Borneo. Huvudjägarnas land anno 1977.
I ett av dajakfolkens långhus såg jag ett tjugotal förkrympta huvuden hänga som en bunt skrynkliga apelsiner uppe i det palmbladstäckta trätaket.
Fast sist dajakerna (Borneos urfolk) gick på huvudjakt ska ha varit under andra världskriget när invaderande japanska soldater fick bita i tropikgräset.
Sades det.
Mindre säker på det kände jag mig när jag i den lilla djungelstaden Kapit i Sarawak (malayiska norra Borneo) fick skriva under ett papper på polisstationen, där jag själv tog på mig allt ansvar för att tränga djupare in i urskogarna.
Men då hade jag redan bestämt mig för att hitta en plats där varken andra världsluffare eller Coca Cola någonsin hade satt sin fot. Med vägens slut i kuststaden Sibu och lagens slut i flodstaden Kapit fortsatte jag oförfärad med båt rakt in i den frodiga djungeln.
Mot kvällningen pekade jag på måfå ut en av dajakbyarna som skymtade mellan tropiksträndernas ånggröna yppighet. Jag hoppade i land på den sandiga strandbanken och var strax ensam med vilt stirrande dajakbarn.
– Visa mig till er hövding gestikulerade jag på det internationella teckenspråk jag uppfann där och då.
Strax fördes jag förbi de bygemensamma långhusen och in till den rikligt tatuerade hövdingen, och hans äldre kompis (far?) – en leopardskinnsklädd gammal farbror med ett stort ben genom näsan.
Mitt teckenspråk firade strax nya svettiga triumfer.
– Mig vän. Mig sova ditt hus tre dagar. Dig få dessa konserver. Dig laga maten. Vi äta tillsammans. Vara bra?
Visst. No problems, mena chifen.
På sitt teckenspråk alltså.
Så följde en långvarig presentation av samtliga familjer i långhuset. Varenda en bjöd rikligt på starkt halsrivande risbrännvin. Nej tack, accepterades icke.
Sen visade det sig att jag av alla dagar på året råkat hamna på just de dagar de firade sin största fest! Med offer till gudarna, medicinman, trummor och långdanser hållande i varandras midjor på långhusens verandor.
Hela baletten.
Hela natten.
Guden var symboliserad av en tjock trädstam vid stranden, med en sten ovanpå. Till denne offrade man en stackars liten gris som skrek hjärtskärande när medicinmannen sågade av honom huvudet med en uppenbart slö kniv.
Blodet hälldes i ett bamburör och slängdes sedan ut över de troende av den energiska medicinmannen. Kroppen käkade man helt sonika upp, och huvudet ställdes på en påle vid stranden – omsvärmad av de ettriga flugorna.
Precis som i boken ”Flugornas herre”.
Det var som man fick nypa sig i armen för att tro att en inte drömde. Och när jag långdansuttröttad (och full) somnade för att vakna upp till samma skådespel senare på natten visste jag till en början inte var jag någonstans i världen jag befann mig.
Djungel, mörker, hetta, trummor, eldar, huga-huga-musik, långdans fram och tillbaka av ”vildarna”. ”Var i helskotta är jag egentligen”, undrade jag förtvivlat innan minnet återkom efter några minuter.
Sedan log jag fascinerat för mig själv: ”Äntligen har jag hittat en exotisk och helt turismofördärvad plats bortom Västerlandets kulturella inflytande. Vilket äventyr!”
Dagen därpå kom alla byungdomarna tillbaka från internatskolorna i Sibu – iklädda jeans, tuggummi, kolaburkar, japanska bandspelare och amerikansk popmusik.
En av pojkarna tittade förvånat på mig och frågade på engelska:
– Varför kommer du och hälsar på i den här gamla trista hålan?
Hans Norebrink. Året var 1977.
