Imperialismens dubbelmoral och imperialismens intressen i Libyen

En vanlig kritik mot den FN-beslutade flygförbudszonen i Libyen är att det bara är en vanlig imperialistisk manöver som bara syftar till kontrollen över oljan. Den kritiken är i verklighetens ljus lite svår att förstå då den bortser från hur det sett och ser ut. Imperialismen och dessa många stora oljebolag har redan kontrollen över oljan i Libyen och det borde betyda att det ligger i imperialismens intresse att ingripa på Ghaddafis sida. Men så har inte skett. Utan det som skett är att man i motsats till Bahrain ingripit på revolutionens sida. Ett typiskt tecken på dubbelmoral, eller egentligen på att det inte bara handlar om moral.

Man kan då fråga sig varför imperialismen ingripit på oppositionens sida i Libyen och inte på regimens sida, vilket ju hade varit det förväntade agerandet. Detta är kanske lite mer komplicerat än den enkla modell som en del människor kring exempelvis Clarté och Folket i Bild använt sig av (ja en del av dem går ändå längre och försvarar Ghaddafis regim). Den schablon man använt sig av där alla interventioner med imperialistmakter är fel. Oavsett syfte, konsekvenser eller verkligheten på marken.

Det handlar förstås delvis om olja, men kanske på ett sätt som inte är självklart. Vid en Ghaddafiseger hade med all sannolikhet en massaker ägt rum i Benghazi (jmfr med Syriens slakt av cirka 25 000 invånare i Hama år 1982). Följden av det hade blivit att FN och västmakterna hade varit tvungna att införa någon from av embargo mot Libyen. Något som fått konsekvenser för kontrollen över oljan i Libyen och oljeleveranserna i Libyen. Så här skriver mellanösternkännaren Gilbert Achcar om detta:

My take on that is the following. After watching for a few weeks Gaddafi conducting his terribly brutal and bloody suppression of the uprising that started in mid-February — estimates of the number of people killed in early March ranged from 1000 to 10,000, the latter figure by the International Criminal Court, with the Libyan opposition’s estimates ranging between 6,000 and 8,000 — Western governments, like everybody else for that matter, became convinced that with Gaddafi set on a counter-revolutionary offensive and reaching the outskirts of Libya’s second largest city of Benghazi (over 600,000 inhabitants), a mass-scale slaughter was imminent. To give an indication of what such repressive governments can perpetrate, just think of the fact that the Syrian regime’s 1982 repression of the uprising in the city of Hama, with less than one third of Benghazi’s population, resulted in over 25,000 deaths. Had a massacre on a similar scale occurred with Gaddafi’s rule consolidating as a result, Western governments would have had no choice but to impose sanctions and an oil embargo on his regime.

The conditions of the oil market that prevailed in the 1990s were characterized by a depression in prices, at a time when the US was going through its longest economic expansion ever, the bubble-sustained boom of the Clinton years. It was very comfortable for Washington and its allies to maintain an embargo on Iraq during that decade (at a quasi-genocidal cost). It is only at the end of the decade that the oil market started moving out of depression into a rise of prices that everything indicated to be of a structural nature, i.e. a long-term rising tendency. And it is no coincidence that George W. Bush and his cronies came out then in favour of ”regime change” in Iraq. For it was the condition without which Washington wouldn’t tolerate lifting the embargo on a country whose major oil deals had been granted to French, Russian and Chinese interests (the three leading opponents of the invasion at the UN Security Council — surprise, surprise!).

The present conditions of the world oil market are indeed conditions where oil prices, after falling briefly under the shock of the global crisis, have resumed their upward movement, several months before the revolutionary wave in North Africa and the Middle East. This, in a condition of unresolved global economic crisis, with an extremely fragile fake recovery. Under such conditions, an oil embargo on Libya is simply not an option. The massacre had to be prevented. The best scenario for Western powers became the fall of the regime, thus relieving them of the problem of coping with it. A lesser evil option for them would be a lasting stalemate and de facto division of the country between West and East, with oil exports resumed from both provinces, or exclusively from the main fields located in the East under rebel control.

To these considerations one should add the following: it is nonsensical, and an instance of very crude ”materialism,” to dismiss as irrelevant the weight of public opinion on Western governments, especially in this case on nearby European governments. At a time when the Libyan insurgents were urging the world more and more insistently to provide them with a no-fly zone in order to neutralize the main advantage of Gaddafi’s forces, and with the Western public watching the events on television — making it impossible that a mass-scale slaughter in Benghazi would go unseen, as it was so often the case in other places (like the above-mentioned Hama, for instance, or the Democratic Republic of the Congo) — Western governments would not only have incurred the wrath of their citizens, but they would have completely jeopardized their ability to invoke humanitarian pretexts for further imperialist wars like the ones in the Balkans or Iraq. Not only their economic interests, but also the credibility of their own ideology was at stake. And the pressure of Arab public opinion certainly played a role in the call by the Arab League of States for a no-fly zone over Libya, even though there can be no doubt that most Arab regimes were wishing that Gaddafi could put down the uprising, and thus reverse the revolutionary wave that has been sweeping the whole region and shaking their own regimes since the beginning of this year.

Now, what do we do with that? A mass uprising, facing an all-too-real threat of large-scale massacre was requesting a no-fly zone in order to help them resist the criminal regime’s offensive. Unlike the anti-Milosevic forces in Kosovo, they were not calling for foreign troops to occupy their land. On the contrary, they had good reason for having no confidence in any such deployment: their awareness, in light of Iraq, Palestine, etc., that world powers have imperialist agendas, as well as their own experience of the way the same world powers cozied up to the tyrant oppressing them. They very explicitly rejected any foreign intervention on the ground, only asking for an air cover. And the UNSC resolution excluded explicitly upon their request ”a foreign occupation force of any form on any part of Libyan territory.”

