Låt oss diskutera löner

Den sänkta löneandelenBoknytt
Den sänkta löneandelen
Erik Bengtsson (Red)
Premiss förlag

Låt oss diskutera löner

Marknadsekonomin är enligt borgarnas nyliberaler och ekonomer ett slags anarkistiskt samhällssystem. Det vill säga; I teorin ska marknaden sköta sig själv utan statlig inblandning och reglerande centralplanering. Då fungerar den bäst, vinster genereras och delar av det sipprar ner till löntagarna.

Man ser marknaden som en opåverkbar naturkraft som politiker varken ska eller kan lägga sig i. Så länge den får sköta sig själv fungerar den bäst för alla (och dessutom finns det inga alternativ till kapitalismen). Det går heller inte att påverka de stora förändringar som sker i den borgerliga ekonomin.

Till exempel finns det inget att göra åt att löneandelen av nationalekonomin sjunkit drastiskt sedan kring 1980 i hela västvärlden. Det är bara en ofrånkomlig del av ”utvecklingen”, ”tillväxten”, ”framsteget” etcetera. Av ödesbestämda (deterministiska) teknisk-ekonomiska lagar. Se bara på dessa stackars direktörer som inte på något sätt själva kan påverka de astronomiska löner de påtvingas av marknaden.

Den fria marknadsekonomin är dessutom i teorin ett amoraliskt samhällssystem (inte omoraliskt, bara i avsaknad av moraliska resonemang). Det blir de vinster i toppen och de löner i botten som det blir. Inget att göra något åt. Tänk inte på ökade klassklyftor, tänk på att lönsamma företag gynnar alla. Företagen ska ge vinst, inte ta samhällansvar.

Som läsaren redan förstått så håller inte de fem författarna/forskarna till denna antologi med om detta. I ”Den sänkta löneandelen – Orsaker, konsekvenser och handlingsalternativ” tar de bland annat upp de olika objektiva förändringar som lett till en minskande löneandel i samhällsekonomin.

Här är man överens med (ny)liberal neoklassisk borgerlig nationalekonomi. Påstått objektiva ofrånkomliga förändringar som ny teknologi, it-data-explosionen, automatisering av produktionen (som robotisering), finanssektorns framväxt, branschförskjutningar, arbetslöshet, effektivare övervakning av de anställda, industrins nedgång, ekonomiska kriser och globalisering har alla på olika sätt bidragit till att vinstandelen i företagen gått upp och löneandelen ner,

Men som man påpekar i boken: Bakom dessa förändringar av strukturer i ekonomin finns alltid aktörer, levande människor av kött och blod som fattat olika subjektiva beslut. Sedan är det också så att den teoretiska fria marknaden inte existerar. Den reellt existerande liberalismen (”realkapitalismen”) verkar inom ekonomisk-politiska ramar där staten har stora regleringsmöjligheter.

Dessa påverkansmöjligheter har man dock konsekvent valt bort sedan den nyliberala tidsandan slog igenom på 80-talet. Med avregleringar, privatiseringar och välfärdsnerskärningar har staten/samhället/regeringen gett mer makt till marknaden. Det gör politikerna till delansvariga för de bubblor, kriser och den instabilitet som blivit följden i ekonomin – den nationella som den globala.

Man har i det politiska etablissemanget – från moderater till socialdemokrater – lämnat den tidigare starka reglerade ekonomin (kallad keynesianism) och anammat den nyliberala revolutionen. Så kallat oberoende riksbanker håller nere inflationen, vilket ökar arbetslösheten, vilket i sin tur sätter tryck på lönerna nedåt. För att öka konkurrenskraften driver USA, EU och västligt dominerade internationella institutioner en återhållande lönepolitik.

Boken tar via postkeynesiansk, marxistisk och maktresursteoribildning upp många exempel på att det inte bara handlar om en oberoende ekonomisk utveckling som med naturnödvändighet leder till en sjunkande löneandel i väst. I grunden handlar det också om maktkamp och resurskamp mellan klasserna i samhället. Maktbalansen i samhället har förskjutits till nackdel för vanliga arbetare.

Borgarklassen har drivit en politik som gjort dem starkare, medan arbetarklassen har försvagats och inte har förmått försvara de starka positioner arbetarpartierna och fackföreningarna uppnådde de första trettio åren efter andra världskriget. Ett exempel är den globalisering den nyliberala avregleringen av bland annat kapitalrörelserna berett vägen för.

I ett kapitalistiskt land har, förklaras det i boken, den privata företagssektorn ett oproportionerligt stort inflytande över samhället. Detta balanseras av demokratin och fackföreningsrörelsen där de vanliga människornas motmakt skapas – en folkmakt baserad på principen ”en man/kvinna … en röst”.

Problemet idag är att kapitalismen blivit global, medan demokratin och facket fortfarande i stort sett är nationella motkrafter – och därmed mer tandlösa. Den såväl objektiva (spontana) som subjektiva (politisk framdrivna) internationaliseringen av marknadsekonomin är så sett en viktig orsak bakom den sjunkande löneandelen.

Boken ger en spännande och nödvändig analys av dagsläget, även om vanligt folk (som jag) nog har svårt att hänga med i alla de ekonomiska resonemangen. Lite mindre trovärdig är dock de spridda förslagen till proletär facklig-politisk motoffensiv mot det västglobala kapitalet och deras nyliberala politiker Detta på temat tillväxt, rättvisa och välfärd.

I stora stycken föreslås, som hag uppfattar det, en återgång till efterkrigstidens reformistiska socialdemokratiska keynesianska statsreglerade välfärdsbyggande ekonomi, nu även på EU och global nivå. Med högre löner som skapar efterfrågan, sätter igång de ekonomiska hjulen, får folk i arbete, samtidigt som samhället ingriper för att jämna ut konjunkturkurvorna. En löneledd tillväxt till de mångas nytta istället för en vinstledd tillväxt till förmån för de få

Det låter bra, men kommer det att fungera. Den förra omgången arbetarreformism kraschlandade ju i 70-talets kriser (och öppnade då för nyliberalismen). Vad säger att det skulle gå bättre denna gång att tygla och ”bädda in” kapitalismen? Måste vi inte tänka i nya banor? Vågar jag nämna någon form av demokratisk socialism?

Hans Norebrink 

PS Jag kan inte motstå frestelsen att göra en evolutionär utvikelse. I det forntida jägarsamlarsamhället fanns också en alfahanneelit som ville roffa åt sig, men människornas nya kunskap att kommunicera, organisera och tänka gjorde att de vanliga människorna kunde forma en motmakt – och så skapa jämlikhet.

Sedan dess har vi hela tiden fått allt större samhällen och ekonomier, och för varje tillväxt i storskalighet har eliten varit snabba att använda de nya möjligheterna för att skaffa sig mer makt och resurser. Det arbetande folket har först långt senare lärt sig att organisera sig på en större nivå.

Nationens tillkomst för kring 200 år sedan gjorde att folket återigen kunde börja bilda motkrafter, via nationella fackföreningar och nationella demokratier. Därför kunde vi under det tidiga 1900-talet återskapa lite av den gamla jämlikheten från jägarsamlartiden.

Nu har eliten dragit iväg igen och folket tvingas återigen att forma större motkraftsenheter, denna gång på global nivå. Ett jämlikare samhälle kan därför idag bara uppnås via någon form av internationell gräsrotssolidaritet.

Tidigare publicerad i Offensiv.

Läs mer: Arena, Transport, Arbetet, Global Utmaning, Bo Bernhardsson, Danne Nordling, Erik Bengtsson, Ekonomistas, Ny Tid, Tino Sanandaji, ST,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads