Erik Ullenhag har kastat in handduken. Nyamko Sabuni tar partiledarskapet. Betyder det något? Att många i Liberalerna ser det så är säkert. Och motsättningarna är inte fejk som man säger nuförtiden. När Susanne Nyström från Eskilstunakuriren på Agenda debatterade mot Caroline Dahlman från Kristianstadsbladet undrade nog fler tittare om de verkligen var med i samma parti och i så fall varför. Nyström förordade Ullenhag, Caroline Dahlman stödde Sabuni.
Nyström menade att vad Sverige behöver är ett socialliberalt parti, att problemet med Sabuni är att hon anser att huvudmotståndaren är socialdemokratin och att kampen mot denna kan kräva samarbete i praktiken med Sverigedemokraterna. Nyström menade att motståndaren är högernationalismen.
Problemet för Nyström är att Ullenhag inte heller representerar en socialliberal politik. Han och de runt omkring honom är inte motståndare till den nyliberala politik Liberalerna idag står för. Den januariöverenskommelse som liberaler och centerpartister påtvingat landet har inte ett spår av socialliberalism.
Vad menas då med socialliberalism? Liberalismen har alltid sagt sig stå för frihet men det har framförallt varit friheten att handla, köpa och sälja. En företagens frihet från statliga regleringar och besvärliga fackföreningar. Men den stora depressionen på trettiotalet fick många att inse att en fullständigt ”fri” kapitalism kan vara ett monster. Precis som socialdemokratin tog många liberaler intryck av Keynes. Staten måste föra en aktiv ekonomisk politik. Skyddsnät måste finnas för att förhindra misär. Samhället behöver utbildningssystem som inte utestänger begåvningar från högre utbildning. Och så vidare.
Under 60-talet var framförallt Folkpartiets ungdomsförbund språkrör för en verklig socialliberalism. Man låg i många frågor till vänster om socialdemokratin. Det kunde gälla kriminalvård, jämställdhet, internationell solidaritet och jämlikhet. Vi tänker på frontfigurer som Per Gahrton, Tomas Hammarberg eller Carl Tham. De kritiserade marknadsekonomin, betonade en tro på statens förmåga och ansvar att styra ekonomin samt förespråkade ”en socialliberal ramhushållning”.
Det finns en anledning till att Gahrton, Hammarberg och Tham sedan mycket länge inte är medlemmar i partiet. Liberalerna har fullständigt sköljts med av den nyliberala vågen. Privatiseringar, avregleringar och satsa på dej själv. Det går inte att skönja något socialliberalt motstånd.
Finns det då inga skillnader mellan de som idag stött olika kandidater? Jo, Sabuni/Dahlman-riktningen kombinerar sin nyliberalism med en flört med extremhögen. Det gör dock inte Ullenhag till socialliberal. Heidi Avellan på Sydsvenskan som också viftat med den socialliberala flaggan kryper nu till korset och uppmanar till uppslutning bakom Sabuni. En som fortfarande vägrar är Susanne Nyström. I en ledare i Eskilstunakuriren riktas strålkastarna mot den politiska konsultfirma som administrerat Sabunis kampanj, Nordic Public Affairs, som leds av den tidigare partisekreteraren Johan Jakobsson. Han anses vara en av arkitekterna bakom Folkpartiet/Liberalernas högervridning och har debatterat för att en borgerlig regering bör förhandla med SD.
”Liberalernas landsmöte på fredag borde inte godta att gå till beslut utan fullständig och trovärdig redovisning av pengar och andra tjänster – och om något kommit från intressen med motiv att utifrån påverka partiets vägval”, skriver Susanne Nyström.
En hedervärd position. Men Nyström kommer förgäves att få söka efter någon socialliberal kraft i dagens Liberaler. De som finns är patetiskt få. Löfven och S-ledningen vill idag odla myten om att det finns en borgerlig progressiv mitt (C + L) som socialdemokratin kan bygga framtidens politik med. Januariöverenskommelsen visar att ett sådant samarbete leder till att Socialdemokratin verkställer Centerns och Liberalernas nyliberala attacker på arbetarklassen och välfärden. Liksom reformismen inom socialdemokratin är socialliberalismen död som kraft inom C och L.
En ledare från tidningen Internationalen. Språkligt editerad.
