Gruvolyckor och räddning

När jag var liten så skedde en mycket allvarlig gruvolycka i Saarland i Tyskland. Jag kommer ihåg att det fanns överlevande i gruvan. Man borrade ner till dem och fick kontakt på samma sätt som nu i Chile. Det hela nämndes varje dag räddningsaktionen pågick på TV och vi kunde följa dramat. Till slut så räddades många gruvarbetare genom att tas upp i en kapsel som man hissade upp genom ett hål man borrat. Jag var 5 år gammal, men kommer ihåg TV-bilderna som igår. Det var oerhört spännande och läskigt.

Elva år senare, när jag var 16 år, skulle jag hamna i den ort där olyckan skedde, Völklingen. Jag vara ute och liftade mig fram genom Europa och i södra Frankrike tog jag sällskap med ett gäng unga tyskar. På väg hem mot Sverige nån månad senare så följde jag med dem till deras hemort. Någon av dem hade fått sin pappa dödad i gruvolyckan, nän annas papa var skadad och åter nån hade en appa som överlevt. De var alla gruvarbetarbarn, inte boende i centrala Völklingen, utan i nån mindre ort som jag inte kommer ihåg namnet på idag.

Gruvolyckan i Chile där arbaterna måste vänta på att bli räddade i måndar är på ett sätt mindre allvarlig än olyckan i Völklingen, för i Völklingen dog 299 människor. I Chile har ingen dött än, trots att gruvbolaget uppenbarligen misskött säkerheten i gruvan. Men sättet man ska få upp gruvarbetarna i Chile på påminner väldigt mycket om sättet det gjordes på i Völklingen för 50 år sen.

Intressant?
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, 4, DN1, 2, 3, 4, GP1, 2, AB1, 2, EX,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

PS: Jag vill här kasta in en brasklapp. Det är möjligt att det skedde flera olyckor i Völklingenområdet i början av 1960-talet och att jag blandar ihop en där folk räddades med den stora där många gruvarbetare dog. DS.

Advertisements
  • ”Listen for the shouts of the bareface miners
    listen through the rubble for a rescue team,
    Six hundred feet of coal and slag
    Hope imprisoned in a three foot seam,
    Hope imprisoned in a three foot seam.

    Eight long days and some were rescued,
    Leaving the dead to lie alone.
    Through all their lives they dug their grave
    Two miles of earth for a marking stone,
    Two miles of earth for a marking stone.”

    Kan inte låta bli att tänka på Peggy Seegers ”Springhill Mine Disaster” när jag läser om de stackars chilenarna.

  • Ja, och jag gråter alltid när jag hör den låten. Går inte att låta bli.