Att vända kedjan: Ekosocialism!

Medan Pakistans bönder och arbetare försöker värja sig mot vattenmassorna i vad som håller på att utvecklas till det här millenniets hittills värsta humanitära katastrof lunkar den svenska valrörelsen vidare. Det är som om inget särskilt pågår ute i världen. Ett vanligt valår; lite pensionärsskatter, lite bröstpumpar, lite ansiktsslöjor. Att det rådande produktionssättet är på god väg att störta mänskligheten ner i en avgrund av skyfall, bränder, torka och ständigt stigande vattenmassor märks i stort sett inte alls.

Kanske ligger det i sakens natur? De som drabbas först är just bönder och arbetare på andra sidan världshaven, ett socialt ljusår från svenska valurnor, i världssystemets periferi. Där brinner redan bildäcken i klasskriget om vem som får överleva. Förra veckans blodiga matkravaller i Moçambique var en logisk följd av att sommarens extremväder – skyfallen i Kanada, bränderna i Ryssland, torkan i Thailand – höjt världsmarknadspriserna på matvaror. Miljoner människor knuffas lite närmare hungersnöden. I länder som Moçambique är således den globala uppvärmningens effekter redan en högst kännbar plånboksfråga – men vem skulle vinna ett svenskt val på moçambikiska hungerskrin? Är det inte självskrivet att debatten här handlar om våra bekymmer? Vad har väljare i ett fortfarande tämligen välmående skandinaviskt land för skäl att alls bry sig om klimatfrågan?

Saken är emellertid mer komplicerad än så, inte bara för att vattenmassorna en dag kommer att nå hit, inte bara för att även den svenska skörden krympte denna galna sommar, och inte bara för att internationell solidaritet är en värdering som en arbetarrörelse värd namnet skulle hålla vid sprakande liv.
Den fossila ekonomin skördar också offer i vår del av världen; idag, nu. Den explosiva tillväxten av koldioxidutsläpp under det senaste decenniet är en funktion av globaliseringen; av att allt fler varor, halvfabrikat och komponenter fraktas över allt längre avstånd, av att skogsprodukter och andra resurser sugs in från periferi till centrum i större flöden än någonsin förr, och – överlägset viktigast – av att så mycket industriproduktion har förflyttats till Kina. Det är exakt samma globalisering som har försvagat arbetarklassens styrkeposition, samma strukturella förskjutning som gör att vänstern i vår del av världen är så förtvivlat svag.

Kopplingen är ingen tillfällighet. Själva orsaken till att fabriker flyttas till Kina är att arbetskraften (än så länge) är så fantastiskt billig där. Den absoluta förutsättningen för sådana flyttar är att företagen kan ta obegränsade mängder fossil energi i anspråk; för att driva fabrikerna i Kina och för att transportera produkterna därifrån. Resultaten är två. Det ena är avsiktligt: arbetarklassen i Sverige och resten av världen kan pressas mot väggen, med det ständiga hotet om ny utlokalisering av produktion. Det andra är oavsiktligt, men en oundviklig konsekvens av biosfärens lagar: atmosfärens koldioxidhalt växer som aldrig förr.

Det kan låta som en långsökt tankekedja, men en intelligent vänsters uppgift är att göra det osynliga synligt. Den fossila ekonomin har alltid varit ett redskap för borgerlig klassmakt, från ångmaskinens dagar till den kinesiska utsläppsexplosionen. Idag är fossil energi bränslet i en gasande globalisering som tar död på välfärdsstater, facklig styrka och på förutsättningarna för mänskligt liv på den här planeten. Arbetare på svenska Volvofabriker som hotas med att produktionen kan flyttas utomlands befinner sig i ena ändan av den långa kedja som, via atmosfären, värmen, världsmarknaden och kåkstäderna, slutar i kravallröken i Moçambique.

Utsugningen av arbete och förstörelsen av biosfären kan inte skiljas åt. De har aldrig kunnat skiljas åt.
Det är här vi har en möjlighet att kortsluta systemet. Kedjan skulle kunna vändas; vi vill ha kontroll över produktionsmedlen, så att de inte ständigt rinner oss ur händerna, bort till andra platser, varifrån lättrörliga kapitalister kan skjuta ner allt vi byggt upp. Vi behöver makt över penningflöden och fabriksflyttar, så att vi kan skydda vår välfärd och våra jobb – ja, och också förbättra välfärden och göra jobben fler. Samtidigt måste vi klippa de fossila kablarna, om inte annat för att även egendomslösa massor i den här delen av världen en dag kommer att få lida följderna.

De två flugorna är gjorda för att slås med en smäll. Vi kallar den för ekosocialism.
En vänster som tog upp den stenen skulle kunna vinna inte bara svenska val, utan en hel planet.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Möte med Andreas Malm i Göteborg

Andreas Malm talar om kampen för social rättvisa och klimatomställning. Järntorget i Göteborg Folkets Hus B-salen Lördagen 11 september Klockan 14:00.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Röda Lidköping, Röda Lund, Kildén & Åsman,
I media: SvD1, 2, DN
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Det skulle nog bli aptitligare om man inte satte ett ism-namn på det, då låter det för mycket religion alternativt en åsikt bland andra. Men självklart är det bra om sammanhangen åskådliggörs och det osynliga blir synligt.

    Hur kan till exempel svensk arbetarrörelse kopplas till och inspireras av den kinesiska arbetarrörelse som håller på att segla upp? Vad kan de ha att säga varandra? Vad tycker de kinesiska arbetarna om att arbeta för underpriser för att deras produkter ska säljas till oss för underpriser medan de själva inte har råd att köpa något alls?

  • Äntligen

    Tack för denna otroliga artikel.
    Jag har länge gått och tänkt på om det inte är någon mer som ser denna ”långsökta” men ack så självklara kedja. I så fall, varför fortsätter vi med de produktions/ konsumtionsmönster vi har? Vi är mer oroliga för att inte tjäna, mycket, än för de människor som dör eller lider av miljökatastrofer och svält. Hur kan man bli så omänsklig?
    När kommer ni ha nästa träff i Göteborg?
    Det är en vänsters uppgift är att göra det osynliga synligt!
    Kunskap borde vara den enda makten.