Kubas socialism efter 50 år

Kubakännaren James D. Cockroft har i International Viewpoint skrivit intressant om Kubas övergång till socialism. Något som pågått i 50 år nu. Så här skriver han bland annat om de krav människor har på förändringar:

Public debates have become more widespread and nuanced ever since 2007 when the call went out for more candid criticisms and open debates. Based on interviews I have conducted with several party members and leaders, the PCC has different points of view within it. Part of the technocratic sector favors economic reforms resembling those of China or Vietnam. Some, though by no means all, old-timers and bureaucrats are resistant to change. But growing numbers of members, like civil society as a whole, look for ways to achieve a less “verticalist,” more decentralized and participatory Cuban socialism without jeopardizing national unity and sovereignty.

Judging from the Cuban media and countless personal conversations, Cubans of various generations, especially among those under 45, yearn for radical changes “within socialism” (since only socialism can conserve the Revolution and its social gains). Some want to attack problems of alienation and emphasize the ideas and example of Che Guevara. Most want to conquer poverty, reduce class differences, introduce more innovativeness with more direct workers’ or community control and less top-down politics, in brief, a transition to new forms of socialist democracy while oxygenating existing ones.(9)

Several economic reforms are already well underway. Two examples indicate the dynamism of the current transition. The limit on wages a worker can earn has been removed as part of the effort to increase production and reduce worker absenteeism. An agrarian reform has begun, permitting development of public lands by private farmers, usually cooperatives at the request of those participating, with price supports for farmers’ crops to reduce food imports and make productive unused tillable land that is to remain state-owned. Yet new complications loom on the horizon, including a potentially sizeable influx of money from families visiting from the United States, thus widening the gulf between the “new rich” and the rest of society.

So far Cuba, arguably the world’s only surviving socialist system but one with problems typical of small Caribbean island societies, has managed to escape the tragedies wracking its neighbors and accomplish revolutionary changes of considerable magnitude. Its sui generis socialism has generated a highly educated, creative populace that can boast of several internationally recognized gains in free housing, public education and health, as well as in science, sports, culture and environmentalism. This is a socialism that is always evolving and self-correcting, as in the 1980s rectification campaigns against Soviet-style Stalinist influences; the “Special Period” following the decline in trade with the Soviet bloc in the 1990s; or the successful “Energy Revolution.”(10)

Han menar att orsaken till att Kuba kunnat överleva som ett land där övergången till socialismen fortfarande är aktuell beror på att landet alltid tryckt på internationalismen:

Key to the Revolution’s successes has been its internationalism. Martí, Fidel, Raúl and Che, like Leon Trotsky, always insisted that no revolution could survive if limited to only one country. Cuba’s renowned internationalism is also historically embedded in popular culture, marked by names like Máximo Gómez and Che Guevara.(12) The poet-revolutionary soldier José Martí in the 1880s and 1890s proclaimed the struggle against imperialism and called for Latin American unity to confront it. Envisioning a utopia grounded on ethical principles, Martí insisted that “Patriotism is Humanity” and “Patriotism is nothing more than love.” Martí forged a single unified political party that he realized, together with armed struggle, was necessary for achieving revolutionary goals. It is this heritage that continues to guide Cuba’s transition today.

Intressant?
Bloggat: Johannes,
Borgarmedia: Politiken, SVD, Guardian, Sydsvenskan,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Blogged with the Flock Browser

Tags: , , , , ,

Advertisements
  • Gustav H

    Känns ju som om det saknas en del saker på Kuba. Till exempel en fri opposition…

    Det blir minst sagt lite navelskåderi när man bara ägnar sig åt det statssanktionerade kommunistpartiet och de åsikter som inryms däri. Det hela är smått panegyriskt. Sedan har jag lite svårt att få ihop den där påstådda internationalismen med allt harvande om patriotism och nationell enighet, samt rädslan för utländska influenser som verkar prägla Kubas styre..?

  • TB

    Om Kuba finns mycket att säga, bland annat kring demokrati, dock refererade artikel är mer inriktad kring landets ekonomiska system vilket är intressant. Kuba kan betecknas som ett levande åskådningsexempel på vad som händer och vad som blir konsekvensen då ett socialistiskt planekonomiskt system implementeras.

    I artikeln framskymtar insikten att det planekonomiska systemet inte varit särskilt lyckosamt när det gäller att producera. En BNP/capita på 3716 talar här sitt tydliga språk (källa http://www.regeringen.se/content/1/c6/01/39/63/e96f2e7c.pdf ).

    De två följande citaten ur artikeln är synnerligen intressanta:

    ” Part of the technocratic sector favors economic reforms resembling those of China or Vietnam”

    “Two examples indicate the dynamism of the current transition. The limit on wages a worker can earn has been removed as part of the effort to increase production and reduce worker absenteeism. An agrarian reform has begun, permitting development of public lands by private farmers, usually cooperatives at the request of those participating, with price supports for farmers’ crops to reduce food imports and make productive unused tillable land that is to remain state-owned”.

