Varför besöka Nordkorea?

Det frågar oss alla så här är ett svar. Förutom att det är mitt samlarland 107 så är det i sin annorlundahet och hemskhet ett väldigt exotiskt udda land. Nordkorea liknar inte något annat existerande land, annat än en aning Kina och Kuba.

De kommunistiskt troende åker dit med svensk-koreanska vänskapsföreningen. Vi andra med turistföretag som har specialiserat sig på udda länder. Man måste söka visum från den i Stockholm placerade nordkoreanska ambassaden i Sverige.

Journalister får inte åka dit, en i vår grupp hade varit journalist och fick först avslag, sedan kom han med efter att ha skriftligen lovat att inte skriva något. Tack och lov kom jag med fast jag varit journalist – men det var ett orosmoment att tänka på att de kunde komma på det senare. Nu var ju jag där enbart som turist, men det visste ju inte de.

Det går bara att åka med organiserade gruppresor. Man får bara åka med dit koreanerna säger. Det vill säga guiderna och de medföljande säkerhetsagenter som låtsas vara guider, men som man snabbt förstår är just säkerhetsfolk.

Vår svenska reseledare var trevlig liksom de unga engelsk-talande nordkoreanska guiderna: Resan var väldigt givande, mångfaldig och välorganiserad, jag trodde inte att man på en dryg vecka kunde få se och uppleva så mycket. Jag rekommenderar verkligen denna resa till dem som inte bara är ute efter sol.

Vi såg en stor damm, åkte båt på havet, besökte en buteljeringsfabrik för mineralvatten vid en naturlig källa (inga hörselskydd), sjönk karaoke, spelade bowling, besökte en ölbar, åt middag på en båt på floden i huvudstaden Pyongyang medan ett tjejband i kortkort spelade rockmusik!

Vi åt frukost på hotellet, och lunch och middag på hela tiden olika ställen i Pyongyang och de fyra andra städer vi besökte. Det var mycket sjögräs, alger och råa bläckfiskar. Man blev mätt men längtade efter continental breakfast. Säkert nyttig mat för miljön, djuren och hälsan, men väldigt vegetarisk och delvis underlig.

Vi besökte ett buddhisttempel med munk i bergen. Vi såg också en katolsk kyrka. De ska ha religionsfrihet, men kritiker säger att det bara är statsanställda som spelar religiösa. Vi vandrade i de vackra bergen i nordöst, och såg björk, hägg och syren. Vi såg vattenfall och små buddhisttempel, flera restaurerade av regimen. Vi såg ett nordkoreanskt Hollywood med ”bluffgator”.

Vi besökte ett jordbrukskooperativ med växthus och förskola, där barnen direkt började sjunga och dansa. Som så mycket annat visas nog det bästa, så de var vana vid besök. Den första Kim-ledaren hade besökt stället 87 gånger tror jag.

Därför hade de en jättestaty med honom och några av kooperativets bönder, bland annat den förre kvinnliga ordföranden för jordbruket (det finns statliga och kooperativa om jag minns rätt). Man förväntades lägga blommor vid alla jättestatyerna i brons. Vi statybugade nog tio gånger under resan.

Man förväntas också ställa upp sig på led inför statyerna, utan tuggummi, sandaler, keps, solglasögon, och med fina kläder, och på led med armarna hållna vid höfterna gemensamt buga i 90 grader. Underligt men man vande sig för det var stora bronsstatyer i brons överallt av Kim-ledaren 1 och 2 (nu döda och ersatta av Kim 3). K1 är dock fortfarande evig president, och K2 evig generalsekreterare (tror jag det var) för kommunistpartiet – koreanska arbetarpartiet.

K3 blev nyligen ordförande i partiet vid sjunde partikongressen (den sjätte var 1980). Vi såg de imponerande förberedelserna med stora demonstrationer på det stora berömda torget i Pyongyang, och vid kongressbyggnaden där kongressen skulle äga rum. Nordkoreanerna är världsbäst vad gäller stora pampiga demonstrationer,

Första maj var dock bara en familjefestdag. Då fick man lite kontakt med folk. Vi släpptes fria en och en halv timme i en nöjespark för mest barn, men hela familjer var där och det var uppträdanden och gamla koreanska kvinnor i folkdräkt som dansade till sången och musiken. En bjöd upp mig till dans och jag var den uppbjudna turist som fick mest applåder av den koreanska publiken!

