I Katalys-rapporten Klasstrukturen i Sverige kommer författarna Göran Ahrne, Niels Stöber och Max Thaning fram till att arbetarklassen utgör cirka hälften av av de arbetande i Sverige. De visar också att arbetarklassen blivit mer manligt dominerad sen 1980-talet men missar något när det gäller hur stor andel av arbetarklassen som är invandrare och hur stor andel av invandrarna som är arbetarklass.
Rapporten utgår från officiella svensk statistik men använder ett klassbegrepp som baseras på ställning i produktionen och tar hänsyn till inflytande, makt och kvalifikationskrav i yrket och därmed fogas de lägre tjänstemannapositionerna till arbetarklassen. Lägre tjänstemän går att skilja ut ur statistiken. De visar också på hur andelen facklärda arbetare ökat medan andelen icke facklärda arbetare minskat. Så här står det i rapporten om detta:
Erik Olin Wright, som är en av ledande samhällsforskarna inom området klass och stratifiering urskiljer i sin jämförelse av klasstrukturen i ett antal länder tre grundläggande maktdimensioner: ägande, auktoritet och expertkunskaper. Och hans beskrivning av klasstrukturen utgår från hur fördelningen av dessa ser ut i olika positioner. De kan sammanfalla hos ägare som också har nödvändig auktoritet och tillräckliga expertkunskaper, men de kan också vara uppdelade på olika positioner.
Det som vi ofta talar om som medelklass eller mellanskikt blir i Wrights terminologi motsägelsefulla klasspositioner; det är fråga om anställda som delegeras befogenheter som liknar kapitalägarnas. De kan betraktas tillhöra både kapitalistklassen och arbetarklassen, det vill säga anställda lönearbetare som utför några ägarfunktioner, till exempel genom expertkunskaper eller genom en arbetsledande ställning, de är alltså anställda som planerar och övervakar andras arbete.
Arbetarklassen utgörs i Wrights modell av de positioner som inte bygger på ägande eller befogenheter att fatta beslut om produktion eller andras arbete. Dessa positioner kräver inte heller väsentliga expertkunskaper och arbetsuppgifterna har en låg grad av självständighet med få karriärmöjligheter. De är underordnade positioner i vilka de arbetande förväntas utföra vad andra har bestämt och dessutom oftast hur det ska utföras och när. Dessa klasspositioner är hårdare styrda och kontrollerade än övriga.
Eftersom klassindelning bygger på yrke och position på arbetsmarknaden, kan klass också sägas vara en spegling av en grupps liknande marknadssituation. Det innebär att klassen i någon mån delar gemensamma intressen, resurser och förutsättningar på arbetsmarknaden. Förutsättningar att få ett nytt och bättre jobb för en individ i toppen av fördelningen skiljer sig dramatiskt från hur det ser ut för de längre ner i klasshierarkin.
Den metod rapportförfattarna valt är sannolikt det bästa sättet att mäta arbetarklassens storlek utifrån officiell statistik men jag tror att det underskattar arbetarklassens storlek då det sannolikt finns jobb som klassas som mellantjänstemän som också är att betrakta som arbetarklass utifrån de kriterier som författarna av rapporten använt. De är dock svåra att identifiera i en officiella statistiken.
Även på andra sätt underskattas arbetarklassens storlek. Rapportförfattarna nämner själva två orsaker, att de arbetslösa och de papperslösa (folk som uppehåller sig i Sverige utan uppehållstillstånd eller uppehållsrätt) inte ingår i rapportens underlag. Bland de arbetslösa utgör arbetarklassen en större andel än i befolkningen som helhet. Detta då arbetslöshet är vanligare bland människor i arbetarklassen. Att arbetslösa inte ingår i underlaget för rapporten innebär därför att arbetarklassens storlek underskattas. Flertalet jobb där det betalas svart lön är arbetarklassarbeten, en del av de som har svarta jobb är de papperslösa. Dess ingår av naturliga skäl inte i den officiella statistiken vilket betyder att arbetarklassens storlek underskattas.
Rapportförfattarna missar dock helt en fjärde stor anledning till en underskattning av arbetarklassen storlek. Det faktum att det i Sverige finns en stor mängd arbetare som bor i andra länder, men arbetar i Sverige. Detta är särskilt vanligt i bygg- och transportsektorerna men förekommer sannolikt också bland de som arbetar med rut-jobb (pigor, barnskötare, städerskor etc) i rika människors hem. Ytterligare en stor grupp som arbetar i Sverige men bor i annat land är bärplockare (förekommer både i skogen och i jordbruket) samt tillfälliga jordbruksarbetare.
Sammantaget kan vi slå fast att rapporten underskattar arbetarklassens storlek ganska grovt. Faktisk så mycket att deras slutsats om att arbetarklassen minskat från 65% till bara 50% är felaktig. En minskning har det sannolikt varit, men den är betydligt mindre än vad rapporten ger sken av. Både gruppen ej facklärda arbetare och gruppen facklärda arbetare är betydligt större än vad som anges i rapporten. Minskningen när det gäller ej facklärda arbetare är därför troligen inte så stor som rapporten gör gällande.
