Mindre än ett år efter den stora massrymningen från Kumlafängelsets bunker i augusti 1972 inträffade nästa rymning från Kumlabunkern, den hårdaste delen av fängelset. Precis som 1972 var det Lars-Inge Svartenbrandt och Bo Wickman (Bosse Dynamit) som stod i centrum för rymningen. Denna gång hade de sällskap med Jan Nilsson (Nisse Pistol) och en fånge till vid namn Björn (vissa källor uppger att han hette Lars) Åkerdahl. De hade lagt märke till att en sopbil var inne på fängelseområdet varje dag. Visserligen inte på den fängelsegård där bunkerfångarna vistades men det vara bara ett staket emellan dem och sopbilen.
Den 7 juni 1973 tog de sig över staketet, hotade sopgubbarna och tog sopbilen som de sedan använde som murbräcka för att ta sig ut. De forcerade flera grindar på sin väg ut. Vid Folkets Hus i Kumla lämnade de sopbilen och tog en annan bil, en Chevrolet, efter att ha tvingat föraren att lämna bilen. Efter en stund körning övergav de också denna bil vid en plats som hette Glomman och därefter försvann rymmarna in i skogen.
Svartenbrandt åkte därefter utomlands och tillbringade tid i Italien, Mexico och Kanada. Han tröttnade dock på det meningslösa livet och åkte hem till Sverige igen. Snart greps han då polisen hade fått upp ett spår efter honom. Han greps i en villa på landet, i Rörsås utanför Mariestad, där han tagit sig in. Ägarna kom hem, de åt och drack tillsammans. Han somnade och ägarna ringde då efter polisen varvid han kunde gripas. Två månader hade då gått sen han rymde.
Bosse Dynamit kunde gripas i Danmark redan i juni, en av de andra, förmodligen Åkerdahl, greps i Uppsala och den siste, förmodligen Nissa Pistol, greps i skogen vid Årsta koloniområde i Stockholm.
Andra källor: Gunnar Wall, Historiens främsta rymningar, 2009