Vi besökte också en väldigt fin park där folket firade sin lediga 1 maj-dag med mat, dans och hembränt. Där fick vi lite kontakt med folk. Speciellt uppmärksammades vår svenska reseledare som köpt sig en koreansk folkdräkt. Hon fick glada skratt och spontana applåder av folk i hela parken medan vi vandrade omkring (med säkerhetsfolk baktill).

Vi besökte ett jättebibliotek, en av många gigantiska och storslagna byggnader och statyrika parker i centrala huvudstaden. Där kunde man inte bara låna böcker och musik (även västerländsk) utan även fråga en av många professorer som väntade på sitt rum på frågor från studenterna.

Jag kom på en grupp studenter som studerade engelska och hann prata lite innan en av säkerhetsvakterna sa till den lokala guiden att stoppa mig. Det var alltid koreansktalande lokala guider vid alla sevärdheter, så våra egna guider fick översätta till engelska – de talade bra engelska.

En gång fick vi faktiskt prata med nordkoreaner på uppmaning. Vi besökte en elitskola i en stad några timmar utanför Pyongyang. Vi frågade ut varandra på engelska, väldigt trevligt. Alla ville bli vetenskapsmän och tjäna landet. Det var bare två flickor i klassen, ”för pojkar är bättre på teknik”.

Massor av propagandaaffischer i skolan förstås (och överallt i landet), skoluniform förstås. Två väldigt bra saker: De hade en stor köksträdgård de arbetade i och tillämpade forskning om odling. Och på rasterna samlades alla på fotbollsplanen medan en idrottslärare ledde dem i lätt gymnastik!

Vi åkte nordöst, väst och syd. Syd till gränsen och den spända demilitariserade zonen mot Sydkorea. Där såg vi byggnaden där vapenstilleståndet slöts efter Koreakriget. Även det område där man förhandlar idag om det behövs. Det sker i en speciell byggnad med bord där gränsen går över bordet.

När jag 1978 undervisade i engelska i Sydkorea besökte jag denna byggnad och kunde sitta en minut i de nordkoreanska generalernas stolar på andra sidan det tvånationella bordet. Nu kunde jag besöka samma byggnad, samma bord och samma stolar, och besöka Sydkorea en minut!

I närheten av gränsen besökte vi gamla byggnader och tempel, och gick en liten gruppromenad genom staden (mest ser man ju vanligt folk genom bussfönstret annars). Satt också till bords (20 centimeters bord) och serverades en massa rätter ­– inga kulinariska höjdare precis men man blev mätt. De frikostigt serverade råa bläckfiskarna var det ingen som rörde…

I en stad vi övernattade var det lägre hotellstandard men man hade värmefiltar för kylan. Vi fick inte lämna hotellet alls. Vi fick inte ta bilder på människor i arbete och ofärdiga byggnader. Vi hade gärna tagit bilder på hemmafruarna som varje dag uppmuntrar arbetarna på väg till jobbet med revolutionära morgonshower på öppna platser. Även på de många skolbarnen som i liknande uppmuntrande syfte spelade musik för arbetarna på morgnarna.

Överallt i huvudstaden fanns prydliga dräktklädda kvinnliga trafikpoliser som hälsade på alla militärskyltade bilar och rörde sig som automatiska robotar. Deras ödlelika ryckiga halsrörelser kan inte vara bra för lederna.

I huvudstaden fanns också Juchetornet, ett högt torn tillägnat principen om självtillit (juche) den officiella ideologin som de försöker sprida över hela världen via studiegrupper. Det var K1s ide, K2an lade till sorgum nåt (armén först). K3 lade vid kongressen till ekonomin.

Fram till 1975 var faktiskt Nordkorea rikare än Sydkorea (båda fick bistånd från varsin sida i kalla kriget) – nu är Sydkorea många gånger rikare än Nordkorea. Fram till 70-talet var till och med CIA imponerade av de stora nordkoreanska framgångarna.

