1700-talets trävaruexport

Trävaror var på 1700-talet en av Sveriges viktigare exportvaror, dock inte på något sätt så viktigt som det skulle bli på 1800-talet. Exempelvis motsvarade hela den årliga utförslen av trävaror under ett år på 1730-talet vad ett enda sågverk producerade år 1920. Expansionen för trävaruexporten var enorm under 1800-talet, men ökningen startade i mindre utsträckning redan i slutet av 1700-talet. Jämförelser över tid vad det gäller brädexporten från Sverige under 1700-talet och första halvan av 1800-talet är svår då det mått man använde var ett längdmått, tolfter, som inte tog hänsyn till dimensioner på virket och vilken typ av virke det var.

Trävaruexporten präglades av en långsam förändringtakt under 1700-talet, vissa städer och firmor var specialiserade på export av vissa bestämda varor till vissa bestämda länder under lång tid. Enda större förändringen tyck ha kommit under Napoleonkrigen då exporten från Stockholm förändrade inriktning och destination från halvbottenbrädor till helbottenbrädor och från Sydeuropa till Storbritannien.

Stockholm var den största utskeppningshamnen för trävaror. Alla trävaror från Norrland och städerna i Norrland exporterade exempelvis via Stockholm då det var förbjudet att exportera direkt från Norrlandsstäderna. Exporten av bräder hade ett visst samband med järnexporten då bräder användes för att skydda bordläggning mot järnet och även på andra sätt för att stabilisera järnlaster och fylla ut fartygen med lite lättare varor så att de inte blev för tungt lastade. Denna typ av export svarade dock bara för en liten del av brädexporten. Brädexport var också behäftad med en rad regler och inskränkningar för att skydda inhemska affärsmän och redare. Det var från 1744 formellt förbjudet för utlänningar att exportera brädor och för utländska fartyg att transportera svenska brädor. Förbudet kunde inte upprätthållas, varken i Stockholm eller Göteborg, de två stora exporthamnarna.

Stockholm tillfördes mycket stora mängder bräder från Småland, Bergslagen, Norrland och Finland. Det mesta av detta förbrukades inom staden och endast en mindre del exporterades. Stockholm växte under denna tid starkt och behovet av byggnadsvirke var stort. Stockholm exporterade främst halvbottenbräder och helbottenbräder, dvs lite grövre bräder, medan andra stora exportstäder som Göteborg, Uddevalla, Kalmar, Västervik och Visby främst exporterade enkla bräder. De enkal bräder som producerades i Norrland användes i stor utsräckning i staden Stockholm och exporterades inte. Exporten från Stockholm var under 1670-talets senare hälft omkring 5 000 tolfter årligen för att vid 1700-talets mitt ligga på ungefär 10 000 tolfter per år. I slutet av 1730-talet var den årliga brädexporten från Stockholm omkring 25 000 tolfter men på 1740-talet minskade den igen till cirka 15 000 tolfter per år.

På grund av stadsbränderna i Stockholm år 1751 och 1759 minskade därefter exporten ytterligare och 1751 exporterades enbart 7 000 tolfter. Under 1760-talet ökade exporten kraftigt för att kulminera med en export av 49 000 tolfter år 1773. Därefter minskade exporten till omkring 30 000 tolfter under åren fram till 1778.  Under krigsåren därefter var exporten ännu mindre från Stockholm medan exporten från Göteborg under samma tid ökade. Vid mitten av 1780-tale ökade exporten från Stockholm kraftigt till omkring 38 000 tolfter årligen i genomsnitt som en följd av att den ryska exporten från Fredrikshamn och Viborg drabbades av problem på grund av krig men sedan minskade exporten på 1790-talet igen, från 50 000 tolfter år 1789 till 18 000 tolfter år 1794. Därefter steg exporten klart igen med en markant ökning i början av 1800-talet till 56 000 tolfter år 1803 och 69 000 tolfter år 1806.

