Det finns två problem med att lifta i Japan (eller fanns 1977-78). Nästan ingen vet vad liftning är. Och när man till slut får skjuts blir man ofelbart hembjuden till bilförarens familj över natten.
En sådan inbjudan är förstås trevlig att få när det skymmer. Men under dagen får man stålsätta sig för att ta sig någonstans i landet. Eller ge upp och ta det så berömda höghastighetståget Shinkansen.
Nåja. Det är ju ett problem av det trevligare slaget. Och i en så främmande kultur som den japanska är det självklart spännande att via hembesök få komma bakom kulisserna i österländska ”Soluppgångens land”.
Som den gången på en av de stora öarna när jag blev inviterad till en 30-årig mellanstadielärare, som bodde med sin silverhårige åldrige fader i en liten by utanför staden Matsuyama.
Pappan var som en liten halvt osynlig och stum hustomte, där han tofflade omkring med ett ständigt stort leende och fyllde på te och sake – japanskt risstarkvin.
Så visar det sig, allt eftersom kvällen konversationen förtroligheten och lummigheten djupnar, att denne blide varelse, som utstrålar idel frid och välvilja, var en av de där fanatikerna som inte gav upp kriget när kejsarens fascistiska imperiebyggande Japan kapitulerade efter atombomberna 1945.
Vid den tidpunkten hade pappan och två andra japanska soldater kommit bort från sitt kompani, och virrade runt i djungeln någonstans på Filippinerna. De letade energiskt efter att få kontakt med den japanska ockupationsarmén i landet, berättar sonen.
Så småningom började det singla ner flygblad på japanska, som berättade att kriget faktiskt var över, så nu kunde de säkert komma fram ur de bergiga skogarna. Men det trodde de alla tre stenhårt på att var simpel, lögnaktig amerikansk krigspropaganda från ”de vita djävlarna”. Att kejsarens Japan kunde förlora kriget fanns inte i deras vildaste fantasi!
I början av efterkrigstiden livnärde de sig genom att rusa in i filippinska bondbyar vilt skjutande i luften. Medan byfolket vettskrämda flydde hals över huvudet åt alla de håll, rafsade de åt sig så mycket de förmådde bära av maten i byarna. Sen snabbt in i djungeln igen.
Efter ett tag tog förstås ammunitionen slut, och de tre fick livnära sig på vad de kunde hitta i de djupa skogarna. Eller lyckades stjäla i utkanterna av de små byarna de smög sig fram till.
Men efter ett par år började den nya filippinska armén komma otrevligt nära i sina sentida upprensningsaktioner. Så de tre japanska vännerna drog sig ännu längre in i den mörka djungeln, och tvingades sluta tända eldar för att kunna hålla sig gömda.
Mot slutet livnärde sig de slutkörda soldatbröderna helt på råa grodor och ormar. Det var inte så direkt hälsosamt och det smakade hemskt, berättar fadern via sonen.
Slutligen – FEM ÅR EFTER KRIGET – blev de omringade av ett filippinskt arméförband. Via megafoner talade militären om att kriget var slut, och uppmanade de japanska soldaterna att ge upp. Det budskapet trodde de fortfarande inte på…
Men då var de tre så utmärglade och malariasjuka att de två andra soldaterna ville ge upp. Och då följde ”pappan” motvilligt deras exempel. Fast han egentligen ville slåss tills döden till kejsarens ära!
Det blev förstås en chock för honom och hans medsoldater att inse att kriget verkligen var slut, och att de hade förslösat hela fem långa meningslösa år i vildmarken på Filippinerna. Lika chockartat var det att komma hem till det helt annorlunda demokratiserade efterkrigs-Japan.
Och för mig var det helt omöjligt att förstå att den trevlige gamle farbrorn, som så kärvänligt passade upp på oss, en gång i tiden hade varit en hjärntvättad imperialist-rasistisk och aggressiv-nationalistisk krigshetsare. Som hatade oss vita!
Det här besöket tog plats på den grönbergiga sydön Hikoku, där jag ideligen var det första vita ansiktet för en massa människor. Och om liftning åtminstone var lite minimalt vagt känt mellan huvudorterna Tokyo och Osaka på huvudön Honshu, så var det här ett fullständigt okänt begrepp.
En gång kom det fram ett gäng svartuniformerade skolflickor och frågade vänligt och nyfiket vad jag hade för mig. Sedan sprang de ut i vägbanan och viftade in bilar för att hjälpa mig att få lift!
För det mesta var det dock väsentligen mycket svårare att få infödingarna att förstå vad jag överhuvudtaget sysslade med, där jag stod vid vägkanten och viftade underligt med min tumma. Vilket följande ungefärliga knaggelengelska konversation med ett stort antal stannande bilister visar:
– Ja?
– Ja, vadå?
– Vad vill du?
– Vill? Jag liftar?
– Vad är det?
– Tja, jag vill åka till Tokushima.
– Men det här är ingen station.
– Jag vet, men jag vill åka bil.
– Har du en bil?
– Nej, men…
– Då måste du ta dig till stationen.
– Nej. Jag vill åka med någon annans bil, kan jag åka med er?
– Vi ska inte till Tokushima. Men vi kan ta dig till stationen.
– JAG VILL INTE TILL STATIONEN. JAG VILL ÅKA BIL.
– Men du har ingen bil?
– Nej, nej.
– Då måste du åka till stationen. Här stannar inga bussar.
Hans Norebrink
Läs också:
