Jämlikhet viktigare än jämställdhet?

I boken Jämlikhetsanden av Kate Pickett och Richard Wilkinson framläggs ovedersägliga bevis för att ojämlika samhällen innebär och medför en mängd andra problem. I ojämlika samhällen är drogmissbruk vanligare, den psykiska hälsan hos människor sämre, den förväntade livslängden kortare, den fysiska hälsan sämre och sjukvårdskostnader högre. Fetman mer utbredd, utbildnings- och skolresultaten sämre, det finns fler tonårsmödrar, våldet är mer utbrett och den sociala rörligheten lägre.

Jämförelserna i boken handlar om rika länder och mer jämlika länder är alltså bättre länder att leva i. Mest jämlika är de nordiska länderna och Japan. I andra änden ligger Storbritannien, USA, Nya Zeeland och Australien. Författarna har jämfört data från de senaste 50 åren och från forskning inom många områden. Resultaten går knappast att ifrågasätta. Eftersom det är på det viset så försöker istället SVD ifrågasätta författarnas syften med svammel om småsaker som Ullared,  BMI, vikt och östtyska Stasi. Det senare är i sammanhanget ytterst irrelevant och det förstnämnda är en mindre och ganska oviktig sak i boken.

All fakta i boken ger också stöd för den ena sidan i debatten kring tidskriften Arena. Nämligen Suhonen med flera som hävdar att det viktiga för arbetarrörelsen är att arbeta för ekonomisk jämlikhet och mindre klyftor i samhället. I ett sådant samhälle blir det enligt de vetenskapliga fakta som presenteras i Pickett och Wilkinsons bok lättare att arbeta för och uppnå en bättre jämställdhet samt bättre och jämlikare rättigheter för etniska och religiösa minoriteter. Jämlikheten banar väg för det andra vi också vill uppnå när vi kämpar för en bättre värld. Det är bland annat detta som är kontentan av Suhonen och Josefssons inlägg i Aftonbladet och något som inte Håkan A Bengtsson och Karolina Ramqvist tycks förstå. Även om Håkan A Bengtsson i Dagens Arena skriver att jämlikheten är viktig så har han nog inte tagit till sig vad detta faktiskt betyder för den identitetspolitiska inriktning som han och hans tidning normalt företräder. Som Suhonen och Josefsson skriver:

Under 1980- och 1990-talet slog nyliberalismen tillbaka arbetarrörelsens radikala kamp för frihet, jämlikhet och syskonskap som under en kort och historiskt unik period faktiskt varit framgångsrik. Delar av vänstern svarade som bekant med att ärligt eller cyniskt ansluta sig till den vinnande högern. Andra fortsatte trots motgångarna frihetskampen i och utanför parlamenten och inte minst i fackföreningsrörelsen. En del av vänstern valde dock en annan väg – de definierade om sin radikala kamp så att nederlaget kom att likna en seger.

Denna postmoderna vänster fokuserade helt enkelt sin frihetskamp till områden som den segrande makten struntade i: språk och sexualitet. Klassamhället blev en semantisk fråga, samtidigt som man övergav den grundläggande analysen om motsättningen mellan arbete och kapital. Kampen för sexuell frigörelse behöll man från den gamla vänstern. Eftersom den marknadsliberala segermakten skapar sitt herravälde genom att fysiskt kontrollera människor och resurser hotas den inte av en vänster som huvudsakligen ägnar sig åt språkanalys och kamp för sexuell frigörelse. Den postmoderna vänsterns funderingar mötte därför nästan inget motstånd, vilket den gärna tolkade som en framgång.

[…]

Mitt under pågående högerrevolution fortsätter alltså Arena att fokusera på allt annat än just centrala politiska maktförskjutningar i samhället. Inte många ord skrivs om politiken för att krossa fackföreningsrörelsen, om kriget mot de sjukskrivna, om klyftorna som ökar. Om man bara hade läst tidskriften Arena under de senaste tre åren skulle man ha kunnat missa att vi fått en borgerlig regering.

Ett annat exempel på Arenas individualistiska människosyn demonstreras när den ifrågasätter varje form av sociologisk analys av främlingsfientlighetens orsaker. Det är som om tidskriftens brist på klassanalys och motvilja mot empati omöjliggör förståelse. Den som ser tjugo år av attacker mot välfärden som en viktig delförklaring till SD:s framgångar anklagas av Devrim Mavi för att legitimera rasismen: ”Arbetarklassen fråntas sitt politiska subjekt när deras handlingar, även de djupt osolidariska, ges legitimitet genom svekdiskurser” (Arena nr 4/2009). Att den fyrtio år långa perioden efter kriget då främlingsfientligheten var maktpolitiskt undanträngd i Europa sammanföll med hög sysselsättning och fungerande välfärd intresserar inte. Det är rasismen som ideologi, som text, som bekymrar Mavi. Vart tog empatin, ja solidariteten, vägen? En post-empatisk vänster? Är det Arenas projekt?

