Att hata polisen

Vi hänger utanför det lokala köpcentrat i miljonprogramsorten där vi bor. Vi är ett gäng ungdomar mellan 14 och 20 år, huvuddelen av oss är gymnasister.  Polisen kommer rullande i sin bil. En del av oss drar, andra blir kvar. Polisen kommer ut, de kollar in oss och frågar efter några som inte är där. Det vet vilka vi är, de behöver inte fråga om id. Vissa dagar plockar de med sig någon. Inte denna dag. Vi blir trakasserade nästan varje vecka. Av polisen, trots att det är långt till närmaste polisstation.

Jag går in i Nordstan, strax efter jag kommit in stoppas jag av poliser som trycker upp mig mot en vägg. De visiterar mig och kollar mitt id. De tittar och luktar på min kniv som jag alltid bär på mig. Den luktar sannolikt hasch. Jag använder den att skära haschbitar med. Varken jag eller mina kompisar langar hasch i Nordstan. Säkert har jag blivit kollad 20 gånger på mindre än ett år. Aldrig åkt fast för nåt. Det handlar om trakasserier utförda av polisen.

Det handlar också om 1970-talet, och vi blev trakasserade därför att vi såg ”fel” ut. betedde oss fel, var fel. Vi var fattiga, arbetare, småkriminella (fast inte alla och flertalet hade aldrig åkt fast för nåt). Vi valdes ut av polisen därför att vi hade attribut och utseenden som de inte gillade. Vi var inte invandrare (nja, många var det, finnar, tyskar etc), vi var inte mörka (en del av oss var det förstås som exempelvis jag själv och nån av finnarna), men vi var från enkel bakgrund, från arbetarbakgrund och vi tillhörde definitivt inte eliten på orten där vi bodde eller i Göteborg. Mest utsatta för polisens kontroller och övergrepp var de av oss som var resande. Vi hatade polisen, de gillade inte oss. De trakasserade oss. Det fanns anledning att hata dem.

På samma sätt agerar polisen idag. Man slår till mot folk med ”fel” attribut, ”fel” kläder och ”fel” utseende. Man trakasserar ungdomar från vissa grupper. Det blir idag ofta invandrare, men jag är säker på att det drabbar vita arbetarklassgrabbar med ”fel” kläder, ”fel” attityder, och ”fel” utseende i nästan samma utsträckning. För jag är säker på att det hela handlar mer om klass än om etnicitet även om etnicitet idag också spelar en stor roll.

Det är trots allt välkänt att polisen är rasister i högre utsträckning än vad invånarna i Sverige är i stort. Invandrare med arbetarklassbakgrund eller tillhörighet blir därmed de mest utsatta. Invandrare som tillhör eliten behöver dock knappast bry sig.

Polisen själva tycks dock ha noll koll, i alla fall en del poliser verkar överhuvudtaget inte fatta att det finns helt vettiga och legitima anledningar att hata dem. På annat sätt kan man inte tolka polisen Mikael Marmgren som skriver på SVD Debatt:

En del barn har redan i mellanstadieåldern lärt sig att skrika ”fuck aina” när vi är i närheten. Med jämna mellanrum får vi våra bilar vandaliserade. Vi utsätts regelbundet för stenkastning. Ibland lockas vi in i bakhåll – någon ringer in ett falskt larm och när vi kommer dit har det laddats upp med stora stenar som kastas från höjd. Det känns närmast surrealistiskt att vi, när vi åker in i ett område för att hjälpa, attackeras som om vi vore en ockupationsmakt.

Det är ren tur att ingen kollega ännu har skadats allvarligt eller dödats av en sten.

Vad beror hatet på? I dessa områden ligger vissa brott, exempelvis personrån och inbrott, skyhögt över rikssnittet. Därför görs naturligtvis fler kontroller, både för att utreda och förebygga brott. Att inte arbeta så hade varit att säga att människor i de segregerade förorterna inte har samma rätt att skyddas ifrån brottslighet som alla andra.

Samtidigt har polisen anledning till självkritik. Misstag begås. Det finns strukturella problem med ledning och styrning som gör att man fokuserar mer på ”resultat” än på uppdragets i grunden humanistiska natur.

Som jag ser det är det rimligt att många ungdomar, på grund av negativa erfarenheter av polisen, är kraftigt negativa till polisen. Men precis som det var för mig och de andra i det gäng där jag ingick som tonåring så finns det också andra skäl att hata polisen. I vårt fall så störde de den haschhandel som viss i gänget bedrev. En anledning god som någon anan för att inte gilla polisen. Denna och liknande anledningar återfinns säkert även idag bland vissa ungdomar.

I vissa förorter så är det också känt att ungdomar som är kända från kriminell verksamhet både deltagit i och tagit initiativ till angrepp mot poliser. Något som oavsett anledningen är destruktivt och onödigt. I vissa fall är det också känt att ungdomar med kopplingar till kriminell verkssamhet varit aktiva i olika politiska organsiationer. Organisationer som har ett bra syfte och ett bra mål. Så var det när jag var ung (jag var både småkriminell och politiskt aktiv), så är det idag också. Att man är småkriminell/kriminell betyder naturligtvis inte att man inte kan vara politiskt aktiv, inte heller betyder det att man använder den politiska organisationen i kriminella syften. De två sakerna är bara olika delar av ens liv.

