Heffner och Åslund – Heffners

Del 10 av 14 i serien Träbaroner

På 1820-talet byggde Per Fredrik Heffner (1789-1873) upp en verksamhet, Heffner & Co, med skogar, flera vattensågar och trävaruhandel i kompanjonskap med brittiska intressen. På grund av en svag konjunktur tvingade dock P.F. Heffner att avyttra skogar och sågverka av ekonomiska orsaker. Han övergick därefter till enbart handelsverksamhet i ett par decennier.

1868 byggde dock P.F. Heffner en stor ångsåg. Ledningen för verksamheten övertogs samma år av kompanjonerna Fredrik Åslund (1829-1901) och Magnus Arhusiander (1829-1908). Fredrik Åslund var utomäktenskaplig son till P.F. Heffner och också hans arvtagare. 1887 ombildades Heffner & Co till aktiebolag, Heffners AB. 1895 såldes företaget till Wifstavarf och 1896 övertog Wifstavarf AB verksamheten.

Heffners sågverk stod i centrum för Sundsvallsstrejken 1879, Sveriges första egentliga arbetarstrejk, då det var vid Heffners sågverk som strejken började:

Vi kommer aldrig att få veta helt säkert hur det började, men måndagen den 26 maj sökte fyra brädgårdsarbetare på Heffners sågverk upp inspektor Gedlöv och krävde högre lön. De fick snabbt besked om att tiderna var för dåliga för några lönehöjningar. På eftermiddagen började sågarna stanna, tystnaden spred sig och liknande krav på högre löner framfördes på flera arbetsplatser. Sågverkspatronerna blev oroade och telegraferade till landshövdingen Curry Treffenberg i Härnösand.

På tisdagsmorgonen gick sågen i Essvik aldrig igång. Istället tågade arbetarna in mot Sundsvalls stad. På vägen gick de förbi Kubikenborgs och Mons ångsågar och övertygade arbetarna där att ansluta sig till strejken. Vid Mons ångsåg blev det för första och enda gången våldsamheter. Innan de lämnade sågen gav arbetarna inspektor Erlandsen stryk. Erlandsen var ökänd som översittare. Dessutom hade han tillsammans med förvaltaren Stackell på Svartvik, rest runt bland sågverken och försökt få patronerna att gemensamt ställa upp på lönesänkningen. Man kan föreställa sig att han inte bara stod och såg på när arbetarna stannade maskinerna. För slagen mot Erlandsen dömdes en arbetare senare till sjuttiofem kronor i böter, en summa som han naturligtvis inte kunde betala utan fick sitta av, det vill säga avtjäna fängelsestraff istället.

När arbetarna nådde staden var det åter lugnet som dominerade. Tidningarna noterade att arbetarna tågade tysta, stillsamma och nyktra genom Sundsvall.

Då var Treffenberg redan på väg från Härnösand med 22 artillerister. Han anlände till Sundsvall på eftermiddagen och fick veta att de strejkande var på väg från Svartvik där de stannat brädgården och framfört sina krav på två kronor om dagen samt höjda ackord.

Magnus Arhusiander var förutom delägare i Heffners sågverk också en av grundarna av Sundsvalls Handelsbank. Han var också lokalpolitiker och riksdagspolitiker i många år. Arhusianders svärson Ludvig Wessling, gift med Julie Arhusiander gjorde sig en förmögenhet på flottningsverksamhet. Denne lät bygga det som idag är Köpmännens hus i Sundsvall. Även Fredrik Åslund var lokalpolitiker och en av Sundsvalls Handelsbanks grundare. Åren 1863-1896 var Åslund också spansk vice konsul.

Fredrik Åslunds son Henrik Åslund (1874-1918) blev 1896 delägare i en trävaruhandelsfirma i Hamburg, men återvände efter några år till Sundsvall, köpte en del sågverk som han dock snabbt sålde igen (1911) och flyttade till Stockholm där han försörjde sig som valutaspekulant.

Andra källor:
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,
Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Hedberg, Axling och Jacobsen – Klampenborg, Stockvik och TunadalEnhörning – Kubikenborg >>
Advertisements