För mig är det som om delar av vänstern hellre väljer ett abstrakt teoretiserande för att finna den ”rätta vägen” och den ”viktiga teorin” eller den ”korrekta linjen”. Inlägg som Jesper Nilssons och Roya Hakimnias på Dagens Konflikt tycker jag är lite symptomatiska för detta. Identitetspolitikens postmodernistiska verklighetsfrånvändhet som man kalla det och som illustreras fint av formuleringar som denna:

I sina föreläsningar på Yale University under hösten har Fraser på temat Marketization, Social Protection, Emancipation målat upp en sådan möjlig inramning som hon kallar för ”Neo-Polanyiansk”. En samhällsanalys som fokuseras på tre (istället för Polanyis två) olika medierande krafter. Marknadens försök till avsocialisering och avreglering, medborgarnas motstånd och kamp för socialisering och emancipationsrörelsernas kamp mot olika förtryck.

Genom att inkludera denna tredje (emancipatoriska) kraft kan vi åter igen finna ett sätt att kämpa för ett socialistiskt samhälle som inte bär med sig de förtryck som vi bevittnat både hos sovjetsystemet och västvärldens välfärdssamhällen, menar Fraser. Ironiskt nog är det just detta projekt som kan bli den enande fana som Arena så högljutt förklarat att de vägrar gå under.

Förutom att det hela är näst intill obegripligt så är det också en felsyn. Jämlikhet är det viktigaste och det som arbetarrörelsen i första hand ska kämpa för. Därför att ökad jämlikhet är en förutsättning för ökad jämställdhet och likabehandling oavsett kön, klass eller etnicitet. Det är vad som visas i boken Jämlikhetsanden.

Jag kan hålla med om att det inte räcker att snacka klass, men samtidigt är klassperspektivet och jämlikheten det viktigaste. Det står inte i motsättning till att prata om jämställdhet, rasism och sexualitet utan är en förutsättning för att kamp mot förtryck av sexuella minoriteter, mot rasism och mot kvinnors underordning ska vara möjlig. Det är där jag upplever att Hakimnia och Nilsson går fel som likastälelr de olika kampavsnitten
på grudn av en teori. Man tar alltså en teori och försöker påtvinga verkligheten denna teori och anpassar den politiska praktiken efter teorin. När man borde göra tvärsom och ta verkligheten och anpassa det politiska arbetet efter denna och utifrån samma verklighet formulera teorin.

Vidare är Arenas och den postmodernsistiska vänsterns inställning inget annat än en flört med liberalismen som Håkan Blomqvist och Kjell Östberg skriver i Aftonbladet. Det är fel väg att gå. Vad som behövs är en antikapitalistisk strategi:

Aktuell forskning om läget inom europeisk socialdemokrati, som vi redovisar i det nya numret av Tidsignal på temat ”I mitten gapar avgrunden”, ger ett lika entydigt som nedslående resultat. Försöken att förnya socialdemokratin genom att bygga allianser i mitten har inneburit att partierna successivt övergivit sin traditionella omfördelningspolitik, accepterat arbetslösheten och antagit stora delar av den nyliberala dagordningen. Samtidigt har den traditionella arbetarbasen gradvis ersatts av professionella skikt inom medelklassen – de ”högutbildade, ensamstående höginkomsttagare i storstäderna”, som tycks vara Arenas livsluft. Problemet är att partierna samtidigt förlorat allt mer av sin samhälleliga kraftkälla inom arbetarklassen. I stället har de högerpopulistiska krafterna kunnat profitera på utvecklingen.

Lika nedslående är bokslutet över 15 års försök att göra EU till en hävstång för ett socialt Europa, en annan av Arenas förhoppningar. EU:s utveckling i nyliberal riktning stärktes tvärtom just under den period då den nya socialdemokratin hade 12 av 15 platser i ministerrådet. EU:s uppbyggnad och institutionella logik och inte minst den samförståndskultur som utvecklats är avgörande hinder för en radikal vänsterpolitik.

Men det avgörande problemet med Arenas linje är att den undviker frågan om kapitalismen. Bakom faiblessen för de små nätverken och oviljan att tåga tillsammans döljs den övergripande frågan om möjligheten att bryta kapitalismens grepp. För postmodernister tillhör denna debatt de föråldrade stora berättelserna. Ordet socialism letar man förgäves efter i Arenas programförklaring. Att ens ställa frågan om alternativ till kapitalismen tycks ses som uttryck för vänstersekterism.

Vi har en motsatt uppfattning.

Den ekonomiska kollapsen, industriländernas ovilja att ta itu med klimatkrisen, de ökade sociala klyftorna – från bonusexcesser till globala hungerkatastrofer – gör utvecklingen av en antikapitalistisk strategi akut.

Det allt ojämlikare samhälle som Fredrik Reinfeldt och hans regering är i full färd med att skapa leder uppenbarligen Sverige i fördärvet. Med ökad ojämlikhet förljer en mängd andra problem. Som fler sjuka, sämre prestationer i skolan, försämrad situatioen för kvinnor osv. För att motarbeta dteta behövs antikapitalism och klasspolitik, inte postmodernism och identitetspolitik. Att försöka förvränga begreppen som Jesper Nilsson på Dagens Konflikt gör när han kallar klasspolitik för identitetspolitik förändrar i sak ingenting. Det är den ekonomiska ojämlikheten som i första hand måste bekämpas.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Jämlikhet, Jämställdhet, Jämlikhetsanden, Fredrik Reinfeldt, OJämlikhet, Kvinnoförtryck, Postmodernism, Identitetspolitik, Dagens Konflikt, Dagens Arena, Kate Pickett, Richard Wilkinson, Arbetarrörelsen, Socialism, Postmodernism, Tvärdrag, Social rättvisa, Social välfärd, Klass, Regeringen, Samhälle, Politik