Huvuddelen av exporten från Stockholm gick i början av 1700-talet till Sydeuropa, 1724 gick över hälften till Portugal, 1731-35 gick 37% tillPortugal och totalt 51% till Sydeuropa som helhet (Portugal, Spanien, Frankrike och Medelhavsområdet). Även senare under 1700-talet var Portugal och resten av Sydeuropa den viktigaste exportmarknaden, 1751-55 gick 76% av exporten till Syeuropa och 1781-85 78%. Den näst viktigaste marknaden för brädexporten från Stockholm var Storbritannien med en andle på 30% åren 1731-35, 16% 1751-55 och 15% 1781-85. Östersjömrådet och Nederländerna spelade en obetydlig roll som mottagare av svenska bräder. De firmor som exporterade stora mängder trävaror var i allmänhet också de handelshus som var stora redare. Ett samband med saltimporten är också sannolikt då salt importerades från Portugal och Sydeuropa.

Viktiga exportörer av bräder bland Stockholms handelshus var handelshuset Grill åren vissa år på 1740-talet, handelshuset Jennings under perioden från 1730-talet till 1760-talet, Lefebure under 1740-, 150- och 1760-talen, Tottie & Arfwedson från 1770-talet och framåt, Bohman, Hassel & Görges liksom Wahrendorff under samma period som Tottie & Arfwedson. Även Björkman var en viktig exportör från Stockholm under de sista årtiondena på 1700-talet. Av dessa var Tottie & Arfwedson, Wahrendorff, Bohman, Hassel & Görges och Lefebure stora redare. De tre sistnämnda var också stora importörer av salt.

Fredrikshamn i Finland var under 1700-talets början Sveriges näst största exporthamn för bräder, främst enkla bräder. Exporten omfattade 8 000 tolfter per år åren 1726-30 för att ha ökat till 17 000 tolfter per år 1731-35 och 28 000 tolfter 1736-40. Huvuddelen av exporten från Fredrikshamn gick till Amsterdam (57% åren 1738-40) och till Cadiz, Lissabon och olika franska hamnar (33% under nämnda period). 1743 blev Fredrikshamn ryskt och staden försvann som svensk exportstad. Svenskarna byggde en ny stad i Finland, Lovisa, som skulle ersätta Fredrikshamn, men Lovisa blev aldrig någon större träexporthamn förutom under 1780-talet då den ryska exporten på olika sätt förhindrades. Även Helsingfors var under 1780-talet en större exporthamn för trävaror. Genom att Fredrikshamn försvann som exporthamn försvann också Nederländerna som betydande mottagare av den svenska brädexporten. Ryssland tog över på den marknaden, bland annat genom export från Fredrikshamn.

Efter att Fredrikshamn blivit ryskt så var Göteborg den största brädexporthamnen vid sidan av Stockholm. från slutet av 1740-talet till och med 1760-talet till och med den största exporthamnen. Exporten från Göteborg genomgick ingen ökning under 1700-talet på det sätt som var fallet i Stockholm och i slutet av århundradet var Kalmars export av samma storleksordning som Göteborgs. Exporten från Göteborg gick i huvudsak till Storbritannien, åren 1745- till 1775 gick mellan 75 och 90 % av exporten dit, innan dess på 1740-talet omkring 60% och under åren 1780-1800 omkring 70%.  Exporten såg därmed också lite annorlunda ut då det i Storbritannien efterfrågades bräder som var kortare och smalare än i andra länder. Medan bräder i Stockholm till stor del utfördes på svenska företag utfördes bräderna från Göteborg främst på brittiska fartyg. Till viss del berodde detta på att brittiska fartyg som anlöpte Göteborg var undantagna från förbudet mot brädtransport på utländska fartyg.

Medan Stockholm till stor del fick sina bräder från sågverk i Norrland kom bräderna som exporterades från Göteborg främst från sågverk längs med Göta älv, i Trollhättan och Lilla Edet, men även från Dalsland och Värmland liksom från lokala sågverk i Göteborgstrakten.

I början av 1700-talet låg exporten från Göteborg på omkring 10 000 tolfter per år med toppar på omkring 20 000 tolfter vissa år. Från 1725 och ti år gframåt var exporten omkring 20 000 tolfter per år för att i sluett av 1730-talet och på 1740-talet varier mellan 15 00 tolfter och 30 000 tolfter med de flesta år närmare den sneare siffran. Exporten fortsatte ligga på 25 000 till 40 000 tolfter per år under resten av 1700-talet med en msinkning på 1790-talet (17 200 tolfter år 1797) följt av en stark ökning i början av 1800-talet emd en topp  år 1809 med en export av 91 100 tolfter. Därefter minskade exporten till Storbritannien kraftigt på grund av ökad brittisk import från Kanada inklusive skyddstullar för kanadensiskt virke.