    Vad man alltså tycks ha kommit till insikt om är, som jag tolkar det:

    – Entreprenörsskap behövs i en ekonomi (förändringar i jordbruket och blickarna mot Kina och Vietnam pekar på detta)
    – En ekonomi inte kan förmås att fungera utan incitement för de som är verksamma (förändrad lönepolicy och även här blickarna mot Kina och Vietnam pekar på detta)

    De reformer som annonseras är dock ytterst begränsade utifrån en jämförelse med en väl fungerande fri ekonomi. Dock, reformerna kan i bästa fall vara något som sätter tåget i rullning.

    Min egen bedömning är att det inom en inte allt för avlägsen framtid kommer ske stora förändringar på Kuba. Dock tror jag inte dessa kommer så länge Fidel Castro är i livet. När förändringen väl kommer är en förhoppning att denna inte endast, som i Kina och Vietnam, kommer att omfatta det ekonomiska området utan också det politiska så att det i mitt tycke djupt odemokratiska enpartisystemet avskaffas.

  • TB, att spekulera i BNP beroende på landets ekonomiska system blir helt vansinnigt när man inte tar det minsta hänsyn till sanktionerna mot landet. Men visst, Kubas ekonomiska system behöver garanterat reformeras. Liksom det politiska.

    Gustav, ”rädsla för utländska infuenser”? Va? Kuba är inte Nordkorea. Vad man är rädd för är amerikansk terrorism, sabotage och statskupp. Tyvärr har USA fortfarande en lag som säger att sanktioner inte får hävas om inte all egendom som fördelades vid den kubanska revolutionen ges tillbaka till de gamla rövarkapitalisterna. Så man får en situation liknande den långt, långt värre på Haiti. Och amerikansk inblandning i statskuppen på Honduras ökar inte direkt förtroendet.

    Internationalismen är mycket levande på Kuba som mer än något annat land i världen hjälpte till att krossa apartheid. Se exempelvis på hur mycket läkare och lärare Kuba har skickat ut för att hjälpa de länder som faktiskt är ännu fattigare.

    Kuba är inte en demokrati och knappast ett idealsamhälle, men vi behöver inga spökbilder.

  • TB

    Hampus:
    Man kan säkert ha synpunkter kring BNP och då även innefattande Kubas eget sätt att beräkna detta mätetal. Hur som helst är det min åsikt att tillkortskommandena i Kubas ekonomi mer är av arten systemfel än konsekvenser av sanktioner.

    Att jag dristar mig till denna slutsats beror på att även andra planekonomier (Sovjetunionen, gamla Östeuropa och Kina före de ekonomiska reformerna) visat på en fundamental oförmåga att få till en värdeskapande produktion och att skapa reell tillväxt i ekonomin. I dessa fall förekom inte den typ av sanktioner som ligger på Kuba men ändå var den grundläggande problematiken densamma.

    Orsaken till dessa systemfel är säkert flera. Den refererade artikeln berör, som jag ser det och påtalat i min inledande kommentar, avsaknaden av entreprenörskap och avsaknaden av personliga incitament för de som verkar i ekonomin.

    När det sedan gäller sanktionerna som sådana är det min absoluta åsikt att dessa snarast bör avvecklas. Då kommer en mer rättfram jämförelse kunna göras mellan Kubas ekonomiska system och fria ekonomier, och här är det min förmodan att denna jämförelse inte skulle utfalla till det kubanska systemets fördel.

    Dessutom skulle slopade sanktioner innebära att den kubanska regimen inte längre har något att motivera sitt politiska förtryck med.

    Barack Obama verkar på många sätt vara en klok person och jag hoppas att han har modet att ta setget och slopa sanktionerna.

  • Gustav H

    Hampus:

    Det är inte bara amerikanska intressen som man motverkar från kubanskt håll. Det gäller även t ex europeiska socialdemokrater som vill ha utbyte med socialdemokratiska (och därmed oppositionella) kubanska rörelser, Amnesty, samt andra organisationer som inte fått godkäntstämpel av kommunistpartiet eller på andra sätt hamnat i onåd. Är alla dessa USA-bulvaner, eller?

    Spökbilder tycker jag inte heller att man skall måla upp, men de här fenomenen är inga sådana. De är den trista verkligheten. Jag tror verkligen inte att Kuba är något helvete på jorden, som vissa verkar vilja beskriva det som, men man måste ju få kritisera problemen som finns.

    I USA talas det ju också om att på sikt slopa sanktionerna även inom konservativa kretsar, så jag tror nog att den där lagen kommer att spela rätt liten roll på sikt. Det är ju inte första gången som lagstiftning måste ändras eftersom tiden springer om den.