Bokrecension
Förortsstalinisten
Stefan Thorpenberg
Fri Press
Ung arbetare i vänstervågen
Lill Lindfors fick en hit med ”Sången han sjöng var min egen, berättade allt om mitt liv…”. Precis så igenkännande upplevde jag denna välskrivna och för mig jätteintressanta bok som speglar mitt eget politiska liv som ung radikal arbetare i vänsteruppsvingets Göteborg under sjuttiotalet.
Bokens huvudperson Carl har extremt många likheter med författaren Stefan, så trots att motsatsen påstås, så gissar jag att de i mycket är en och samma person. Carl var varvsarbetare, jag vårdarbetare. Både han och jag engagerade oss livaktigt i våra respektive kommunistiska arbetsplatsceller på Arendalsvarvet respektive Sahlgrenska sjukhuset.
Vi brann för jämlikhet och rättvisa och blev därför revolutionära marxist-engelsist-leninist-stalinist-maoister i KPML(r) (”errarna”, idag KP – Kommunistiska partiet). Carl var med om varvsstrejken, jag var med om det illegala sossestödda spioneriet (av ”SAPO” – socialdemokratin och SÄPO) på oss kommunister på Sahlgrenska sjukhuset. Vi kallades falskeligen ”den hemliga cellen”.
Båda gick vi från kritiskt vänstertänkande, via grundcirkeln i ”Marxismen-Leninismen–Mao Tse-tungs tänkande”, till disciplinerad rättrogen dogmatisk partilojalitet. De var ändå en härligt trosviss tid av mycket omfattande partiengagemang och propagandaarbete.
Vi trodde ärligen att vi lade grunden till ett socialistiskt Sverige där arbetarklassen och folket verkligen på allvar styrde samhället via politisk och ekonomisk demokrati. Men tvivlen på vår närmast halvreligiösa kommunism smög sig in, bland annat på grund av Kinas reaktionära (och nationalegoistiska) utrikespolitik.
I slutet av sjuttiotalet började ”avmaoiseringen” av såväl Kina självt som partiet (KP). Detta följdes av krigen mellan de beundrade hjältemodiga ”kamratnationerna” Kina, Vietnam och Kambodja. Samt av Pol Pots ultranationalistiska bondesocialism – med röda khmerernas massakrer och terror som vapen för att återvända baklänges till en romantiserad medeltid av endast småbrukare.
Dessa krig och övergrepp var fullständigt omöjliga att förstå och analysera med vår bokstavstrogna ortodoxa marxism-leninism som begreppsapparat. Dessa konflikter och brott mot mänskligheten kunde inte hända, men gjorde det ändå. Många av oss på vänsterkanten desillusionerades och passiviserades gradvis, som bokens baksidestext berättar.
I en tecknad barnserie, jag råkade se en del av, säger plötsligt en av figurerna ”Ensam som den som tror på något ingen annan tror på”. Så kände jag mig när jag som ”hemlös” partilös vänstervilde började läsa, analysera och skriva om vad som hade gått snett med den reellt existerande socialismen.
Partiet lyssnade inte, och andra människor var ointresserade av den förlegade socialismens ideal. Carl hade samma erfarenhet som jag av hur vänsterorden föll som torra sädeskorn på det ofruktbara hälleberget (för att ta en liknelse från Bibeln).
Det kändes därför uppfriskande för mig att litterärt möta Carl (och Stefan) som upplevt och tänkt ungefär samma som jag, sedan vänstervågen trist hade ersatts av nyliberala själviska högervindar nationellt och internationellt, från åttiotalet och fram till idag – snart fyrtio år senare!
Som ensamt kämpade vidare för att förstå vad som gick snett med realsocialismen – för utan den förklaringen kan vänstern inte gå vidare. Vi måste hitta felet i vår vänsterpolitiska analys för ”varför skulle annars någon lyssna?”, frågar sig Carl helt riktigt.
Som liksom jag har skrivit en bok (alltså hans ”Förortsstalinisten”) om vänsterensamhetens grubblande. Som inte som så många moderiktiga trendiga ex-vänstermänniskor lämnat det sjunkande socialistiska skeppet när högervindarna nådde orkanstyrka. Som att äntligen få möta en själsbroder!
