Boknytt
Köpt tid
Wolfgang Streeck
Daidalos
Kris och konsumism
De senaste 100 årens politik och ekonomi. 1914-1945: krig, kris, depression, statsinterventionism. 1945-1970-tal: tillväxtens dryga kvartssekel med nationell keynesianistisk statsreglering av ekonomin och välfärdsutbyggnad. 1980 till idag: västglobal och EUropeisk nyliberalism som attackerar nationen, demokratin och den sociala rättvisan, enligt denna högintressanta bok.
Den från nationalstaten allt mer frisläppta marknadsekonomin fortsätter dock att krisa, menar den tyske sociologiprofessorn Wolfgang Streeck i ”Köpt tid – Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris”. Hans motrecept: ”den europeiska integrationen måste stå tillbaka till förmån för ett stärkande av de nationalstater som utgjorde ramen för efterkrigstidens demokratiska kapitalism”.
Men eliterna har istället bemött kriserna genom att ”köpa sig tid, genom 70-talets inflation, genom 80-talets statliga skuldsättning och från och med början på 90-talet genom privatiseringar, nedskärningar av de offentliga utgifterna och en ökning av hushållens skuldsättning” (citaten från bokens baksidestext).
En intressant sidodiskussion i boken rör federaliseringen av Europa. I jämförelse med i nationen finns i EU mycket mindre av folklig samhörighet. Detta verkar till förmån för färre statliga ingripanden i ekonomin samt svagare välfärdsstat (och glöm all socialism). Och ger mer av ekonomisk liberalisering samt socioekonomiska klyftor (och evig kapitalism).
En annan intressant sidodiskussion rör Maslow behovstrappa. Alltså tanken att människor efter att de grundläggande materiella behoven har tillfredsställts skulle eftersträva mer av självförverkligande. På 60- 70-talen fanns idén i progressiva kretsar att vanliga människor skulle ställa sådana krav på arbetslivet, vilket skulle leda till att de gjorde uppror mot kapitalismens alienation (förfrämligande).
Istället blev det den kapitalistiska borgerligheten som gjorde sitt nyliberala uppror mot den solidariska välfärdsstaten. De breda massorna passiviserades istället politiskt, och förlorade sig i allt mer av materialistisk konsumtionshysteri. Folket köpte kapitalismen (enligt författaren) och den tillfredsställelse som reklamdriven fritids- och prylkonsumtion innebar (jobbet förblev mest en källa till lön).
Här finns något viktigt att tänka igenom för såväl den gröna miljörörelsen som den röda vänsterrörelsen. Båda förespråkar ju andra värderingar än de rent materiella – en hållbar social ekonomi, samt ett jämlikt demokratiskt arbetsliv och samhälle (säg typ ekosocialism).
Varför lockar inte detta arbetarklassen och folket så mycket som vi i vänstern hoppas? Det många kallar ”surrogat för riktiga behov” (som shopping) kanske på sitt sätt kortsiktigt tillfredsställer riktiga (inte konstgjorda) mänskliga behov.
Vi ser ju att reklamen kopplar till grundbehoven av gemenskap, status, makt, erkännande, mat, sex och nyfikenhet. Men ett äkta socialistiskt samhälle där den stora majoriteten av vanliga människor tillsammans sköter sina arbetsplatser och bostadsområden via vardaglig folkmakt borde väl tillfredställa dessa behov, plus behoven av jämlikhet och rättvisa?
Så vad är det den rödgröna rörelsen missar här i förståelsen av den mänskliga naturen? Kanske vår tendens att föredra kortsiktig framför långsiktig behovstillfredsställelse? Så kanske den gröna socialismen delvis måste börja här och nu på något sätt?
Läs mer: Fria, Respons, ArbB, Arbetet, EX, NT, Arena, Tiden, Elin Grelsson Almestad, Per Herngren, Bengt Harry,
Hans Norebrink
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Köpt tid, Wolfgang Streeck, Kris, Konsumism, Elit, Överklass, Kultur, Böcker, Historia, EU, Kapitalism, Välfärd, Samhälle, Politik
