Sverigedemokratiska makt­strider i en alternativlös tid

Ett totalt centralistiskt parti, med bristande demokratiska strukturer och ett redan nu cementerat pampvälde. Helt bortsett från den politik Sverigedemokraterna representerar är det ingen vacker bild som framträder när partiet nu utesluter ordföranden och viceordförande för ungdomsförbundet, Gustav Kasselstrand och William Hahne, troligen tillsammans med ett 20-tal medlemmar i partiets mer programatiskt rasistiska högerflygel.

SD

Processen kan sägas vara ett avgörande steg i att försöka frigöra sig från partiets öppet fascistiska rötter och kan bli den tydliga signal som traditionella högertyckare på diverse ledarsidor väntat på – nu kan SD äntligen vara med och bilda borgerlig majoritet. Men minst lika mycket är det fråga om klassiska maktstrider, där ett privilegierat ledningsskikt fortifierar sina positioner kring grytorna. Sverigedemokraterna har sedan sin etablering i riksdagen 2010 centraliserat alla resurser till toppen, med avdelningar som inte har råd med valkampanjer samtidigt som partiledningen tar ut pamplöner. De så kallade ”förnyarna” har mer än en ”socialkonservativ” partilinje att slå vakt om.

Och nu återstår den stora frågan; lyckas partiet göra en vändning och bli ett parti för de konservativa salongerna – i samarbete med en borgerlig allians som lämnat allt brandgult bakom sig och hittat tillbaka till pärlhalsbanden och den djupblå kärnan – utan att göra sig till fiende med partiets mest fascist­oida strömningar? Kan SD:s ledning lyckas nagla sig fast i den konservativa opinionen som stod för ökningen i valet 2014, utan att tappa de mer klassiska missnöjesväljarna som lyfte partiet över fyraprocentsspärren hösten 2010? Det som är sverigedemokraters sammanhållande kitt, nämligen bilden av att hela samhället är emot dem, att deras världsbild är unik, är också en överhängande fara. För partiet har fått mer inflytande i den politiska debatten än vad anhängarnas självbild skulle tåla. Kanske är det nu Sverigedemokraterna lämnar sin underdogroll bakom sig.

Om Sverigedemokraternas framtid är vindlande eller en framgångssaga kan ingen veta i dagsläget, men oavsett vilket är det tydligt att det fokus som stora delar av vänstern har, på avslöjanden och krav på avståndstagande, är en återvändsgränd. Det är nämligen inte först och främst partiets rötter som är farliga, utan den politik de står för och hur de genom sin etablering förskjuter mitten i politiken och politiserar främlingsfientliga och rasistiska strömningar. All heder åt Skavlan som vågade lämna myshörnan och ställa obekväma frågor på bästa sändningstid, men det är inte på den arenan som Sverigedemokraterna bemöts utan i huruvida vi lyckas formulera politiska alternativ åt alla dem som mist tron på att samhället har plats för de svaga och utslagna – huruvida vi lyckas bryta samhällslogiken som ställer de som fruktar för sin och sina barns framtid mot dem som inte har någon framtid.

Denna vecka är det två år sedan Margaret Thatcher dog, men hennes mantra att det inte finns några alternativ, styr politiken lika starkt som någonsin. Det är där den verkliga striden står. Det är där en vaken och stridbar arbetar- och folkrörelse kan ta strid mot nyliberalismens förlamade alternativlöshet. Hög tid nu att slå upp dörrarna och släppa in vårluften också i politiken. Det finns nämligen alltid alternativ. Alltid.

Ursprungligen en ledare i Internationalen

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

About these ads