Vi har båda kommit fram till att den aggressiva klasskrigsstrategin (”klass mot klass”) leder fram mot intolerant diktatur – i krig som i fred. Vi insåg båda att det inte funkade med att idealisera arbetarklassen, eftersom verklighetens arbetare på våra jobb ändå var fullständigt annorlunda.
Vi kritiserade den breda nya vänsterns retorik kring feminism, identitet, hbtq, anti-rasism och flummig postmodern kulturrelativism – för att detta skedde på den avgörande och grundläggande klassfrågans bekostnad. Arbetarklassen har alltmer osynliggjorts i debatt och samhälle.
Vi kritiserade de antimoderna röda khmererna, och senare de likaledes antimoderna, ultrareaktionära, patriarkala, medeltida och terroristiska islamistiska fundamentalisterna – två bakåtsträvande rörelser som ibland fick ett visst obegripligt stöd från en del udda och tankebefriade vänstermänniskor.
Men i vidare mening ser jag inte som bokens huvudperson och författare just anti-modernism och ”bondvurmande” (mitt ord) som ett avgörande problem bakom realsocialismens kollaps. Exempelvis lämnade Mao Zedong helt taktiskt riktigt städernas minimala sårbara arbetarklass för att mobilisera böndernas jordhungriga miljonmassor på den vida landsbygden.
Men detta gjordes inte för att gå tillbaka till anti-modern outvecklad bondemedeltid. Tvärtom ville Mao förvandla Kina till en modern industriell stormakt (som Stalin gjort i Sovjet). Detta bland annat via de storskaliga kollektiva folkkommunerna som inbegrep såväl socialistiskt jordbruk som socialistisk industri.
Att detta och kulturrevolutionen var totalt misslyckade satsningar ändrar inte på saken, Mao satsade på industri och arbetarklass efter befrielsen och under kulturrevolutionens mobiliseringar (av just arbetare och tillika studenter, men få bönder). Vidare hade arbetarklassen i Maos Kina fler sociala rättigheter än den diskriminerade bondeklassen ute på landet.
Författaren går vidare och analyserar det av-maoiserade men fortsatt stalinistiska KP. Som svängde till en mer positiv syn på Sovjetunionen efter landets av-stalinisering från 1956. Det Sovjet man dittills hade kallat ”de nya tsarerna”, ”socialimperialiser” och ett nytt klassamhälle, som lämnat marxismen-leninismen (alltså ”revisionism”, reviderad och förfalskad socialism).
Nu kom KP plötsligt på att Sovjet faktiskt stött världens nationella och sociala befrielserörelser – fast det var revisionistiskt. Och dessutom var det statliga socialistiska ägandet av ekonomin grundlagsskyddat i Sovjet. Men vad är grundlagen värt mer än pappret det är skrivet på om makthavarna bestämmer annorlunda, undrar jag?
Efter murens fall hamnade följaktligen en stor del av den statliga ekonomin i privata händer – bland annat via ”kommunister” blivna kapitalister (och idag är Ryssland en privatstatlig halvdiktatur med stor beundran för Stalin). Ovan är mina kommentarer och nedan.
Dessutom menar jag att KP här uppvisar en totalt felaktig syn på socialismen. Staten och statligt ägande är ett möjligt verktyg för socialism, vars innehåll är folkets verkliga förfogande (ägande och styrande) av produktionsmedlen – arbetsplatserna.
Statligt ägande har historiskt och i nutid fungerat utmärkt bra för att bära upp och gynna diverse utsugande och maktägande överklasser. Staten ska dessutom ”vittra och dö bort” enligt den socialistiska läran – för att ersättas av folkets självförvaltning.
Precis som boken drar jag därför slutsatsen att KP gett sina så irriterat pålästa ärkefiender trotskisterna rätt – att Sovjet var en ”byråkratiserad arbetarstat” 1956-1991 (nu har de visst lämnat den ståndpunkten).
Med KPs nya tänkande efter att ha lämnat maoismen: Sovjet efter Stalin hade en revisionistisk politisk överbyggnad och en socialistisk statlig ekonomisk bas. Alltså de så kallade trotskisternas gamla byråkratiserade arbetarstat återanvänd…
Men vad som drog mig och många andra till KP var dess korrekta maoistiska klassanalys, som pekade ut det tråkiga urartade Sovjet som en annorlunda slags ”statskapitalism”, med en ny statlig borgarklass i ledningen. Sovjet var ett nytt slags klassamhälle under falska röda fanor – radikalt bara i ”näbbet” som man sa på varvet och på sjukhuset.
