Narkotikabrottsligheten ökar inte

Del 8 av 13 i serien Brottsutvecklingen sen 2005

Narkotikabrott är enligt Brottsförebyggande rådet främst ett spaningsbrott, vilket innebär att omfattningen av den anmälda brottsligheten är beroende av myndighetsprioriteringar. Därför kan kriminalstatistiken leva sitt eget liv visavi missbruksutvecklingen. Uppklarningsprocenten för narkotikabrott är därför 100 % numera då ingen egentlig spaning för att sätta fast grossister och smugglare förekommer.

Istället använder polisen narkotikabrott i två andra syften. Det ena är att öka den generella uppklarningsprocenten och det andra är att använda narkotikabrott som förevändning för husrannsakan. Har polisen fått kritik för att de ha för dålig uppklarningsprocent så kontrollera de kända narkotikamissbrukare och brukare mer än annars. Uppklarningsprocenten liksom narkotikabrottsligheten går därmed upp. Om polisen behöver göra en husrannsakan, misstänker vilka som kan ligga bakom ett grövre brott men inte har några bevis så griper de en person med koppling till den eller de om de misstänker för inblandning. I allmänhet griper de då en känd missbrukare. Har han då narkotika på sig kan de sen göra husrannsakan på lämpliga platser.

Varken självdeklarerade uppgifter bland unga och vuxna, eller uppskattningar av antalet personer med problematiskt missbruk, uppvisar en sådan uppgång som statistiken över anmälda narkotikabrott uppvisar.  I verkligheten finns det sannolikt ingen ökning av narkotikabrottsligheten.

Även frågeundersökningar är dock behäftade med problem. I självrapporteringsstudier kan det antas att socialt icke önskvärda eller illegala handlingar underrapporteras, och ett problem med drogvaneundersökningen i årskurs 9 är att den genomsnittliga åldern för narkotikadebuten generellt sett sker efter 16 års ålder. Med detta sagt kan man konstatera att självrapporteringsstudier inte kommer att visa den korrekta nivån på missbruket, men dock en miniminivå. Framförallt kan studierna antas spegla utvecklingen relativt väl, åtminstone för den formen av narkotikaanvändning som är mindre omfattande och kan kallas rekreationell.

En sådan studie är de årliga skolundersökningar som genomförs av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). Från dessa är det känt att en begränsad andel av eleverna i årskurs 9 under 2000-talet rapporterat att de prövat narkotika någon gång. Under 2000-talet finns ingen ökning av andelen som svarat att de prövat narkotika någon gång. Andelen har varit strax under 10 % under hela perioden.

En annan indikator på narkotikamissbrukets omfattning kommer från Folkhälsomyndigheten, vars undersökning Nationella folkhälsoenkäten visar att drygt 11 procent av befolkningen (i åldern 16–84 år) under perioden 2004–2015 svarat att de någon gång använt cannabis. Vidare visar undersökningen att knappt 1 pro- cent av befolkningen gjort det under den senaste månaden, vilket motsvarar runt 77 000 personer i åldern 16-84 år. Såväl livstidserfarenheten av cannabis som den månadsaktuella konsumtionen har varit relativt stabil under perioden 2004–2015.

I den så kallade UNO-undersökningen genomfördes 1979 en omfattande kartläggning av det tunga narkotikamissbruket, vilken följdes upp 1992, och med den så kallade MAX-undersökningen 1998 (Olsson m.fl. 2001). De två senare kartläggningarna visade att antalet personer med ett tungt narkotikamissbruk ökade från 219 per 100 000 invånare 1992 till 293 personer 1998. Några efterföljande undersökningar av samma typ har inte genomförts, men i gengäld finns en uppskattning som baseras på bearbetningar av slutenvårdsstatistik, vilken utgör den bästa tillgängliga källan för att beskriva den senare utvecklingen av det tunga missbrukets omfattning. Enligt dessa beräkningar fortsatte uppgången fram till och med 2000, då antalet tunga missbrukare uppskattades till 312 per 100 000 invånare. Därefter sjönk antalet något, och 2004 uppskattades det vara 284 personer med tungt missbruk per 100 000 invånare.

