Inget nytt i boken om släkten Ali Khan men en bra bok

Johanna Bäckström Lerneby har skrivit en bra bok som har titeln Familjen om den stora släkten som utgör ett problem i flera stadsdelar i Angered. Totalt finns det omkring 60 släktmedlemmar som är över 15 år. Av dem är cirka hälften dömda för brott. De flesta av dem bor i Hammarkullen, Hjällbo och Angered C men en del bor i Tynnered och Frölunda i andra änden av stan.

Boken är en bra bok om förhållanden kring familjen som i boken kallas Al Asim men i verkligheten heter Ali Khan. Författaren har kommit en delö familjemedlemmar ganska nära vilket ju borde vara intressant, men det är ändå platt och det är trots det svårt att faktiskt få en bild av hur de verkligen är som personer. Genom detta tillför boken mycket lite till den allmänna beskrivningen. För den oinsatte är det naturligtvis mycket intressant läsning, men för den som är insatt, har läst förundersökningar och hängt med i media är det egentligen inget nytt som presenteras. Det mesta är känt, helt enkelt skåpmat. Men boken är en bra grund för den som vill lära sig hur ett kriminellt nätverk baserat på släktskap fungerar. Ändå bättre är dock att se TV-serien Al-Hayba.

Det finns dock några saker i boken som jag är kritisk till. Nämligen det faktum att offren för släktens verksamhet slagits samman till fiktiva offer som utsätts för fler brott än vad de verkliga offren utsatts för. I verkligheten finns det fler offer men varje offer har inte utsatts för så långa serier av brott på det sätt som det framställs i boken. På det sättet framstår släkten Ali Khan som värre än vad den är. Och de är verkligen ett problem i Hammarkullen och vissa andra delar av Angered.

Bäckström Lernebys bild av Hammarkullen på 1970-talet är mer än lovligt naiv och felaktig. Det var ingen idyllisk plats utan hade i stort sett exakt samma sociala problem som idag. Jag hade i slutet av 1970-talet många vänner i Hammarkullen, på 1980-talet bodde min mamma där och en tid kring 1990 hade min ena dotter sällskap med en killa därifrån. Än idag har jag vänner där, bekanta som vuxit upp där och vänner som arbetar där.

Hammarkullens rykte har alltid varit likadant och det har aldrig stämt med verkligheten. I alla tider har öppen handel med narkotika förekommit och på 1970-talet och 1980-talet fanns en släkt med bas i Hammarkullen som hade lika dåligt rykte som Ali Khan. De hette och heter oftast Magnusson i efternamn och är fortfarande kända inom olika myndigheter i Göteborg och bland poliser. I alla tider har det funnits folk som trott att det varit farligt att åka till Hammarkullen och i alla tider har det varit helt ofarligt. Att promenera på Avenyn eller besöka Järntorget på kvällen är mycket farligare och ändå är det också ofarligt.

Beskrivningen av släktens bakgrund är intressant för den som är intresserad men vissa nödvändiga bitar saknas. Nämligen förklaringen till att släkten blivit sådan som den är. Det räcker liksom inte med att de tillhör en folkgrupp från Mardin i Turkiet som talar arabiska utan det är också viktigt att de och andra från området är en utstött och diskriminerad grupp på samma sätt som romer i Europa. Många av dem flydde till Libanon men där blev det snart samma sak. Gruppen brukar kallas mhallami och de har alltid fått klara sig själv och aldrig kunnat lita på myndigheter. Att huvudmannen i släkten Ali Khan, imamen, är väl ansedd i vissa kretsar, förändrar inte i grunden befolkningsgruppens utstötthet.

Läs mer:

PS. Vanliga recensioner av boken är översvallande positiva och samtidigt totalt främmande i förhållande till verkligheten. Familjens makt överdrivs, bilden av Angered är totalt förvrängd och det hela får lite för stora proportioner. Sannolike beror detta på att de medelklassmänniskor som skriver recensioner inte har nån egen relation till eller kunskap om arbetarklassområden. De är rädda och spinner vidare på sina egna fördomar. Jag upplever inte att Bäckström Lernebys bok beskriver läget i Hammarkullen och Angered på det viset.

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Advertisements