Rån är ovanliga brott som verkar bli allt ovanligare

Del 5 av 5 i serien Brottsutvecklingen sen 2005

Rån, speciellt de mest ovanliga typerna av rån, är brott som ofta uppmärksammas i media, men rån är ovanliga brott. Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) utsätts varje år cirka en procent av Sveriges befolkning (i åldrarna 16–79 år) för rån. Nivån har varit relativt stabil sedan år 2005.

A?r 2015 anmäldes omkring 8 500 rån till polisen. De allra flesta var rån mot privatpersoner, vilket utgjorde 71 procent av de anmälda rånen. Kategorin butiksrån uppgick till 10 procent av rånen, medan de mer uppmärksammade bank- och värdetransportrånen tillsammans utgjorde cirka en halv procent.

I statistiken över anmälda brott finns det ett antal rånkategorier som redovisas utifrån vilken typ av brottsobjekt eller brottsoffer de riktats mot. I princip samtliga bank- och värdetransportrån och en stor del av butiksrånen anmäls till polisen, enligt tidigare bedömningar. Mörkertalet är således litet, vilket gör kriminalstatistiken till en bra källa för att belysa utvecklingen och omfattningen av dessa typer av rån.

Resultat från offerundersökningar tyder dock på att rån mot privatperson däremot mera sällan anmäls till polisen, och att mörkertalet i kriminalstatistiken alltså är betydligt högre för denna råntyp än för andra rån. Uppgifter om den rånkategorin kommer därför till stor del att bygga på uppgifter från Nationella trygghetsundersökningen (NTU) samt Skolundersökningen om brott (SUB).

Andelen rånhändelser som uppges ha inträffat med anledning av yrket har minskat, från nio procent perioden 2007–2009 till fyra procent perioden 2013–2015. De allra flesta rån är alltså rån mot privatperson.

Majoriteten (85 procent) av de rånade personerna har utsatts vid ett tillfälle, medan 15 procent anger att de utsatts två gånger eller fler.

Ungefär hälften av rånen inträffar på veckoslut och helgdagar och ungefär två tredjedelar under kvällstid eller nattetid. Studier visar att det finns ett visst samband mellan utsatthet för våldsbrott och alkoholkonsumtion. Andelen rån där den utsatta uppger sig ha druckit alkohol före rånet utgör en minoritet, och har även har minskat under perioden (från 31 procent 2007–2009 till 23 procent 2013–2015). Däremot bedömer den utsatta personen att gärningspersonen varit alkohol- eller drogpåverkad oftare än den utsatta personen själv.

I en påfallande stor andel av rånen, omkring hälften, blev ingenting stulet vid rånet, enligt de utsatta, vilket innebär att det tycks handla om försök till rån. Andelen rån där något uppges ha blivit stulet har dock ökat något över tid (från 44 till 51 procent). Rånobjekten består huvudsakligen av plånböcker/kontanter och mobiltelefoner.

Andelen rån där det uppges ha förekommit fysiskt våld har genomgående utgjort cirka 30 procent av rånen under de studerade perioderna. En studie visar att inslaget av våld är väsentligt högre vid studier av polisanmälningar än offerundersökningar. Enligt anmälningarna är det snarare regel än undantag att det förekommit våldsinslag vid rånen. Det kan sannolikt bero på att de har blivit anmälda just med anledning av att händelserna upplevts ha varit av allvarligare karaktär, medan andra rån mer sällan polisanmäls.

Enligt NTU förekom kniv, skjutvapen eller annat tillhygge i drygt en fjärdedel av rånen (åren 2013–2015). Kniv är det vanligaste vapnet (16 procent), följt av andra tillhyggen (6 procent), exempelvis batonger, medan skjutvapen uppges ha förekommit i 4 procent av fallen. Totalt sett tycks förekomsten av vapen eller tillhyggen vid rånen ha minskat en aning, enligt NTU (från cirka 32 till 26 procent). Andelen rån som enligt de utsatta blivit polisanmälda uppges sammantaget i undersökningarna ha legat på i genomsnitt 49 procent.