Att Maos Kina sedan visade sig vara ett lika ”statskapitalistiskt” eller snarare ”statsbyråkratiskt” klassamhälle som Sovjet – bakom det revolutionära ordflödet – ändrar inte den analysen, menar jag. Folket (arbetarna och bönderna) fick varken makten i Sovjet 1917 eller i Kina 1949. Det är min slutsats av mina studier.
Varför skulle annars Sovjet ha gått under så lätt efter murens fall? Det sovjetiska folket varken försvarade ”socialismen” eller motsatte sig den nya kapitalismen. Senare fick de som sagt en halvdiktatorisk blandekonomi under gamle KGB-agenten Putins auktoritära ledning (framröstad av folket).
Om Sovjet i någon mån var socialistiskt, varför accepterade då makthavarna (och folket) så lätt övergången till en ny kapitalistisk statsdirigerad marknadsekonomi? Jo, för att många av de gamla elitära ”kommunisterna” så lätt fann en ny fet plats i det nya Rysslands politik och näringsliv. Systemet ändrades men samma gamla privilegierade överklass stannade i stor utsträckning kvar vid de ryska köttgrytorna.
Som sagt, det är inte privat eller statligt ägande som definierar kapitalism och socialism. Det är om samhället, politiken och ekonomin är i det samlade makthavande folkets händer via en djupgående demokratisk revolutionär omdaning av samhället. Härskande överklasser kan vara statliga, privata eller som i dagens Sovjet och Kina blandekonomiska (mina åsiktsutvikningar).
Själv gick jag inte som boken vidare på den anti-modernistiska delförklaringen till socialismens nederlag och fall. Min förklaring är att klassamhällets gamla urgrund är social hierarki (statlig som privat). Jämlikhet i makt och ägande, och folkets verkliga, direkta, konkreta och vardagliga makt över arbetet är därför lösningen på socialismens urartning. Men det är lätt att säga tulipanaros…
Så från en gemensam grund av KP-entusiasm, desillusionering och analysförsök av realsocialismens verkliga väsen – mellan Carl och mig – följer han i mycket det antimoderna förklaringsspåret av socialismens nergång, medan jag är inne på tendensen till social hierarki som ”mörkrets hjärta”.
En konkurrensinriktad hierarkitendens som jag menar att vi har inom oss som en del av vår uråldriga sociala däggdjursnatur. Men det är inte så att detta innebär att vi ger de borgerliga och många vanliga människor rätt att ”socialismen är en vacker tanke, men den fungerar inte på grund av människans själviska natur”.
Vi har gamla däggdjursdrifter i oss, dels till socialitet i allmänhet, dels till social hierarki (se våra däggdjurssläktingar med deras alfahannar som ofta dominerar flocken). Men under människans långa tid var vi fria och jämlika (via stenålderns så kallade jämlikhetsrevolution).
Så jämlikhet (och därmed mer osjälviskhet) kan uppenbarligen också fungera som mänsklig samlevnadsform, det är min slutsats. Vi har ju dessutom tillkämpat oss politisk representativ demokrati, vilket är en slags början till jämlikhet – om än med stora brister (som simpel ytlig fjärdeårsdemokrati).
Men jämlikhet, frihet och socialism tror jag fungerar bäst på lokal och nationell nivå. I motsats till boken (som jag uppfattar den) ser jag inte en småskalig, ekologisk, decentraliserad, agrar/industriell, mer rural och lokalt gräsrotsdemokratisk socialism som antimodern. Vi kan vara idéglobala och produktionslokala – mer byta kunskap än att frakta varor världen runt till ett högt miljöpris. Det är att modernt att skydda naturen och jorden.
I mina ögon är tvärtom subsidiaritetsprincipen om makten på lägsta möjliga nivå en modern slags dellösning på socialismens misslyckande. Tvärtom är globalisering, storskalighet, alltför stark (national)stat, arbetsdelning och social hierarki (via olikhet i makt och pengar) det antimoderna, eftersom det för oss längre bort från att ge makten till vanligt folk. Samhällsförfogande av ekonomin, och nära självförvaltning av näringslivet är lösningen – privat och även delvis statligt ägande problemet.