Samtidigt är det naturligtvis så att polisen måste kunna arbeta i olika förorter för att bekämpa brott. Vill polisen inte bli hatade så måste det vara polisen som söker dialog, som beter sig bättre osv. Även i de lägena så kommer polisen att hatas, folk vägra prata med polisen osv. Men ändå måste polisen fortsätta försöka överbrygga motsättningar. Det gör man inte ge om att trakassera ungdomar, gripa dem i onödan och liknande.

Jag anser dock att det är totalt vansinnigt att inte hjälpa polisen i samband med grova brott som rån, våldtäkter, misshandel osv. Det hade jag gjort även när jag var ung och hade ett hatfyllt problematiskt förhållande till polisen (idag är det bara problematiskt). Naturligtvis skulle jag aldrig ha tjallat på den kompis som langade hasch (det skulle jag inte göra idag heller). På denna punkt är jag total motståndare till det som Rami Al-Khamisi enligt polisen Marmgren sagt:

I höstas blev jag, i egenskap av polis, inbjuden till ett samtal med förortsungdomar i Järva, arrangerat av tidningen Norra Sidan. Jag trodde att vi skulle prata om mötet mellan polis och ungdomar. En av dem, Rami Al-khamisi från organisationen Megafonen, hade dock redan sin världsbild klar – så dialogen uteblev.

Polisen borde helt lämna förorten, menade Al-khamisi. Vi poliser var fortfarande ansvariga för att lösa alla brott, men utan att få någon hjälp – han skulle själv aldrig ”gola”. Rami Al-khamisi hävdade att polisens egentliga uppgift var att förtrycka människorna i förorten och att inga ”vita”, varken poliser, lärare, eller tjänstemän hade någon rätt att fatta beslut i förorten.

Självklart har lärare, tjänstemän, poliser och andra, oavsett färg på hår och skinn, som lever och verkar i olika miljonprogramsförorter rätt att fatta beslut om saker och ting som berör förorter. De flesta som bor i olika förorter är trots allt inte invandrare, även om många på alla sidor i debatten hävdar detta. Arbetarklassen i Sverige är till överväldigande delen infödd. Så Al-Khamisi har fel. Det har också Marmgren. På en annan punkt. Brottsligheten i förorterna är inte högre än på andra håll i städerna. Den är snarare lägre. Däremot är arbetarklassen brottsligare än överklassen och medelklassen. Men brotten begås framförallt i de centrala delarna av städer och samhällen, inte i förorterna.

Marmgren har för sin del också reagerat på en debattartikel av Johannes Anyuru. En debattartikel som dock har några sakfel (ex. polisen som ropade apadjävlar gjorde det i samband med en kravall, vi var inte bara ungdomar på Schillerska och de flesta av oss som var där hatar inte polisen). Men Anyuru har i sak rätt, polisen har inte på våra politiska möten att göra. Vill de oss något får de avtal om en träff, ett möte, men inte komma på möten där vi själva vill diskutera. Naturligtvis kan vi inte hindra poliser att komma på offentliga möten, men de ska vara på det klara med att vi inte gillar det. De får fråga om lov om de vill ha goda relationer med oss. På slutna möten är de självklart inte alls välkomna.  Och det är klart att sånt som Anyuru beskriver händer och har hänt. Jag vet det av egen erfarenhet. Om det är så med Anyuru vet jag inte. Men så här skriver Nabila på facebook:

Jag är uppvuxen i Miljonprogramssverige. Jag jobbar i Miljonprogramssverige. Händelser av polisbrutalitet som ”Martin har svårt att tro är objektiva berättelser” har jag själv hört. Själv sett. Själv upplevt. Bara för att du, Martin inte har ”sett eller ens hört talas om” det så betyder det inte att det inte är sant.

Du, Martin har inte rätt att i en debattartikel sitta och påstå att våra upplevelser och våra känslor inte är verkliga.
Men självklart förväntas denna reaktion, självklart så förväntas detta pajkastande på Megafonen och Pantrarna.
För jag vet. Med all den erfarenhet som jag sitter på, både personligt och professionellt, så vet jag. En organiserad förort är en miljon gånger mer skrämmande än passiva ungdomar utan framtidshopp.
Medvetna ungdomar som har som uppgift att medvetandegöra andra är svårare att slå ner. Varken Megafonen eller Pantrarna kastar sten. Dom kastar ord av sanning av en verklighet som Sverige vill dölja.

Hon har förstås rätt. Organiserade människor är mycket farligare än en hoper oorganiserade stenkastande ungdomar. Makten (och en del poliser) vill sammankoppla politiska organisationer med stenkastning i syfte att misstänkliggöra och oskadliggöra politisk organisering. En sådan sammankoppling underlättas när dessa organisationer och dess företrädare inte är klara på hur de står i förhållande till kriminalitet och brott. Ingen företrädare för någon av de organisationer jag var verksam i som tonåring skulle nånsin på något sätt ha försökt urskulda eller förminska den brottslighet jag samtidigt ägnade mig åt i andra sammanhang. Det borde också företrädare för Pantrarna och Megafonen tänka på.

Vi kommer ingen vart genom att hata polisen. Men hatet är förståeligt. Vi kommer ingen vart genom att uppmuntra folk till att inte parata med polisen. Polisen kommer ingen vart genom att förneka sanningen. Polisen kommer ingen vart genom att rutinmässigt begå övergrepp.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Hata polisen, Hat, Dialog, Förorter, Johannes Anyuru, Rami Al-Khamisi, Pantrarna, Megafonen, Polisbrutalitet, Nabila, Kravaller, Brott, Polisen, Våld, Rasism, Samhälle, Politik