Det finns en regional spridning i andelen utsatta, enligt NTU. Perioden 2013–2015 var andelen utsatta störst i Stockholms län (1,1 procent) och minst i Norrbottens län (0,2 procent).

Enligt kriminalstatistiken har totala antalet anmälda rån legat på en relativt stabil nivå sedan 2000. A?ven om nivåerna skiljer sig åt i de olika typerna av datakällor, är utvecklingstrenden relativt likartad för anmälda rån i kriminalstatistiken och utsatthet för rån enligt NTU. I statistiken över anmälda brott syns dock en minskning under senare år.

Antalet rån låg där på omkring 100 per 100 000 invånare mellan 2000 och 2010, men därefter skedde en nivåminskning. År 2015 var siffran 86 per 100 000 invånare. Det innebär cirka 8 500 (8 461) rån i absoluta tal, men sett till den anmälda brottsligheten generellt är rån en liten brottstyp – mindre än en procent av samtliga anmälda brott utgörs av rån.

Rån mot privatperson (personrån) är den antalsmässigt klart dominerande typen av rån bland de olika typer av rån som redovisas i statistiken över anmälda brott, vilket bekräftar att de flesta rån inte sker med anledning av yrket. Utvecklingen av rånen mot privatperson påverkar följaktligen starkt utvecklingen av det totala antalet rån. Enligt kriminalstatistiken har antalet anmälda rån mot privatperson legat på en tämligen stabil nivå sett till perioden som helhet. Det har dock skett en viss minskning per 100 000 invånare, från 72 procent 2000 till 61 procent 2015. Minskningen har dock i huvudsak skett sedan 2011. Räknat i absoluta tal har de anmälda rånen mot privatperson minskat från 7 311 till 5 972 mellan 2011 och 2015. A?r 2000 var siffran 6 381.

A?r 2015 utgjordes nära tre fjärdedelar (cirka 71 procent) av alla rån som anmälts till polisen rån mot privatperson. Rån mot butik utgjorde tio procent av anmälningarna. Bankrån, rån mot värdetransporter och värdebefordran var betydligt ovanligare. Dessa råntypers sammantagna andel av samtliga anmälda rån låg på en halv procent, medan taxirån uppgick till knappt en halv procent. Resterande andel (19 procent) utgjordes av kategorin ”övriga rån”, vilket betecknar rån som inte passar in i någon av nämnda kategorier.

Fördelningen av de olika rånkategorierna i brottsstatistiken är i stort sett oförändrad sedan början av 2000-talet. De små kategorierna bank- och värdetransportrån har dock blivit ytterligare något mindre. Det finns en regional spridning, när det gäller totala antalet anmälda rån per 100 000 invånare, som innebär att det anmäls flest rån i storstadsregionerna.

År 2015 anmäldes 130 rån per 100 000 invånare i polisregion Stockholm, 97 i polisregion Syd (innefattande Malmö), 93 i polisregion Väst (innefattande Göteborg), 63 i polisregion Mitt, 54 i polisregion Öst och 53 i polisregion Bergslagen. Lägst är siffran i polisregion Nord, 31 rån per 100 000 invånare.

Det finns också tydliga skillnader i antalet anmälda rån mellan olika områden inom de tre storstadskommunerna (Stockholm, Göteborg och Malmö) är ett gemensamt mönster att det anmäls flest rån per 100 000 invånare i de områden som omfattar de centrala delarna av innerstaden i respektive stad. Perioden 2013–2015 låg området Norrmalm i Stockholm högst vad gäller anmälda rån per 100 000 invånare (i genomsnitt cirka 550 per år), följt av Göteborgs centrum och Malmö innerstad. Därefter följer vissa förortsområden i Stockholm (stadsdelarna Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta).

