Det är så upproret i Libyen ser ut. Det är vanligt folk, oljearbetare, livsmedelshandlare, grönsaksförsäljare, bönder och tandläkare som besegrat Ghaddafis betalda yrkessoldater. Som Aftonbladet beskriver det:
Abouglea Al Mashab och Asharef Mohamed Ali har varit vid fronten. När de kommer gående på gatan är det som om de kliver rakt ut ur eldmolnet längre fram.
Trots att skottlossningen rasar bara en bit bort går det inte att sluta le åt de två männen. Bilden är absurd, våldsam och vacker på samma gång. Om man tog vapnen från dem skulle man kunna lyfta dem ur deras värld och placera dem i vilken turisthåla som helst på jorden. De skulle bli ett med omgivningen. Shorts, solhatt och cigg. På väg till en after beach.
– Välkommen till Libyen, hälsar de glatt.
– Alahu Akbar, Gud är stor.En bit bort står Ashraf Gebril på gatan. Han är tandläkare, men har de senaste dagarna försvarat korsningen med sin kalasjnikov. Han ser inte ut som någon yrkessoldat.
– Hahaha, nej. Ärligt talat är vi amatörer många av oss. Jag har mitt vapen och en hjälm, det är allt, men jag vet hur man skjuter och jag tror jag vet hur man träffar också.
– Men, fortsätter han, vi är amatörer med ett syfte. Jag har levt hela mitt liv i Libyen, men det är bara de senaste dagarna jag har känt mig levande. Det libyska folket har existerat, men det är först nu vi har börjat leva.
Det är en armé av vanligt folk som snart helt och hållet befriat Libyen från mer än 40 års diktatur. Det hade förstås inte gått utan Natos hjälp, men det förändrar inte det grundläggande faktum som jag hörde en reporter i radion säga igår. På marken i Libyen ser man inga utländska soldater, inga yrkesmilitärer. Man ser bara leende vanliga människor med vapen i hand som befriat sitt land. Just leende är viktigt, för samma journalist hade varit i Irak efter invasionen där. Där fanns inga leenden, inte hos folket, inte hos de utländska soldaterna.
Störtandet av diktaturen i Libyen är inte Natos eller USA:s verk, det är det libyska folkets verk. Befrielsen från diktaturen har skötts av amatörsoldater med ett syfte, av vanligt folk, av tandläkare, bilmekaniker och sjuksköterskor. Det är så en revolutions er ut, så ett folkligt uppror ser ut.
Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Jinge, K&Å, Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ghaddafi, Revolt, Revolution, Folkligt uppror, Tripoli, Leenden, Amatörsoldater, Libyen, Nato, Demokrati, Diktatur, Krig, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Nja, störtandet av diktaturen är både NATO:s och det libyska folkets verk. Utan NATO:s resurser, rådgivare, underrättelsetjänst och bombunderstöd hade kriget varit över på några veckor. Detta i kombination med sanktionerna mot Gaddafis armé som gjort att hans trupper haft slut på både bränsle och ammunition vid rebellernas intåg i Tripol (vilket Al Jazeera kunde visa på när de sände hans militärakommunukation i direktsändning).
Du har rätt Hampus. Utan stödet från Nato hade det inte gått så lätt eller inte varit möjligt. Samma gäller FNL i Vietnam. Utan stödet från Sovjet hade det inte gått att vinna där heller.
Om spanska republiken hade fått stöd av Frankrike, USA och GB så hade Franco aldrig segrat. Så det är inte alltid fel att få stöd från fel part. Stödet från Sovjet var begränsat och ledde snarast till republikens sönderfall än dess seger,
Anekdotisk bevisföring så det skvätter om det. Tragiskt att se ett antal gamla socialister hamna i Pol Pot-koma inför NATOs välspelade teaterföreställning. Pepe Escobar plockar dock isär bluffen på föredömligt sätt: http://www.mathaba.net/news/?x=628248
Nu var det förstås Moderaterna som ansåg det var ett brott mot folkrätten att avsätta Pol Pot. Vad det nu har med saken att göra.
Jag väntar och ser.
Libyen har allmän värnplikt så självfallet är det vanligt folk med civila yrken som slåss, det är det även i trupperna lojala med nationalkongressen. De flesta rebellerna, särskilt tidigare i kriget, kommer från östra Libyens islamisttäta städer som har världsrekord i att skicka jihadister utomlands (till Irak och Afghanistan) i förhållande till folkmängden (ca 25% av jihadisterna i Afghanistan på 80-talet, och upp mot 50% av jihadisterna i Irak på senare år). Dessa jihadister har såklart också civila yrken liksom både värnpliktsutbildning som ytterligare militär utbildning.
Det mediala kriget och propagandakriget har slagit till sällsynt hårt i Libyen. Khaddafi är en tölp och en antidemokrat såklart, men jämfört med den kommande NATO-regimen så är hans regim en gudagåva.
Min bedömning är den omvända. Nu finns förutsättningar för en demokratisk regering istället för Ghaddafi-diktaturen. Trots allt är de flesta Nato-länder betydligt bättre än Libyen var under Ghaddafi.
Det där med jihadisterna är i stort sett en skröna. Därvidlag hänvisar jag till Jamal och Achcar (se International Viewpoint). Två kamrater som varit i Benghazi och har goda kontakter med icke-muslimska krafter där.
Förutsättning finns kanske, det beror lite grann vad man menar med demokrati. Den tidigare regimen hade ju val till ett parlament med jämna mellanrum och parlamentet utsåg statschefen och stiftade lagar. Så långt fattas ju bara allians med USA för att vara demokrati enligt nuvarande mest spridda definition, och de var ju också allierade med USA 2001 – 2011. Sedan har såklart Khaddafi haft en roll som någon slags icke-officiell egentlig maktutövare.
