konstigt att det blir hetsjakt på Hanne Kjöller i det läget.

Själv kom jag i kontakt med Hanne Kjöller i samband med händelserna i Göteborg år 2001. Hon skrev en bok om detta. Det var inte mycket som var sant i den boken. Jag skrev en liten grej om den. Här återpublicerar jag den artikeln.

Tunt och ovederhäftigt om Göteborg

Hanne Kjöllers bok ”När världen kom till Göteborg” presenteras som boken som visar en annan bild av Göteborgshändelserna förra året än den som oftast framförts. Trots att boken är fysiskt tunn försöker den greppa över de flesta av de händelser som präglade Göteborg de där junidagarna förra året. Sålunda berörs Hvitfeldtska, Berzeeligatan/Avenyn, polisens skottlossning och rättegångarna. Vidare finns ett par kapitel med som har ansatsen att avslöja hur odemokratisk vissa delar av vänstern är.

Redan i inledningskapitlet slår Hanne Kjöller fast att det fanns folk som reste till Göteborg i annat syfte än att demonstrera. Som bevis för detta anför hon skrivningar från en gammal anarkistpamflett, ”Lila svarta”. Kring Hvitfeldtska ställer hon dock ett antal väsentliga frågor kring polisens agerande och menar att hela insatsen kantas av frågetecken. Dock ser hon till att även i detta sammanhang slå fast att det säkert var många på Hvitfeldtska som var ute för att bråka och inget annat. Denna gång är ”beviset” antydningar om att folk på skolan aktivt skulle ha hindrats från att ta del av information från förhandlingsrundorna. På samma sätt fortsätter det kring Berzeeligatan och Avenyn med skillnaden att här har hon ingen kritik att framföra mot polisen. Skulden för händelserna där lägger hon både på det hon kallar ”den odemokratiska vänstern” och på det hon kallar ”möjliggörarna”. Riktigt vilka hon anser ingår i de olika grupperna framgår inte riktigt i boken, men klart är att AFA och flertalet anarkister hör till den första gruppen och Attac till den senare. I kapitlen om skottlossningen och vänsterns kritik av media koncentrerar sig Kjöller på att angripa Uppdrag Granskning förutom att hon beskriver förloppet och knyter an till ett fall i Malmö, där en polis frikänts för ett knytnävsslag mot en demonstrant. Viss kritik förekommer mot polisens agerande, både när det gäller Malmöfallet och skottlossningen i Göteborg, men i det stora hela accepterar hon polisens handlande. Hennes uppgörelse med vänsterns åsikter blandar kritik av anarkister och maoister, med kritik av Kina och annat, både stort och smått. Hennes bevisföring består av olika citat för att verkligen visa hur våldsfixerade olika vänsterorganisationer är.

Boken är full av felaktigt beskrivna händelser. Som exempel på detta kan nämnas att hon säger att det under stora delar av torsdagen den 14 juni bara var att traska ut från det av polisen omringade Hvitfeldtska gymnasiet. Detta är ett helt falskt påstående. Skolan omringades klockan 11.00. Strax efter två kom förhandlarna in på skolan och strax därefter fanns det en möjlighet att gå ut. När förhandlingarna bröt samman omkring klockan 16.00 blev det återigen omöjligt att gå ut. Sålunda var det bara möjligt att gå ut under omkring 1 och en halv timma. En sak som ytterligare begränsade möjligheterna att lämna skolan var att alla inte nåddes av informationen, inte på grund av att någon hindrade dem att ta del av denna, utan därför att de inte deltog på möten där informationen spreds. När det gäller Berzeeligatan sprider Hanne Kjöller uppgifter om att polisen ingrep först efter att demonstranter angripit polisen. De uppgifterna står i direkt motsatsställning till polisens egna utvärderingar som anger att polisen agerade innan något hänt. I skrivningarna kring skottlossningen använder hon vittnesmål av Örjan Bergsten och Bob Hansson. Men dessa vittnesmål gäller inte de poliser som sköt Hannes. Dessa två vittnesmål gäller de Stockholmspoliser som sköt åt andra hållet.

Som helhet betraktat är boken innehållsmässigt lika tunn som den är rent fysiskt. Med en felaktigt beskriven verklighet och med felaktiga/förvanskade fakta faller mycket av Kjöllers argumentation platt till marken. Om man till det lägger att boken präglas av känslomässig argumentation p.g.a. att hon känner säger orättvist behandlad av föräldranätverket och av de svartklädda ungdomar som förstörde hennes kamera, liksom att hon uppenbarligen har ett horn i sidan till Uppdrag Gransknings journalister så blir boken ointressant för den som vill fördjupa sig i vad som hände i Göteborg förra året. Reklamen för boken är genomfalsk, boken beskriver ju exakt samma falska bild av händelserna som borgerlig media har gjort hela tiden. Det är snarast så att det är Hanne Kjöller som är våldsfixerad, inte vänstern. T.o.m. omslaget är våldsfixerat med sin serietidningsliknande layout och sin explosion – ”Ka-Pow”. För att förstå vad som hände i Göteborg, rättegångarna därefter och betydelsen av dessa händelser är boken helt oanvändbar och för mig är det svårt att förstå att Agora överhuvudtaget lät ge ut den. Det är betydligt vettigare att för samma summa pengar köpa Erik Wijks tegelsten ”Göteborgskravallerna och processerna” om intresse finns för att veta vad som egentligen hände i Göteborg de där junidagarna förra året.

Anders Svensson, ursprungligen publicerad 2002-08-08 i Internationalen

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

About these ads