Sedan 2000 har i genomsnitt 846 butiksrån anmälts per år. Nivån är ungefär densamma i slutet och början av perioden. År 2009 nådde butiksrånen emellertid en topp, för att sedan återgå till en lägre nivå. Möjligen kan ökningen kring 2009 i viss utsträckning hänga samman med att antalet ungdomar i åldern 15–20 år då ökade, för att sedan minska, och att unga i den åldern är överrepresenterade bland misstänkta för butiksrån, i förhållande till sin andel av befolkningen. Under de senaste fem åren har antalet anmälda butiksrån legat kring 780 per år.

Vid butiksrån är det förhållandevis vanligt att gärningspersonerna har skjutvapen. Under 2000-talet har andelen butiksrån med skjutvapen enligt anmälningsstatistiken varierat mellan 28 och 44 procent av butiksrånen. År 2015 förekom skjutvapen i 39 procent av dessa rån. Vid butiksrån är också knivar vanligt förekommande, medan tillhyggen som yxor, slagträn/batonger eller pepparsprej är mindre vanliga.

Även om de anmälda butiksrånen legat på en relativt stabil nivå under senare år, finns tecken på att det skett förändringar i vilka typer av butiker som vanligen utsätts. Ett exempel på detta är en ökad utsatthet bland livsmedelsbutiker i områden med en förhöjd otrygghet i det offentliga rummet.

De anmälda taxirånen har minskat kontinuerligt under perioden, från 138 rån 2000 till 31 rån 2015. Som troliga orsaker till den sjunkande trenden har framhållits en ökad användning av kameror i taxibilar och minskad kontanthantering, men även att våld mot taxichaufförer jämställs med våld mot tjänsteman. Eftersom anmälningsbenägenheten sannolikt är hög för butiksrån och rån mot taxi, kan statistiken antas spegla den faktiska utvecklingen väl.

Den övergripande bilden är att bank- och värdetransportrånen har minskat under 2000-talet. När det gäller bankrånen har nivån fluktuerat under perioden, men trenden är i alla fall tydligt nedåtgående sedan 2008, ett år då det förekom betydligt fler bankrån än vanligt. Perioden 2000–2010 anmäldes i genomsnitt 72 bankrån per år, medan det under de senaste fem åren har anmälts i genomsnitt 27 per år.

Anmälda brott mot värdetransporter och värdebefordran har följt liknande utvecklingskurvor. Det genomsnittliga antalet anmälda värdetransportrån per år under perioden 2000–2010 var 54, medan det minskat till i genomsnitt 33 per år sedan 2011. Motsvarande uppgifter för rån mot värdebefordran visar en nedgång, från i genomsnitt 14 per år under perioden 2000–2010 till 6 per år under de senaste fem åren.

Rån mot postkontor minskade gradvis fram till 2007, då uppgifter om detta brott i kriminalstatistiken upphörde i och med avvecklingen av postens kontor med kontanthantering.

Minskningen av antalet bankrån har förklarats med att kontanthanteringen gjorts säkrare, med så kallade slutna system, samt att kontanthanteringen överlag har minskat. A?ven satsningar inom polisen kan ha bidragit, genom att ett flertal av de personer som har kapacitet att utföra rån i större skala hamnat i fängelse. En ytterligare faktor, som kan ha bidragit till minskningen av bank- och värdetransportrån, är att personer som tidigare varit benägna att begå sådana brott numera – till följd av den ökade säkerheten – kommit att välja andra brottsupplägg, till exempel utpressning, bedrägerier eller grova stölder av objekt med lägre säkerhet.

Bank- och värdetransportrån kännetecknas av en hög andel brott med skjutvapen, eller vad som uppfattas som skjutvapen. Under åren 2013–2015 förekom enligt anmälningsstatistiken skjutvapen vid i genomsnitt omkring 60 procent av bankrånen och cirka hälften av värdetransportrånen.

