Jovisst har det skett nedskärningar

Gudmundson har läst SKL:s rapport om det så kallade Välfärdsmysteriet och kommit till slutsatsen att eftersom antalet läkare och sjuksköterskor ökat så innebär det att det inte skett några nedskärningar. Också de pengar som satsas på vård har ökat och det får också Gudmundson att hamna i uppfattningen att inga nedskärningar skett. Det är lätt att dra en sån slutsats när man läser rapporten från SKL. Men den slutsatsen är felaktig.

Bara för att kostnaderna ökat och för att personalen ökat innebär det inte att vården inte drabbats av nedskärningar. Exempelvis innebär Vårdval Stockholm att vården ökar i omfattning samtidigt som den innebär nedskärningar. Det blir nämligen resultatet när man flyttar vård från fattiga till rika. Det sker alltså nedskärningar på vård som riktas till arbetare och andra fattiga och vården som riktas till rika och de som har det lite bättre ökar. Därför kan mycket väl nedskärningar gå hand i hand med fler läkare och sjuksköterskor.

Vidare är det så att det som satsas på vård blir mer om man använder mer avancerad och dyrare utrustning. Sådan kräver ofta specialistpersonal, dvs mer sköterskor och läkare och med det ytterligare ökade kostnader. Det kan också resultera i nedskärningar i andra änden. Det går åt så mycket pengar till den dyra specialvården att man måset skära på den mer grundläggande vården. Återigen ett tillfälle där ökade kostnader för vård går han i hand med nedskärningar.

Att befolkningen blir äldre innebär att befolkningen blir mer vårdkrävande och det blir därför ökade kostnader för vården, dvs ökade ekonomiska satsningar. Något som kan kräva nedskärningar på andra ställen. Detta har hänt inom exempelvis äldrevården självt. Där har vården koncentrerats till färre patienter samtidigt som den kostar mer. Ökade vårdsatsningar och nedskärningar, hand i hand återigen:

– Äldreomsorgen har haft en annan utveckling. Också här har det satsats mer, men antalet äldre har också ökat. Dessutom har det skett en utveckling där resurserna koncentreras till ett färre antal äldre, de som verkligen behöver hjälp

Känt är också att privata vårdsystem har högre kostnader per vårdtillfälle och längre vårdtider så att som Per Gudmundson tro att ytterligare privatisering skulle lösa problemet är mycket naivt. Men man kan ju inte begär mycket av en person som uppenbarligen inte klarar av att förstå statistik, som tror att en ökning av nånting måste innebära att nåt annat också blivit bättre. Per Gudmundson har knappast förstått rapporten han läst och har därför missuppfattat det mesta.

Det är inte så att bara för att de som har det bättre fått det ännu bättre så innebär det att alla fått det bättre. Snarare tvärtom, med ökade klyftor följer att några får det bättre på andras bekostnad. Det gäller inom vården också.

Allt det jag skrivit ovan påpekas av professor Göran Dahlgren, läkaren Maria Sundvall och läkaren Bengt Järhult i en rapport som Nätverket för Gemensam Välfärd gett ut:

Göran Dahlgren visade hur Vårdval Stockholm kommer att leda till att de redan stora sociala ojämlikheterna i vårdutnyttjande i Stockholms län kommer att öka samtidigt som kostnaderna skenar.

Socialmedicinare Jan Halldin varnade vid hearingen för att socialt utsatta grupper kommer att drabbas särskilt hårt, genom att de särskilda socioekonomiska tilläggsresurserna till vårdcentraler i förorterna tas bort.

[…]

Situationen är likartad i hela landet, men Stockholm kommer 2008 att avveckla det extra stöd den öppna vården fått i utsatta områden. Landstingsledningen försäkrar att Vårdval Stockholm – liknande kundvalsmodeller är på väg i många borgerligt styrda landsting – inte kommer att försämra tillgängligheten för svaga grupper. Att detta inte är trovärdigt visas av hur privatvården i Stockholm redan i dag fördelas.

Den stora koncentrationen av privatläkare till innerstaden, där efterfrågan kan exploateras, har inneburit en extrem snedfördelning av sjukvårdsutnyttjandet. Trots att södra Stockholm har de absolut största vårdbehoven allokeras privatutbudet till i huvudsak norra delen av staden så att vissa specialiteter är 7–8 gånger vanligare i norr. Inpendling till arbetsplatser med åtföljande läkarbesök är bara en mindre förklaringsfaktor. Sammantaget är utnyttjandet av privatvården dubbelt så högt för hög- som för låginkomsttagare. Husläkarsystemet har också fördelningsproblem men är klart mer jämlikt.

I Vårdval Stockholm kommer incitamentstrukturen att lägga sig nära detta kommersiella/ taxebaserade privatläkarsystem. Prestationsersättning på nästan 500 kronor per besök, inget listtak och fri etablering kan sägas vara inte patienternas men läkarnas fria vårdval! Det kommer att resultera i att den redan ojämlika sjukvården i huvudstaden ytterligare förstärks. Samtidigt ökar vårdens totalkostnader genom olika typer av prestationsersättningar till kommersiella vårdföretag, för vilka ökade kostnader för medborgare och landsting är ökade intäkter och vinstmöjligheter.

Det är därför inte förvånande att internationella erfarenheter visar att vårdens totalkostnader vanligen ökar med graden av marknadsorientering. Att redan i dag sjukvårdskoncerner ägs av riskkapitalföretag talar knappast för något ansvarstagande gentemot de många, inte minst geografiskt, som missgynnas av utvecklingen.

Privatisering ökar vårdens totalkostnader samtidigt som det ger en ojämlik klassbaserad vårdsituation där rika får mer och bättre vård än fattiga. Det är det som döljer sig bakom siffrorna som Gudmundson inte klarar av att tolka. Så visst har det skett nedskärningar. Samtidigt som kostnaderna ökat. Det finns ingen motsättning däremellan.

Intressant?
Bloggat: Alliansfritt, Ett hjärta rött, Reza Javid, Peter Andersson,
Andra bloggar om: Nedskärningar, Vård, Stockholm, Vårdval Stockholm, Per Gudmundson, Gemensam Välfärd, Social Välfärd, Privatisering, Klass, Sjukvård, Politik, Samhälle