På 90-talet med minskat stöd och handel med ex-Sovjet plus naturkatastrofer kom den stora hungersnöden (kallad ”den mödosamma marschen”). Då uppstod fri småhandel för överlevnad och handel illegalt över gränsen med Kina (plus flykt dit, finns många böcker på svenska om det) med syd-koreanska dvd och kinesiska mobiltelefoner som fungerar i gränstrakterna kom in (de har inget internet och man kan annars inte ringa utomlands). Därmed har informationsmonopolet från partiet naggats i kanten.

Pyongyang ser prydligt, rent och välorganiserat ut, många nya höghus (jag gillade pastellfärgerna). Ryktet säger många hus är tomma, men rykten sa också att tunnelbanan var bluff, men vi åkte tunnelbana och besökte tre stationer, väldigt utsmyckade stationer. Där på väg upp och ner i rulltrappan fick man kontakt, leenden och handskakningar. Annars se de väldigt neutrala ut, som folk i tunnelbanan i Stockholm.

Utanför stan finns statyer av två jättekvinnor i folkdräkt som håller händer över vägen – ett monument till Koreas enande. Regimen föreslår en federation med självstyre, verkar bra tänkt. I stan finns partimonumentet med hammaren (arbetarna), hackan (bönderna) och penseln (de intellektuella).

Den är byggd under värsta svältåren. Det är väl den största kritiken mot regimen folk spontant tänker på, att de satsat så mycket på monument och Pyongyang, medan folk på landet svalt eller som nu har det mycket fattigt.

På landet mellan städerna var det fattigt. Få traktorer, folk sitter på huk och handjobbar de stora fälten, oxar drar plogar, i ett fall drog en människa plogen. Man måste ha tillstånd för flytta till huvudstaden, och ha intyg för att ta sig mellan olika regioner i landet, vilket kontrolleras i vägspärrar.

Folk från städerna mobiliseras för att längs vägarna återplantera träd som under hungeråren höggs ner som bränsle. De rensar också gräsmittfåran för hand och lagar små hål i vägen med väldigt enkla metoder. Överallt längs vägarna där folk jobbar, bönder och stadsfolk, står deras cyklar parkerade.

Även i stan rycker man ogräs för hand eller klipper med sax längs gatorna. Det är breda ganska tomma gator både i stan och på landet. Man sopar gator och vägar med små sopar som vi har i hemmet. Man ser nästan aldrig något skräp, allting är väldigt välorganiserat och prydligt. Ingen genar över gräsmattor.

I bergen finns två monument där man visar upp alla presenter som de båda döda Kim fått. Bland annat från svensk-koreanska, SKP, VPK och Kommunistiska partiet (en glasgrej med älgar i relief). På väggarna bilder av Kim il sung och andra kimar. Såg bilder med KI och Göran Persson och K1 och Che Guevara.

Utanför huvudstaden finns den enorma byggnaden där K1 och K2 ligger uppstoppade. Där måste man buga en gång vid deras fötter, en gång vid ena sidan, och en gång vid andra sidan. Inte vid huvudet för det var inte respektfullt. Folk kom resande från hela landet för se sina förra ledare. K1 är respekterad än för då var bra år, K2 är associerad med svältåren har jag hört.

Idag går ekonomin bättre enligt sydkoreanska observatörer, ekonomin växer med en procent om året. Man exporterar järn och kol till Kina, och turismen är växande, mest nyfikna kinesiska turister. Överallt fördes vi igenom turistaffärer med tal av Kimarna och souvenirer för få in utländsk valuta.

Allt ingick i resan utom blommorna till Kimarna, och extra öl och eget kvällsliv på hotellet. Vårt lyxhotell låg på en ö i Pyongyang-floden. Man fick bara gå själv 25 meter från hotellet. Där fanns fem restauranger, varav en roterande på taket. Där fanns barer, massage, karaoke, biljard, frisör, bank, post, spelautomater etcetera.

El är bristvara och även huvudstaden Pyongyang ser svagt dimmigt ut på nätterna. På satellitkartor är Nordkorea ett svart hål med en ljusprick för huvudstaden. Det sägs ljus alltid finns på Kim-statyerna och för kvarteret där partipamparna bor.

Att de satsar så mycket på ny flygplats, fina byggnader från flygplatsen till huvudstaden och så mycket på höghus och monument och annat i Pyongyang, medan folk har det så fattigt på landet är ju ett minus. Men så är det ju mest i hela världen, Storstäderna gynnas, landet missgynnas.

Vad kan hända med Nordkorea? Informations-ideologi-monopolet har ju naggats i kanten sedan svältåren, men det finns ingen opposition, den kan inte organisera sig. Nordkorea är det enda landet i världen utan dissidenter. Enligt rykten och info från Sydkorea (partisk förstås) har det förekommit försök till militärkupper (därav ”armén först”), men det verkar inte troligt som Kimfamiljen dominerar landet.

Jag och andra tror det troligaste är en kinesisk utveckling, partiet behåller den politiska makten men genomför allt mer av ekonomisk kapitalism. Redan har ju sydkoreanska företagare en frizon i landet. Och pensionärer kan ha egenföretag som laga skor vid vägkanten, det såg vi.

Jag har ju besökt många länder så den fattigdom man såg i Nordkorea var ju inget uppseendeväckande precis. Man såg ju inget öppet elände, och huvudstaden var ju imponerande prydlig, folk såg välklädda och prydliga ut, inga tiggare eller uppenbart fattiga syntes.

Som jag förstår det måste det mesta i Nordkorea förstås som koreanskt och östasiatiskt historiearv.  Isolationismen har grund i 500 år av isolation från mäktiga grannar 1400-1900. Sedan blev man ockuperade av det fascistiska Japan. Därmed var man den enda koloni i världen som inte fick impulser från de väster-ländska kolonialmakterna av demokrati (sen var ju väst-imperialismen diktatur, men demokratiska tankar kom ändå med kolonialismen och kunde vändas mot imperialismen).

Icke så i Korea som förutom japansk kolonialism råkade ut för att Japan försökte ”japanisera” dem. Därav det nordkoreanska och sydkoreanska hatet mot Japan. Därav deras mycket starka nationalism på båda sidor. De har också i syd och nord rent rasistiska tankar om en överlägsen och ren koreansk ras (mina studenter i Sydkorea ville aldrig gifta sig med en utlänning för att inte ”förorena det rena koreanska blodet”). Men liknande rastankar finns också i Japan och Kina.

De är också påverkade av asiatisk feodalism och konfucianism med deras starka hierarkiska ojämlika auktoritära tankar. Och tankar på släktkollektivt ansvar för individen (släktingar till politiska fångar hamnar också i läger enligt flera böcker på svenska i ämnet). Det religiösa arvet kan förklara att det sägs hända naturliga underverk när Kimarna föds. Ovanpå dessa inhemska arv lades så en stalinistkommunistisk fernissa.

Jag känner sympati med det koreanska folket och deras hårda öde. Liksom med deras disciplin och arbetssamhet, i söder som i norr. Många saker är som sagt samma i nord som i syd. Se bara i Sydkorea och Japan hur man bugar och sjunger företagssången. Mycket i de båda Korea är varken kapitalism eller socialism utan det egna historiska arvet.

En läsare av denna vänsterblogg

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Olof Larsson

    ”Som jag förstår det måste det mesta i Nordkorea förstås som koreanskt och östasiatiskt historiearv.”

    Det vi i praktiken ser är i Nordkorea utgår från urgammal solkult där kejsarena av Kina och Japan sågs som gudar och solens söner. Om jag förstår det rätt finns det i dagens Nordkorea många associationer mellan den nuvarande härskardynastin och solkulten. Nordkorea har i detta utvecklats till en de-facto monarki där dynastigrundaren gjorts till ”evig president” och där makten går i arv.

    ”De kommunistiskt troende åker dit med svensk-koreanska vänskapsföreningen.”
    Det är ganska märkligt att det fortfarande i vårt land finns gammalkommunister som kan känna sympati med det nordkoreanska kejsardömet och dess gudsdyrkan.

    • Hans Norebrink svarar: Jag instämmer helt med synpunkterna på Nordkorea.