Hamid Zafar sprider felaktigheter men hans budskap är korrekt

Hamid Zafar skriver krönikor på ledarsidan i GP. Han är en före detta rektor som har en viss förkärlek för att överdriva samt sprida falska nyheter och felaktigheter. Kanske gör han det på grund av att han faktiskt inte vet sanningen och inte orkar ta reda på fakta. Kanske är det allvarligare än så även om det redan i det läget är problematiskt nog. Budskapet i hans senaste krönika är dock korrekt även om fakta inte är det.

Nu har han läst en bok. En bok som handlar om förorter, heter ”När betongen rätar sin rygg”  och är skriven av Ove Sernhede, René León Rosaler och Johan Söderberg . Det är en bok som jag berört i ett tidigare inlägg. Ett inlägg som är en kommentar till en kommentar om boken. Jag ska inte kommentera boken då jag inte läst den, men jag ska kommentera Zafars krönika.

Zafar börjar sin krönika med en överdrift, en felaktighet. Unga män i Sverige löper inte nödvändigtvis en 10 gånger högre risk att bli dödade än unga män i Tyskland. Det är en påhittad uppgift skapad av folk som inte kan läs kriminalstatistik. Det finns en överrisk för unga män i Sverige jämfört med Tyskland. Antalet fall av dödligt våld per 100 000 unga män i Sverige är lite över 1 medan den i Tyskland är omkring 0,1. Den stora anledningen till det är att Sverige har en större andel unga män än Tyskland. Tillsammans med Irland (som har samma mordfrekvens bland unga som Sverige) har vi Europas yngsta befolkning.

Om det finns 200 000 unga män i Sverige handlar det om att 2 av dem riskerar att bli dödade med skjutvapen. Om vi har 200 000 unga män i Tyskland handlar det om att 0-1 personer riskerar att bli skjutna. Halva eller delar av personer kan inte bli dödade så det handlar antingen om 1 eller 0 i Tyskland. Dödas 0 i Tyskland och 2 i Sverige blir överrisken i Sverige oändlig. Skjuts en i Tyskland och 2 i Sverige är överrisken i Sverige 100% eller risken dubbelt så stor, inte tio gånger så stor. Har vi 1 miljon unga män i Tyskland är risken att 1 skjuts och har vi 100 000 unga män i Sverige är det risk att 1 skjuts. I det fallet är det 10 gånger större risk i Sverige. Men har vi 500 000 unga män i Tyskland är risken att 0 skjuts och med 50 000 unga män i Sverige är också risken att 0 blir skjutna till döds. I det fallet finns ingen överrisk alls. Om 0 dödas i Tyskland och 1 dödas i Sverige är däremot överrisken i Sverige oändlig. Den här typen av låtsasmatematik är meningslös och betyder inget. Ändå fäster Hamid Zafar stor vikt vid den.

Mordfrekvensen per 100 000 unga är klart lägre i Tyskland än i Sverige men det är i verkligheten ganska små skillnader. I länder där det är farligt att vara ung man kan mordfrekvensen för unga män vara över 100. Att påstå att risken är 10 gånger så stor för en ung man i Sverige att bli skjuten än i Tyskland är på ett sätt helt korrekt, men ändå inte. Det är en siffra som säger mycket lite om verkligheten.

Sen har Hamid Zafar uppenbarligen en mycket grund kunskap om svensk historia. Sverige var ett av de länder som hade högst andel utvandrare en gång i tiden, 1/3 av befolkningen lämnade landet i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Bara Norge (50%) och Irland hade en större utvandring i förhållande till befolkningen. Det bor idag fler svenskättlingar i USA än vad det finns invånare i Sverige. Så Zafar har grundläggande fel på denna punkt. Sverige skiljer sig inte från andra länder i Västeuropa. Zafar verkar inte ha förstått det eller så saknar han bara kunskaper och har inte brytt sig om att ta reda på fakta.

Total utvandrade (emigrerade) 1,5 miljoner människor från Sverige i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Cirka 19% av befolkningen i Sverige är idag personer som är födda utomlands. Det är cirka 2 miljoner personer. Sverige har sen 1930-talet tagit emot något fler än det då en del som invandrat till Sverige dött och andra återvänt hem. Kanske har Sverige totalt tagit emot 3-3,5 miljoner invandrare varav de flesta varit flyktingar men kanske en halv miljon varit arbetskraftsinvandrare. Dessutom har vi efter andra världskriget alltid haft gästarbetare från framförallt Polen (förr inom jordbruket, numera i byggbranschen). Sverige har alltså haft minst dubbelt så många invandrare som utvandrare de senaste 200 åren. Kulturexporten var dominerande i ungefär 100 år och därefter har det varit kulturimport.

Men när det gäller budskapet i krönikan så har Hamid Zafar delvis rätt trots hans svammel och dumheter om mångkultur som dogm. Han har helt rätt när han skriver:

Det är inte ur offerskapet och den urbana vreden en emancipation genomförs. Frigörelsen sker vid skolbänken och i förortens bibliotek. Det är där förståelsehorisonten vidgas samtidigt som det är nyckeln in i samhället.

Han har också rätt när han hävdar att det inte pågår nån kolonisering av förorterna:

Staten skulle enligt teorin ägna sig åt kulturexport riktat mot förorterna med syfte att assimilera invånarna. Den pådrivande faktorn i kolonialism är emellertid ekonomisk vinning. Att staten skulle hysa en dold kolonial agenda om att suga ut och göra vinst på förorterna är tämligen långsökt. Det är ju en kostnad, inte en vinst.

Han skriver också följande och menar att det perspektiv dessa rörelser har är totalt felaktigt:

Den andra halvan målar upp ett panorama över de ungdomsrörelser som mobiliserats i förorterna de senaste åren. Flera av dessa organisationer utgörs av ungdomar som identifierar sig som offer för en medveten exkludering. Organisationerna präglas av ett postkolonialt tankegods. Ungdomarna har utvecklat en syn på sig själva som permanenta förlorare och andra klassens medborgare. De konstruerar en självdefinition som inrymmer en oöverbrygglig andrefiering.

I detta perspektiv utgör förorterna kolonier, invånarna utgör de koloniserade och svenska staten utgör kolonialmakten. Polisen ses som kolonialmaktens inhyrda legosoldater som håller de koloniserade nere och de koloniserade betraktas som själlösa schackpjäser.

Han har helt rätt. Perspektivet från dessa förortsrörelser åsikter är grundläggande fel.

Samtidigt är Zafars kritik av de förortsrörelser som beskrivs i boken lite grund. Det är värre än vad han tror. De aktuella rörelserna har i flera fall direkta kopplingar till kriminella ligor och har använts av de kriminella gängen för rekrytering av unga män. Det är också vanligt att de i boken beskrivna rörelserna glorifierar brottslighet och gängkriminalitet som en typ av ”motstånd” mot makten, ”koloniseringen” och den förtryckande staten.

Läs mer:

 

Advertisements