Enligt en registerstudie av det tunga narkotikamissbruket som gjorts av Statens folkhälsoinstitut omfattades 321 personer per 100 000 invånare av ett tungt narkotikamissbruk år 2007 (Statens folkhälsoinstitut, 2010). Antalet är något högre än i tidigare skattningar, vilket kan bero på att olika metoder använts, och inte nödvändigtvis på att missbruket ökat i omfattning. Under 2000-talet tycks alltså antalet missbrukare av andra droger än cannabis inte ha ökat.

Då varje missbrukstillfälle per definition är ett narkotikabrott begås miljontals sådana brott årligen, och endast en bråkdel av dessa kommer till rättsväsendets kännedom och återfinns i brottsstatistiken. Det innebär att omfattning och struktur vad gäller anmälda narkotikabrott inte primärt beskriver brottsligheten, utan i första hand rättsväsendets insatser. Det visar också på hur befängd lagstiftningen är. Det är inte rimligt att eget bruk eller innehav för eget bruk ska vara brott vilket det är sen 1988.

Antalet anmälda narkotikabrott har ökat både i ett kortare och i ett längre tidsperspektiv. Bara mellan 2000 och 2015 har antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen närmast tredubblats. Detta är dock i sammanhanget ointressant då det inte säger ett dugg om den verkliga narkotikabrottsligheten. Det är främst innehav och bruk av narkotika som står för den kraftiga ökningen under 2000-talet. År 2015 utgjorde eget bruk grund för 52 procent av alla anmälda narkotikabrott, och innehav var grund för 38 procent.

Av de anmälda narkotikabrotten 2015 härrörde mer än en fjärdedel från polisregion Stockholm. Om antalet anmälda brott relateras till folkmängden kommer Stockholm dock först på trettonde plats, med 1 515 anmälda brott per 100 000 invånare. Den klart vanligaste drogen i narkotikalagföringsstatistiken är cannabis.

Sammanfattningsvis är den typiska misstänkta narkotikabrottslingen en man i yngre medelåldern. Med ledning av vad som framkommer av anmälningsstatistiken kan tilläggas att han sannolikt är bosatt i något av de tre storstadslänen.

Flera omständigheter gör det svårt att jämföra situationen vad gäller narkotikabrottslighet mellan länder. Lagstiftningen skiljer sig åt, vilket påverkar vilka gärningar som polisen och andra myndigheter ska inrikta sig på, och över huvud taget vilka insatser de vidtar för att beivra narkotikabrottsligheten. I flera andra länder i Europa är det exempelvis inte straffbart med eget bruk, vilket det är i Sverige.

Även missbrukets omfattning och vilka missbrukspreparat som används varierar. Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (EMCDDA) sammanställer årligen en rapport över narkotikasituationen i Europa.Där framgår att cannabis är den vanligaste formen av narkotika i samtliga länder. A?r 2015 har i genomsnitt 23 procent av befolkningen i åldern 15-64 år någon gång använt cannabis. Vanligast är det i Frankrike (41 %) och minst vanligt är det i Rumänien (2 %). I Sverige var det 14 procent i åldersintervallet som 2014 uppgav att de någon gång använt cannabis.

För att få en uppfattning om vilka preparat som förekommer på marknaden och hur detta förändrats över tid kan man använda statistik över narkotikabeslag. Cannabis, amfetamin, narkotikaklassade läkemedel, heroin och kokain är de fem mest frekvent konfiskerade typerna av preparat, och som framgår har beslagen ökat mer eller mindre kontinuerligt, utom för heroin som minskat sedan början av 2000-talet och amfetamin som minskat sedan mitten av 2000-talet. Cannabis och narkotikaklassade läkemedel är de droger som ökat mest de senaste åren.

Läs mer:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Hatbrottsligheten varken ökar eller minskarMisshandel – brott som minskar i antal och andel >>
Advertisements