Kanske var det den fuktiga februarikvällen 2019 när vårdslöst avfyrade fyrverkerier ledde till ett avbrutet Göteborgsderby som någon tänkte att det var dags att agera. För efter den händelsen gick saker som på löpande band. Polisen gjorde ett stort nummer av att de maskerade gärningsmännen inte gick att avslöja eftersom de bytt kläder i skydd av flaggor.
Den så kallade villkorstrappan; en slags nolltoleransvision om kraftigt eskalerande repressiva åtgärder mot varje form av ordningsstörning i samband med fotbollsmatcher i Sverige som lanserades 2016, blev plötsligt en dagsaktuell fråga. Intima visitationer skulle på plats. Väktare fick i uppdrag att fysiskt ingripa mot användande av pyroteknik. Det är ett första steg.
Så länge någon form av ordningsstörning kan noteras på eller i samband med en fotbollsmatch motiverar detta gradvis strängare åtgärder, ökade krav på arrangörer och ökad inskränkning av publikens rörlighet eller ens tillgång till läktaren. Scenariot var uppenbart förberett och hade bara legat väntande på en utlösande incident.
Detta i sig är ett ämne som är relevant för en veckotidning med systemkritiska anspråk; hur myndigheter agerar politiskt för att åstadkomma samhällelig förändring. En polariserad opinion (i detta fallet människor som tröttnat på våld och stök relaterat till fotboll) används för att legitimera åtgärder mot en grupp som utdefinieras som ett samhällsproblem. Åtgärder som sedan får effekter för långt fler än den utdefinierade gruppen. Åtgärder helt utan proportion mot de ursprungliga brotten.
För ingen har ju dött av bengaler på svenska läktare. Faktum är att det närmaste ett våldsrelaterat dödsfall vi kommer (inne på en arena) var när en kvinna fick tillfälligt hjärtstopp 2004, till följd av väktarvåld. Börjar säkerhetspersonal däremot storma in i folkmassorna som befinner sig där för att beivra brott så kommer människor skadas allvarligt, oundvikligen och godtyckligt. Så därför är det viktigt att skapa ett klimat som motiverar våldsutövningen och bygga upp samhällelig tolerans för dess konsekvenser.
Så gick det också till 2001 i Göteborg när demonstranter möttes med ett fullständigt godtyckligt polisvåld, eller 1931 när strejkande arbetare i Ådalen sköts ihjäl av militär. Så går det till när resenärer i kollektivtrafiken utan biljett åker på stryk av uniformerad personal. Till en viss gräns sker agerandet med stöd från både det mediala och det politiska etablissemanget, men ibland kommer avslöjanden som ställer utvecklingen i ett nytt ljus.
I Idrottssverige kom det avslöjandet kanske den 29e maj när Expressen kunde berätta att Björn Eriksson inte bara är ordförande för Riksidrottsförbundet utan också för vaktbolagens lobbygrupp ”Säkerhetsbranschen”, vilka driver ett träget kampanjarbete för att ersätta poliser med säkerhetspersonal från privata vaktbolag.
Plötsligt börjar bilden klarna om varför det blev så viktigt med kraftiga åtgärder precis just nu och varför det just är vaktbolagen som skall verkställa villkorstrappan.
Detta är nämligen inte en ledare om pyroteknik, alkoholservering på idrottsevenemang eller ens om fotbollskulturen som sådan. Detta är en ledare om det nya svenska samhälle som håller på att utformas. Där utvecklingen drivs av privata intressen och verkställs av människor på dubbla och trippla stolar. Där myndigheter blir indirekta aktörer åt kapitalintressen och politiker är antingen för okunniga för att markera, eller är direkt insyltade.
Samhällsdebatten fylls av influencers som vill skapa behov för sin produkt. Det är ett fenomen som går djupare än produktplacering i sociala medier. Vi kan ta något annat exempel. Lag och ordning är ju överallt och hela tiden på tapeten, trots att statistiken inte stödjer berättelserna om den ständigt ökande otryggheten.
Behöver vi plötsligt kameraövervakning på alla offentliga platser? Vilket privat bolag tillverkar alla de kamerorna? Vem installerar dem och står för underhållet? Vem lagrar datan? Vem är egentligen avsändaren bakom debattinläggen om människors akut ökade otrygghet? När det offentliga och det privata blandas samman finns plötsligt inga rena uppsåt. Bakom varje åsikt finns ett potentiellt ekonomiskt intresse.
Björn Eriksson är inte ensam om att agera influencer. De finns numera överallt i samhället, i alla möjliga uppdrag och på alla upptänkliga stolar. Och vi måste kasta ut dem. Allihop och överallt.
Precis av samma anledning som att politiker inte skall tillåtas bli rika på, eller till följd av, sina uppdrag skall inga representanter för folkrörelser som engagerar miljoner människor berika sig eller få lova att samtidigt representera kapitalintressen. Detta är ingen privatmoralisk fråga, utan ett strukturellt problem som kräver politiska krafttag. Dags att stänga syltburken, samhället är redan kladdigt nog.
En ledare från tidningen Internationalen
