Björn Wiman är obegriplig – eller – jag skiter i kulturradikalismen

Åsa Linderborg skriver så här på Aftonbladet Kultur om klassamhället och DN Kultur:

Jag förstår den som låter skammen över fattigdomen och vreden över orättvisorna slå över i hat mot de privilegierade – mot höginkomsttagare som jag själv. Mer abstrakt än så är inte samhällsstrukturen.

Klasshatet riktar sig uppåt, mot dem som har makt. De privilegierades motsvarande känsla är folkförakt. Först när de underprivilegierade mobiliserar sig och blir upproriska, övergår föraktet i hat.

Klassföraktet har många ansikten. Det yttrar sig i allt från låg lönesättning och spefulla kommentarer över dem som åker finlandsfärja, till rättframma förslag om att demokratin måste inskränkas. När populasen i Europa hade mage att motsätta sig nedskärningarna, tyckte Björn Wahlroos, styrelseordförande i Nordea – där svenska staten är storägare – att demokratin gått för långt (Studio ett 18 april). Det krävs andra åtgärder, menade han. När den grekiska situationen nu i veckan tvingade fram ett nyval, uttryckte Sydsvenskans ledarskribent Niklas Eriksson samma tankegång (P1 Morgon 15 maj).

Det är sånt här – borgerlighetens rädsla för demokratin – som vi borde diskutera, men Jens Liljestrand viger hellre sin tid åt att jämställa Breiviks hat mot kulturmarxisterna med Johan Jönsons hat mot klassamhället (även om han medger att rashat är något värre än klasshat).

Förutom att jag inte begriper vad som menas med kulturradikalism så håller jag med om hennes beskrivning av klassamhället, klasshatet (även om jag tycker det är en destruktiv och inte konstruktiv hållning) och överklassens klassförakt. Hon fortsätter med att angripa Wiman (DN:s nye kulturchef):

Jens Liljestrands artiklar publicerades i Dagens Nyheter den 28 april och 10 maj. De vittnar vältaligt om DN Kulturs nya hållning: Portalartiklarna, de som utgör kultursidans själva imperativ, riktar sig mot vänstern och dess påstådda makt över särskilt kulturen. Oavsett om man tycker kursändringen är bra eller dålig, är den tydlig för alla – utom för kulturchefen Björn Wiman. Han har inte flyttat DN Kultur en millimeter, menar han. Den som påstår nåt annat är en ”politisk kommissarie” (DN 13 maj).

Det är möjligt att Björn Wiman faktiskt inte ser positionsförskjutningen. Som liberal anser han sig definitionsmässigt stå i mitten och bara företräda det ”sunda förnuftet”. Jag tror dock mer om Wiman än så. Jag tror han förstår att publiceringen av Bengt Ohlssons illa underbyggda litania om vänstern och makten är långt viktigare än texten i sig.

Jag menar att Wiman brutit med den kulturradikala traditionen inom liberalismen (Aftonbladet 6 maj), men själv ser han sig tvärtom som kulturradikalismens fanbärare. Kulturradikalismen, skriver han självberömmande, ”misstror alla stora system, den ifrågasätter alla dogmer och stelnade strukturer”. Han sammanfattar: ”Det säger sig självt att bokstavstrogna marxister alltid haft problem med en sådan rörelse.”

När Wiman med ett penndrag skriver bort marxismen ur den kulturradikala traditionen är han originell nog att revidera hela den västerländska idéhistorien.

Och där blir även hennes text abstrakt obegriplig. Jag begriper inte vad som menas med kulturradikalism. är det dom där människorna på kultursidorna som låtsas vara så upplysta och vänstern, men i verkligheten skiter, föraktar och är okunniga om arbetarklassen. Dom försvarar allehanda märkligheter i kulturens namn, ser rasism där ingen finns och menar att de står för vänsteråsikter.

Om det är detta som menas med kulturradikalism så skiter jag ärligt sagt i det och dem som anses vara kulturradikaler. De har aldrig gjort ett dugg för mig som arbetare (idag tvingad till att bli småföretagare, en av många tvångsentreprenörer), aldrig gjort ett redigt handtag för sådan som de två flyktingar som polisen plockade va bussen vid gränsen till Norge.

Än värre blir det med Björn Wimans definition av kulturradikalism. Då blir det inte ens radikalt, utan mest totalt obegripligt liksom hans beskrivning av vad som är vänster och revolutionärt:

Det jag skrev var att kulturradikalismen – med sin bas i upplysningen och det moderna genombrottet – bygger på ”rätten att ifrågasätta” alla system och stelnade strukturer. Dess väsen är misstänksamhet, inte knutna nävar.

