Socialdemokratins gränser och välfärdsstatens omöjlighet

Soulartisten Mathew E White sjöng ”As long as we are moving in a steady pace, darling, we can take our time”. Textraden handlar förstås om kärlek, men kunde lika gärna beskriva det reformistiska projektet som det en gång i tiden formulerades. Vägen till socialismen var lång, men det rådde ingen tvekan om var målet låg: i ett samhälle som överskred kapitalismens gränser. Övergivandet av det målet i vad som kom att bli 1900-talets välfärdskapitalism framställs ofta som en rationell medelväg, men var i själva verket en kompromiss – det närmsta vi lyckats komma ett arbetarklassens fosterland. Både omständigheterna och resultaten var historiskt unika och helt beroende av de väldigt specifika arbetsmarknadsrelationer som rådde.

Sociologen John Bellamy Foster är en av dem som satt ett definitivt slutdatum på det socialdemokratiska projektet. Han fastslår att ekonomin sedan det sena 70-talet egentligen bara lyfts av en lång serie finansbubblor medan den produktiva delen av Europas marknader befunnit sig i en allt mer förlamande stagnation. De politiker som haft makten de senaste fyrtio åren är, trots alla uttalade ambitioner, ointresserade av att reglera finansmarknaden, för de vet att när bubblorna spricker blottar de en stillastående ekonomi. Vad som återstår för dem är att rädda finanssektorn med skattepengar så att nya bubblor kan skapas – och för varje vända kräver finansmarknaderna allt större delar av den ekonomiska kakan. Dessutom är ekonomin helt beroende av en ständigt ökande exploatering av arbetskraften i Syd och Öst. Fosters svar är enkelt att formulera, men kräver desto mer att genomföra. Fokuserades marknaden bara om för att tillgodose mänskliga behov skulle den kunna förverkliga detta trots negativ tillväxt.

Vår tids läxa är tydlig. Inget progressivt projekt kan existera inom ramarna för en ekonomi som i grunden stagnerat och som endast förmår generera tillväxt genom finansbubblor. Foster menar att den politiska rörelse som krävs för att bryta den politiska utvecklingen måste baseras på internationella löntagarallianser och folklig mobilisering. Om socialdemokratin skall kunna spela den rollen måste den vända en hundraårig utveckling och någon sådan vilja kan knappast skönjas inom den nuvarande socialdemokratiska ledningen, varken i Sverige eller i övriga Europa. Det är en historisk roll som andra krafter måste vara beredda att axla.

Walter Benjamin skrev på 30-talet att varje fascism bär vittnesmål om en misslyckad revolution. Nästan hundra år senare kan vi konstatera att varje nyliberalism bär vittnesmål om en misslyckad reformism.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Mer: Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!