Såväl i privatkapitalistiska som i statsbyråkratiska samhällen har gräsrötterna förlorat makt, vilket lett till allt mer av politisk passivitet, apati och politikerförakt. Men en slags socialism som lösningen har efter Murens fall misskrediterats. Motståndet mot maktkoncentrationen har därför tyvärr fått högerpopulistiska former. Vänstern ses i dag alltför sällan som ett alternativ för framtiden.
Som jag ser det med en evolutionsmaterialistisk analys har vår djurart människan alltså två olika motstridande medfödda arv av djurhierarki och jägarjämlikhet. De borde vara vår utgångspunkt för all politisk analys. Den gamla marxismen måste byggas på med dagens vetenskapliga rön.
Ett centraliserat – statligt som privat – storskaligt samhälle med alltför stor arbetsdelning mellan kroppsligt och intellektuellt arbete, det gynnar vår djurtendens till klassamhälle. Ett decentraliserat kommunitärt småskalesamhälle lyfter å andra sidan fram våra jägarjämlika egalitära mer mänskliga tendenser – till alla människors lika värde.
Har vi våra ledare inom räckhåll (och helst inom synhåll) så kan vi kontrollera och begränsa deras maktpengagiriga alfahannetendenser. Precis som sker än idag i våra få kvarvarande jägar-samlar-fiskar-samhällen i Afrika, Sydamerika och Oceanien (Se exempelvis Lasse Bergs Kalahariböcker).
Om vi mestadels lever, bor och arbetar i överblickbara arbetsplatser, bostadsområden och kommuner, så kan fler människor sätta sig in i problem och lösningar. Fler kan inneha politiska poster. Vi kan dagligen vara med och leva och bestämma i bostäder och på arbetsplatser vi själva förfogar över, direktdemokratiskt och frihetligt tillsammans med våra likar.
Tänk och inspireras globalt! Agera och producera lokalt! Samordna makten nerifrån kommunerna till nationen, kontinenten (EU) och världen! Makten ska gå från folket till ledarna – inte som nu alltför ofta tvärtom trots att vi har politisk demokrati.
Fram för en ny socialism nära dig!
Hans Norebrink, vänstersocialistisk vårdarbetare
# Jag har som huvudpersonen/författaren skrivit en djupt personlig politisk bok – båda en slags debattböcker. Carl/Stefan presenterar en (före detta) ”förortsstalinist” från arbetarförorten. Jag är snarare en före detta ”citymaoist” från den då slitna Linnéstaden i samma stad – Göteborg (i en etta med kokvrå, kallvatten och toalett på svalen – trapphuset).
Till skillnad från huvudpersonen (författaren?) har jag tack och lov ingen dysfunktionell familjebakgrund. Och heller inget extremt intresse för avancerad musik och häftiga gitarrer. I motsats till såväl huvudpersonen som författaren är jag fortfarande arbetare.
Bokens Carl har en mormor som var med om hungerkravallerna i Göteborg 1917. Jag hade en morfar (sågverksarbetare) som var med om Sandarne-kravallerna 1932, då polis besköt demonstrerande svenska arbetare (som i Ådalen 1931 var ”deras brott hunger”).
Till skillnad från ”Förortsstalinisten” har min bok hittills fått nej från mängder av bokförlag. Den heter ”Socialismens nederlag och människans natur – 100 år av realkommunism”. Däremot har jag tidigare tillsammans med nyligen bortgångne etnologiprofessorn Åke Daun skrivit boken ”Snällare än du tror – Människan social av naturen”.
Vad jag inte tagit upp i denna recension är att jag tror att vänstern måste ta den nationella frågan på större allvar. Människans socialitet har alltid i första hand gynnat det som upplevs som ”den egna gruppen”. Därför bör en ”samkulturell sammansmältning” prägla invandringsdebatten.
Nya och gamla svenskar bör bli ett sammanhållet och solidariskt vi – inte söndras i mångkulturella sociala identitetsenklaver. I ett enat Sverige – med många rötter och hudfärger – kan vi ena folket i solidaritet, och vi kan lättare koncentrera oss på att utrota klassamhället.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Vänstern, Maoism, Trotskism, Socialism, Stalinism, Kultur, Böcker, Förortsstalinisten, KPML(r), KP, Kommunistiska Partiet, Stefan Thorpenberg, Kultur, Samhälle, Politik