Hur som helst, NATO-länderna för krig mot fattiga länder för att erövra deras resurser helt oavbrutet. Enbart sedan 1998 har USA i enbart tre länder (Afghanistan, Irak och Sudan) mördat över sex miljoner civila. Det slår Khaddafi med sådana hästlängder att man knappast behöver nämna en enda god gärning från Libyens sida.
Men det kan man göra ändå; För 42 år sedan var Libyen Afrikas fattigaste land och styrdes av en islamistisk emir (monark) vars grymhet överträffades Khaddafis (och vars flagga rebellerna använder), 13 % av befolkningen kunde läsa och skriva. För sex månader sedan var Libyen Afrikas rikaste land och ett av länderna med minst klasskillnader samt att nästan 90% av befolkningen kunde läsa och skriva. De hade högst levnadsstandard i Afrika och även i hela den muslimska världen om man räknar med gästarbetare i de USA-allierade hårda diktaturerna. Libyen har dessutom gett mer i bistånd till Afrika söder om Sahara (SoS) än EU och USA tillsammans, för att inte tala om att Libyen hade mycket fri invandring från Afrika SoS (till skillnad från andra länder i Nordafrika har i princip inga svarta flyktingar lämnat Libyen för Europa) och att dessa sedan återvände hem med pengar eller gratis utbildning. Libyen har inte haft politisk frihet verkar det som, men att det skulle vara ett sämre land än praktexemplet USA är en mycket grov överdrift.
Islamisterna utgör bara omkring 25% av Libyens befolkning, så det är inte bara de som gör uppror nu. På senare tid verkar andra grupper ha anslutit sig. Jihadisttätheten är dock inte överdriven och det var nog USA:s omedelbara intresse med kriget, att binda upp Jihadisterna i ett krig hemma. Det finns många andra intressen, bland annat har svarta gästarbetare och studenter avrättats antingen som misstänkta legosoldater eller för islamfientliga brott (nästan 100 svarta arbetare på ett raffinaderi saknas t.ex. efter att rebellerna tog över det). Det har bland grupper som är araborienterade funnits ett stort missnöje med svarta i landet (man skanderade för några dagar sedan att Khaddafi var ”krullskalle” vilket är ett rasistiskt tillmäle om svarta, innan dess kallade man honom judehund och bög men fick då kritik av sina allierade).
Vi har ju sett ganska många USA-stödda regimer genom åren och borde veta hur det blir.
Och nu kommer det plötsligt fram att beväpnade brittiska elit-förband opererat på marken i Libyen i flera veckors tid.
http://www.dailymail.co.uk/news/article-2029831/Libya–1m-bounty-Gaddafi-MI6-agents-join-hunt.html
Jag tror vi får ta det där med ”grönsakshandlare” med en nypa salt.
Inte plötsligt. Känt sedan ett par dagar tillbaks. Att SAS funnits i Libyen har dock varit känt sen det hela började. Jag nämnde det i ett av mina tidigaste inlägg i frågan. Att rebellerna från söder och Misrata var just de som kunde gå till offensiv beror ju på att Frankrike levererade vapen till människorna i bergen sydväst om tripoli och på att delar av de stridande på Benghaziregeringens sida i Misrata sedan början varit militärer. Man har därför haft både kunskap och vapen. Men inget av detta förändrar något grundläggande i beskrivningen av revolutionen.
Kanske inte det grundläggande, men i alla fall den här meningen.
”På marken i Libyen ser man inga utländska soldater, inga yrkesmilitärer.”
Nej, det har man inte. Ingen har vad jag vet sett dem i Tripoli, i Nafusabergen, Misrata eller Benghazi. I alla fall har jag inte läst nåt sånt. De är ju jämförbara med de svenska jägarförbanden och utför uppenbarligen speciella uppdrag. Misstänker att de finns vid oljekällor för att skydda dessa (mot såväl Ghaddafimän som regeringsmilis). Så min text är helt korrekt som jag ser det.
Jag förstår inte riktigt hur du menar att det är korrekt att säga att man inte ser utländska soldater eller yrkesmilitärer på marken i Libyen? Från CNN:
”Special forces troops from Britain, France, Jordan and Qatar on the ground in
Libya have stepped up operations in Tripoli and other cities in recent days to
help rebel forces as they conducted their final advance on the Gadhafi regime, a
NATO official confirmed to CNN Wednesday.”
http://edition.cnn.com/2011/WORLD/africa/08/24/libya.foreign.forces/
Kanske har jag fel och borde inte skriva så, men jag litar då inte på CNN i frågan.
Det är också intressant att de tre mest drivande och mest aktiva länderna är de med högst skulder till Libyen. USA är skyldiga 54 miljarder dollar och både UK och Frankrike har skulder motsvarande flera hundra miljarder kronor vardera.
Samtidigt så klagar de på att afrikanska länder vägrar gå med på att tina upp Libyska tillgångar för att ge dem till rebellerna. Det är väl bara att de gör amorteringar på sina lån? Eller hade de kanske tänkt sig en avskrivning av lånen?
Khaddafis bistånd till fattiga afrikanska länder och hjälp till befrielserörelser som ANC har förresten nu förklarats med att han mutat till sig diplomatiskt stöd.
Eftersom NTC angett att alla gamla kontrakt gäller så blir det ju ingen skillnad. USA har ju dock inte råd att betala. De saknar ju tillgångar.