Nationalism och maktkamp

Kina vägvalKort om bok
Kinas vägval
Torbjörn Lodén
SNS Förlag

Nationalism och maktkamp

En liten trevlig bok om ”Kinas vägval – från himmelskt imperium till global stormakt”. Som visar att det kanske viktigaste resultatet av den kinesiska revolutionen 1949 var nationalistiskt. Att återvinna Kinas ledande ställning i världen efter ett par hundra år av västerländsk global dominans.

Politiskt, ekonomiskt och kulturellt är den drömmen om en återgång till gångna tider då Mittens rike var ledande i världen i full gång att genomföras. Bra att slippa USAs alltför stora makt, säger författaren, men kan vi lita på Kina och dess växande chauvinism, patriotism och (kultur)nationalism?

Författaren lyfter fram det arv av demokrati och jämlik egalitarism (”himmelens mandat”) som finns även i Kina, och även i den tvetydiga konfucianismen – som i mycket format landet. Trots att det verkar kört nu tror han på att Kina likväl som väst kan bygga en demokrati bortom den nuvarande partidiktaturen kombinerad med rovdjurskapitalism och snabbt ökande klassklyftor.

I toppen styr kommunistpartiet som statlig överklass. Som åtminstone passiv allierad har man kapitalistklassen som privat överklass (medelklass säger boken). Längst ner kommer folket, de vanliga människorna, arbetare och bönder, främst i västra fattigare rikshalvan.

Om den ekonomiska tillväxten upphör kan ”folkklasserna” och medelklassen ifrågasätta vad många uppfattar som kommunistparitets förlegade maktställning, tror författaren. Det finns en stor folklig ilska över korruption, ”partipamperi” och de sanslösa klassklyftorna.

Än kan man inte prata öppet om Maos katastrofala misslyckade politik, som orsakade död och lidande för en befolkning som brutalt påtvingades hans ideologiska tvångsåtgärder och bestraffningar. Socialismen skulle vara folket vid makten, men blev den styrande överklassen-partiet-nomenklaturan vid makten och köttgrytorna. Ett totalhaveri!

Sedan lurade de oss västliga maoister att det politiska kaoset handlade om klasskamp i partiet, mellan de som ville återinföra kapitalism – alternativt roffa åt sig själva – och den äkta maoistiska vänstern som osjälviskt representerade folket.

I själva verket handlade politiken i Kina om alfahannar i maktkamp, precis som i Sovjetunionen (sociala däggdjursstrider om plats i hierarkin). Plus, som i Ryssland, personliga och ideologiska motsättningar.

Men så ville förstås inte ledarna uttrycka det. De hade makten och skaffade sig privilegier för de menade att de förtjänade det som hårda förkämpar för Folket. De pratade om att avskaffa klassamhället men byggde i verkligheten ett eget statligt klassamhälle (senare ett statligt-privat klassamhälle under Deng och tills idag).

Det handlar om så kallad kognitiv dissonans, att ens tankar håller ihop. Därför fick kommunistledarna det till att de som ärorikt kämpade för klassernas upphörande, de förtjänade att belönas på ett sätt som I PRAKTIKEN var ett nytt klassamhälle. Maken till självhyckleri!

Hans Norebrink, vårdarbetare

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Advertisements