Han pekar också på det faktum att oppositionen i Libyen inte litar på imperialismen. Man motsätter sig alla typer av marktrupper i landet och har tidigare också gripit och utvisat utländska kommandosoldater och underrättelsemän. Vidare är det också uppenbart att situationen i Libyen inte är jämförbara med Kosovo eller Irak ur många aspekter. I bägge de fallen fanns en möjlig lösning med fredliga metoder (se Achcars artikel för mer information om det).

Den dubbelmoral som imperialismen visar upp i agerandet i Mellanöstern, med stöd till förtryckarregimer i de flesta länder och till oppositionen i Libyen har verkliga materiella orsaker. Det finns ingen anledning att sticka under stol med det. Men samtidigt fanns det inga som helst trovärdiga alternativ till en intervention från väst. Det fanns inget annat sätt att undvika en seger för Ghaddafis förtryckarregim och en massaker. Därför kan man som vänster inte vara mot flygförbudszonen och interventionen. Det fanns inga andra alternativ än en intervention som ur vår synpunkt otvivelaktigt kommer att leda till att den libyska oljan förblir i imperialismens händer. Men alternativet var sämre.

Sist, men inte minst. Nu kan vi använda flygförbudszonen som prejudikat när Israel bombar Libanon eller Gaza.  Vi kan kräva omedelbara flygförbudszoner i dessa lägen och tydligt visa på hur opålitliga imperialismens makter är.  Det kanske faktiskt redan nu är dags att kräva flygförbudszon över Gaza med omnejd.

Läs också: Libyen, vänstern och intervention, Libyen – en revolution i våra hjärtan, Revolutioner styrs inte med en joystick,

Intressant?
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, DN1, 2, HD, SVT1, 2, 3, 4, AB1, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Achcar har en i sanning märklig kronologi. Tittar man tillbaka på nyhetsflödet ser man att det var väst som började tala om flygförbud. Först Frankrike, sen England. England blev ivrigare och ivrigare för att skicka in soldater medan rebellerna sa nej och förblev skeptiska. Det var först mot slutet som en del av rebellerna blev för flygförbudet, medan andra förblev emot.

    Texten är alltså direkt felaktig på denna punkt. Dessutom tar den inte ens upp de självklara punkterna om Libyens militära oberoende gentemot USA (ett av mycket få oberoende länder i vår värld) samt det enkla faktum att majoriteten av oljan finns i öst.

    Vi har alltid kunnat tala om flygförbudszon gällande Palestina och vi vet att det aldrig kommer att bli något sånt. Det är en propagandahägring av samma typ som Bush använde sig av när han tog upp Palestina-frågan som skäl för att attackera Irak.

    • Varför skulle skulle vi inte kunna tal om en flygförbudszon när det gäller Palestina? Med anledning av att det finns motstånd verkar ju vara en dum anledning.

      Du få nog ge källhänvisningar till var Achcar har fel. Annars tror jag mer på honom i detta fall än på dig. Oavsett det förändrar det inte speciellt mycket i resonemanget. Oppositionen har begärt flygförbudszon. Det vet vi. Men de har inte begärt markinvasion som man gjorde i Kosovo. Imperialismen hade redan kontrollen på oljan. Deras agerande ser därför vid ett första ögonkast att gå mot deras egna intressen. Majoriteten av oljan finns va djag kan förstå rakt söderut från oljeexporthamnarna Brega och Ras Lanuf i den så kallade Sirte Basin med mindre fyndigheter i väst som exporteras via Zawiyah (tror jag det är). Oljefälten ligger alltså vad jag förstår varken riktig i öst eller väst utan mitt i. Några i öst, några i väst och många mitt i.

      http://maps.ihs.com/basin-monitor-ordering-service/africa/sirte-basin-monitor-report.html

  • Pingback: Krig är en obehaglig sak | Svensson()

  • Att Gaddafis regering skulle ha planerat att massakrera de upproriska i Benghazi motsägs av New York Times korrespondent som besökte båda sidor i början av upproret. Lyssna på intervjun med honom på Democracy Now. Han säger att i en sådan här konflikt ska man vara rädd för var och en som har ett vapen.

    Alla stater slår ned regionala uppror, det skulle USA också ha gjort om en delstat försökte bryta sig ut ur USA och skaffade en egen centralbank mm. Rebellerna stöddes av Qatar som också använde sin propagandakanal
    AL-Jazeera för att sprida lögner om att demonstranter beskjutits från flygplan mm. På den katolska kyrkans websajt AsiaNews kan vi läsa flera intervjuer med Mgr Martinelli som varit biskop i Tripoli i övefr 40 år. Han berättar om hur hans kyrka dagligen får besök av förtvivlade muslimska kvinnor som berättar att bomberna träffar över allt och att deras barn inte kan sova på nätterrna till följd av bombningarna. De vädjar om fredliga förhandlingar.

    Påven vill ha förhandlingar, Turkiet och AU lika så. Hur kan någon tro att något gott ska kunna komma ut av att NATO tar ställning för Cyrenaica mot Tripolitana i ett inbördeskrig där vardera sidan stödjer sig på olika klaner, stammar och muslimska brödraskap. Det är ett recept för fortsatt våld och vendettauppgörelser i åratal framöver.

  • Pingback: Socialistiska Partiet, vänstern, Libyen och Nato | Svensson()