En relativt stora andel av alla rån har inträffat utomlands, det rör sig om mellan 14 och 16 procent under de studerade perioderna. Många rån som svenskar utsatts för har alltså inget med brottsligheten i Sverige att göra.

Av NTU framkommer vidare genomgående att en majoritet av rånen (runt 80 procent) uppges ha skett på allmän plats, medan mellan fem och tio procent uppges ha inträffat i en bostad.

Bland män har andelen utsatta för rån genomgående legat högre än bland kvinnor, och yngre utsätts för rån i högre utsträckning än äldre. Utsattheten för rån i ålderskategorin 16–24 år har dock minskat något, från 2,2 procent perioden 2007–2009 till 1,7 procent perioden 2013–2015.

A?ven bland elever i årskurs nio visar utsattheten en minskande trend sedan 2008, enligt Skolundersökningen om brott (SUB), och detsamma gäller delaktigheten i rån.

Vad gäller åldersskillnader är utsattheten störst i den yngsta ålderskategorin (16–24 år), för såväl män som kvinnor. I denna åldersgrupp utsattes 1,7 procent för rån under perioden 2013–2015, vilket dock var lägre än under perioden 2007–2009, då motsvarande andel var 2,2 procent. Detta beror i sin tur på att utsattheten avtagit bland män i åldern 16–24 år. NTU visar på att de utsätts för rån klart oftare än kvinnor i samma ålder (2,3 jämfört med 1,1 procent, under den senaste perioden). I de högre åldrarna finns däremot inte så påtagliga könsskillnader. Dessa förhållanden har varit tämligen stabila sedan 2005. Andra stabila mönster är att andelen utsatta personer är större i storstadsregionerna än i övriga landet, och större bland boende i flerfamiljshus än i villor.

Enligt de rånutsatta personerna i NTU är det oftast två eller fler gärningspersoner som utför brottet tillsammans. Vid cirka en tredjedel av rånen är det minst tre gärningspersoner inblandade. Ungdomar utför vanligen rånen tillsammans med andra unga. En analys av personrånen utifrån NTU visar att när gärningspersonerna bedöms vara högst 17 år är det i regel minst två gärningspersoner, medan gärningspersoner över 34 år vanligen utför rånen på egen hand.

I 95 procent av rånhändelserna är den mest aktiva förövaren en man, vilket gäller för hela perioden. I cirka hälften av fallen bedöms gärningspersonerna vara högst 24 år, enligt de utsatta. Andelen gärningspersoner i denna ålderskategori har minskat över tid, enligt NTU (från drygt 60 procent till 49 procent). Vanligtvis är gärningspersonerna helt okända för offret (i cirka 90 procent av fallen), men i 8 procent av rånen har de utgjorts av bekanta och i tre procent av någon närstående (under perioden 2013–2015).

Andelen elever som i SUB uppger att de hotat någon med stryk eller vapen för att få pengar eller andra värdesaker, vid något tillfälle under de senaste 12 månaderna, är mindre än den andel som uppger att de utsatts för rån. Även när det gäller delaktighet i rån bland ungdomar i årskurs nio framträder en minskande trend, från 2,6 procent 2001 till 1,4 procent 2011. År 2015 var siffran 1,0 procent. Trenden ligger i linje med uppgifterna från NTU, om en minskad andel unga bland gärningspersonerna. Andelen pojkar som uppger att de begått rån har genomgående legat på en klart högre nivå än bland flickorna. Bland pojkarna har denna andel minskat kontinuerligt under perioden, medan det för flickorna var en mer stabil nivå i de inledande undersökningarna 2001–2005.

Sammanfattningsvis så minskar antalet rån per 100 000 invånare. Rån som är ett ovanligt brott blir alltså ovanligare med tiden. De mest uppmärksammade typerna av rån har nästan helt upphört att existera. Våld och vapen är ovanligt i samband med personrån vilket känns lite förvånande.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Sexualbrotten ökar inte – det finns ingen ”våldtäktsepidemi”
Advertisements