Filosofen Torbjörn Tännsjö har idag skrivit en intressant debattartikel i DN om varför det oftast inte blir revolution och uppror trots förtryck och dåliga omständigheter för vanligt folk. I slutet av inlägget redogör han för varför det ändå händer så som i dagens Egypten:
De förtryckta måste känna sig individuellt inlåsta i förtrycket för att göra något kollektivt åt saken. De måste känna att det inte finns någon möjlighet för dem, att individuellt lösa sin situation. De måste ha förlorat alla illusioner om ”social rörlighet”. I annat fall väljer de att snarare lösa sin situation individuellt, än att handla kollektivt.
De måste vidare uppfatta den rådande politiska situationen som stabil. Det förtryck de känner på sina bara ryggar får inte vara av en karaktär de tror snart kommer att försvinna av sig självt. I så fall är de beredda att vänta på bättre tider. De måste tro att förtrycket består, om de inte gör något åt saken.
Till sist måste de ha ställts inför något slags positivt exempel. De måste ha sett att några få, genuint altruistiska och modiga människor, har vågat gå i spetsen för förändringen – med ett någorlunda lyckat och stimulerande exempel. Är allt detta uppfyllt är de flesta av oss beredda att ta risker för det gemensamma bästa. Vi är beredda att visa prov på solidaritet.
Den sista punkten är för oss organiserade vänstermänniskor en viktigt punkt. För den handlar om oss och andra liknande grupper. Vi som alltid protesterar mot orättvisor, vi som organiserar protester, vi som ser till att saker och ting sker. Rätt som det är så har våra ansträngningar, vår kamp, våra vinster och våra förluster under årtionden lett till att folk gör uppror. Inte så att vi kommer att få nåt beröm, eller ens vinna något på det. Men det är ju inte väsentligt. Det viktiga är ju att vanligt folk vinner på sitt uppror, sin revolution. Som vi delvis gjort möjlig. Så har det varit i Tunisien och Egypten där kämpande arbetargrupper och sociala rörelser gjort ett förarbeta till det som nu skett. Ett förarbete som pågått länge, länge:
Revolutionen i Tunisien har djupa rötter. Den pågående sociala rörelsen är resultatet av en återkommande rad mobiliseringar och rörelser som får sin styrka i den historia av kamp som det tunisiska folket och dess organisationer kan se tillbaka på. Särskilt gäller det en rad organisationer för mänskliga rättigheter och demokratiska friheter och fackföreningar, bland annat många sektorer inom UGTT (tunisiska arbetares centralorganisation). Vi minns den kamp som några personer förde 1999 för yttrandefrihet och rätt att resa, gymnasisternas rörelse 2000, mobiliseringarna mot kriget i Irak 2001, den andra intifadan 2002-2003, strejker och demonstrationer i Gafsa 2008, Ben Gurdane i juni 2010 och Sidi Bouzid, som i slutet av 2010 öppnade vägen för revolutionen.
Det är en historisk rörelse som startade med denna kombination av socialt uppror och störtande av en diktatur, men som idag försöker gå vidare. Det är en radikal demokratisk revolution som har antikapitalistiska sociala krav.
[…]
Under de senaste trettio åren har Mubarak upprätthållit en diktatorsregim, fängslat och mördat oppositionen och tryckt ner alla oberoende uttryck för den sociala rörelsen och den politiska oppositionen. Valspektaklet i november 2010, som helt kontrollerades av NDP som tog mer än 80 procent av platserna, är det senaste exemplet. De senaste åren har det förkommit stora strejkrörelser, särskilt bland textilarbetarna i El-Mahalla, generalstrejker, demonstrationer och protester från olika delar i samhället och stora antiimperialistiska mobiliseringar mot den militära ockupationen av Irak och Afghanistan 2004, vilket allt markerar avståndstagande till och isoleringen av en regim som endast upprätthålls av USA och EU.
Utan denna tidigare kamp från arbetare, studenter, sociala rörelser, vänstergrupper, fackliga organisationer, fredsrörelser osv så hade upproren inte varit möjliga.
Intressant?
Bloggat: Jinge, Röda Malmö, K & Å, Röda Lund, Uppkäftiga Uppsala, Röda Lidköping, Duroj, Annarkia,
Borgarmedia: DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, GP1, 2, 3, 4, 5, 6, SVD1, 2, 3, AB1, 2, 3, VG1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Torbjörn Tännsjö, Revolution, Uppror, Förtryck, Förtryckare, Arbetarkamp, Vänstergrupper, Samhälle, Politik, Egypten, Tunisien, Sociala rörelser, Folkrörelse
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Varför gör inte ni vänstermänniskor uppror i Sverige? Är det för att ni har blivit mjäkiga eller för att ni blivit en del av makten?
därför att om bara en lite grupp människor (och ja, vänstern är en ganska liten grupp i Sverige idag, tyvärr får man väl säga) gör uppror eller försöker ta makten, då är det ju en statskupp, ingen revolution!
Det är väl ingen som hävdat nåt annat heller. Små grupper har dock en betydelse för att en revolution överhuvudtaget ska bli möjlig som Tännsjö påpekar.
Individualismen är nog borgarnas viktigaste vapen. Det finns idag så många andra vägar än det kollektiva tråkiga långsiktiga arbetet. Jag, här, nu gäller.