I den nyligen avslutade tv-serien om August Strindberg finns en episod som jag tänker mig som emblematisk för hur en kulturradikal grundsyn skiljer sig från den mer handgripliga politiska aktivismen. Den skildrar hur en grupp rusiga unga män runt Strindberg mulnar vid beskedet att deras idol frikänts från ”Giftas”-åtalet – de hade hoppats på en fällande dom som kunde tända gnistan till kravaller, upplopp på gatorna – och revolution!

Scenen har visst stöd i verkligheten. ”Strindberg kände det som om man ville leda honom i band och reagerade i enlighet med sin natur med motstånd”, skriver Gunnar Brandell om kampanjen inför ”Giftas”-processen i sin stora biografi. Strax efter rättegången skildrar Strindberg själv i ”Kvarstadsresan” sina erfarenheter: ”Nej, jag duger inte till ’stor man’, duger inte! Kan aldrig lära mig tro på hurrarop. De hurra i dag och vissla i morgon.”

De där unga männen är ju puckon, inte revolutionärer, utan dumbommar. Det Strindberg gör är vettigt, Strindberg är revolutionären i sammanhanget, inte idioterna till unga män. Men det begriper inte Wiman för Wiman styrs av förutfattade meningar och fördomar. Han vet inget om revolutionärer, inget om vänstern, inget om arbetarklassen, inget om arbetarklassen livsvillkor. Man undrar faktiskt vad fan han vet egentligen? Kanske vill han bara förvirra och fördumma. Skriva obegripligheter och okunnigheter.

Ifrågasättandet är kärnan i det revolutionära tänkandet. Inte dumheten och lydnaden, inte tankar om stora män och idoler. Om Björn Wiman skulle ha rätt så är kulturradikalism revolutionärt, men så menar han inte. Han menar istället att revolutionärt är korkat beteende och kulturradikalism är upplyst beteende. Nåt som de upplysta i medel- och överklassen kan ägna sig åt på kultursidorna. I det läget skiter jag i kulturradikalismen. Den är inte intressant. Blir obegriplig. Björn Wiman blir totalt obegriplig och han för en pseudodebatt med viss personfixering utan intresse utanför de mest inskränkta ”kulturradikala” kretsarna.

Intressant?
I media: AB, DN1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • EvilCop

    Wiman (och DN) vill att radikaler ska se spännande och trevligt glammiga ut, men inte att de verkligen ska försöka *uppnå* något, förändra något, städa ut orättvisor och bygga nytt. Vare sig det rör sig om författare, tänkare, kulturskribenter eller vanliga människor ute i vardagen. Inte heller vill han att dessa personer ska drista sig att alliera sig med rörelser i samtiden, inte vilka rörelser de själva vill i alla fall. Ve och fasa om debatten börjar handla om verkligheten istället för ironiskt snygga krusiduller, performances på något galleri, modebloggande och idel ego-onani.

    I Wimans bild av hur det borde se ut när kulturradikaler lanserar sig, när de talar, kan man se framför sig hur Strindberg skakar hand med gamle kung Oscar sedan August blivit mogen man, tjänat ihop några hundratisen riksdaler och köpt en villa med stilig strandutsikt i Dalarö, och kungen invigt ytterligare ett antal järnvägsstationer. ”Trevligt att råkas, ers majestät!” Wiman underskattar grovt den vilja till långsiktig förändring och verklig debatt som drev folk som Strindberg, Karin Boye, Gunnar Asplund, Per Olof Enquist. han ställer heller aldrig frågan varför Strindberg vistades utomlands under nästan femton år i sträck, eller varför han ofta hade problem med att få det han skrev tryckt så som han ville se det  – svaret är i grunden: för att den tidens inkrökta och fördemokratiska Sverige inte hade plats för honom.

    Wiman och hans cronies vill ha en debattkultur som ser roande ut för stunden och kan sälja annonser och lösnummer men som i längden är helt ofarlig, ryggradslös, menlös. Och idag följer DN tydligt den linjen, liksom andra stora Bonniertidningar gör det. Expressen (som Wiman skolats på) har sysslat med detta kletiga joller (och den sortens ohederliga debattstil, mer ”stories”, personpåhopp och trixiga bilder och kittlingar än argument eller analys) i flera år redan.

  • Strindberg, Branting och Staaf är irrelevanta för dagens debatt. Det inressanta är ojämlikhet och nyfattigdom. Bättre att diskutera det.

  • Pingback: Lenin - massmördare? | Svensson()