Vid sidan av Göteborg fanns ockå en annan betydande brädexportstad i Västsverige, nämligen Uddevalla. Uddevalla brädexport skedde inte huvudsakligen från staden i sig, utan från lastageplatsen i Saltkällan som ligger vid mynningen av Örekilsälven där flertalet av Uddevallaborgarnas sågbruk låg. Under 1740-talet exporterades årligen omkring 11 000 tolfter från Uddevalla men från 1750-talet låg utförseln betydligt lägre. Först på 1780-talet låg exporten återigen på över 10 000 tolfter per år. Från Uddevalla gick exporten främst till Frankrike och andra delar av Sydeuropa och med Uddevallaredares fartyg. I början av 1700-talet var Peter Ekman (II) en stor exportör från Göteborg, senare blev Christian Arfvidsson den störste under åren från 1740-talet till mitten av 1770-talet. Vid den senare tidpunkten tog John Hall över som den störste exportören. Andra stora exportörer var Vincent Beckman, John Jaraldt, och George Bellenden.

Som redan nämnts var Kalmar också en viktig exporthamn för bräder. Exporten från Kalmar var i början av 1700-talet omkring 11 000 – 12 000 tolfter per år. På 1760-talet låg exporten på 25 000 tolfter per år och från senare delen av 1770-talet och framåt på över 30 000 tolfter per år. Västervik var i början av 1700-talet en lika stor trävaruexporthamn som Kalmar men exporten därifrån ökade inte i samma takt som i Kalmar. På 1790-talet låg exporten från Västervik på omkring 15 000 tolfter per år. Karlshamn exporterade vid sekelskiftet 1700/1800 omkring 9 000 tolfter per år och Karlskrona 4 000. I början av 1700-talet exporterade mer från Karlskrona än från Karlshamn.

Den sista stora brädexporthamnen i Sverige var Visby. Exporten skedde dock inte från staden utan från en mängd hamnar runtomkring på ön. Vid 1730-talets slut exporterade Visby (Gotland) 8 000 tolfter per år, på 1760-talet 17 000 och i slutet av 1770-talet 16 000 tolfter per år. Exporten från Gotland var föremål för en omfattande reglering då man var orolig för att skogen på ön skulle ta slut. Förutom i fallet Karlskrona gick huvuddelen av exporten från hamnarna i Småland och Blekinge samt på Gotland till Östersjöområdet. Från Visby gick endast 5% åren 1751-55 och 3% 1781-85 genom Öresund. För Kalmar var motsvarande siffror 10 och 3%. För Västerviks och Kalmars del utfördes på 1750-talet cirka 25 procent av bräderna till hamnar utanför Östersjön och under perioden 1781-85 16%.

Karlskrona var undantaget bland de sydsvenska städerna för därifrån exporterades huvuddelen av bräderna till Sydeuropa Sannolikt berodde det på att det till staden importerades stora mängder salt från Sydeuropa, åren 1740-1805 införde årligen 3 700 tunnor salt. Dett ska jämföras med 2 700 tunnor per år till Kalmar, 2 900 till Västervik och 600 till Visby. Sannolikt finns också ett samband med spannmålsimporten. och I Klmars och Visbys fall också med exporten av kalksten som var en skrymmande och tung produkt som främst exporterades till närliggande hamnar.

Inom Östersjöområdet gick exporten främst till danska städer i Slesvig som Flensburg, Kiel, Åbenrå, Eckernförde och Sönderborg samt till norra Tyskland som exempelvis Wismar i svenska Pommern och Lübeck.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Tottie, Arfwedsson, Bohman, Hassel, Görges, Wahrendorff, Grill, Lefebure, Fredrikshamn, Amsterdam, Lovisa, Bräder, Brädexport, Hall, Bellenden, Arfvidsson, Slesvig, Östersjöområdet. Eekonomi, Historia, Göteborg, Stockholm, Visby, Kalmar, Västervik, Karlshamn, Karlskrona, Gotland, Samhälle