Småskalighet & avspecialisering

Ett framtida socialistiskt samhälle bortom 1900-talets misslyckade realsocialism kommer att behöva olika makt- och beslutsnivåer: lokala, regionala, nationella, kontinentala, globala. Men all politisk erfarenhet talar för att ju högre makten ligger desto svårare är det för medborgarna att utöva en verklig demokratisk kontroll över politikerna.

Därför bör makten förskjutas nedåt så långt det bara är möjligt. Framförallt bör makten inte delegeras uppifrån och ner, utan nerifrån och upp. Och det ska vara möjligt att förskjuta makten än mer neråt vid behov (och uppåt).

Centraliserad makt bör ses med misstänksamhet, och som ett misslyckande med att få decentraliserad makt att fungera. Framförallt bör makten kontrolleras allt hårdare ju högre upp den ligger i beslutskedjan. Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.

Försök bör också göras att utöva central makt nerifrån. Med dagens kommunikationsteknik skulle det vara möjligt att koppla samman representanter från olika nationer till ett virtuellt globalt parlament. Det skulle minska den fara för maktmissbruk som ett reellt världsparlament och global regering med globala heltidspolitiker skulle innebära.

På liknande sätt skulle de olika lokala kommunerna i en/ett region/län/landskap kunna bilda ett virtuellt regionalt parlament med representanter från kommunerna sittande på plats i sina kommuner, kommunikationsmässigt över avstånd sammanjämkande sina kommunala beslut regionalt. Undvikande regional tjänstemannabyråkrati och avlägsna politiker.

Storskalighet och specialisering/arbetsdelning har visat sig vara ekonomiskt effektiva i den mänskliga utvecklingshistorien sedan jordbrukets uppkomst för 10-12.000 år sedan. Men de har förskjutit makten uppåt. Därför gäller det att med social ingenjörskonst försöka få en effektivare småskalighet och avspecialisering, för att öka samhällets demokratiska innehåll.

Vad gäller specialisering har det effektiviserat samhället, samtidigt som det gått hand i hand med uppkomsten av klassamhället (och staten som specialiserad elitkontrollerad maktapparat). De två tendenserna har ömsesidigt förstärkt varandra: Här gäller det att hitta former för de gamla socialistiska drömmarna att utplåna skillnaden mellan stad och land, mellan fysiskt och mentalt arbete.

Ekonomisk arbetsplatsdemokrati måste rimligen innebära skolning av arbetarklassen så att de direkt kan ta del av besluten i företaget. Mer av arbetarmakt alltså, och mindre av specialiserad medelklassbyråkrati.

Även olika företag styrda av sina anställda skulle kunna samarbeta via virtuella samordnade ledningar. Det skulle kunna påminna om en slags socialistisk marknadsekonomi – hellre det än central planekonomi med dess maktcentralisering.

Många fler förslag måste blomma fram i en tolerant och öppen debatt inom vänstern – en vänster som på djupet bör begrunda realsocialismens misslyckande och fall.

Det gäller att få fram ett socialistiskt samhälle som är effektivt fastän det är delvis småskaligt och delvis avspecialiserat. Som är effektivt och gräsrotsdemokratiskt på samma gång.

Självklart måste vi därför i sammanhanget återinföra allmän värnplikt för alla medborgare för att demokratisera och avspecialisera staten som våldsapparat.

Värnplikten kan också genomföras i vård, skola och omsorg så att medborgarna dels konkret och praktiskt kan bidra till välfärden och samhällsolidariteten människor emellan, dels lär sig om den offentliga sektor de som medborgare demokratiskt ska styra över.

Hans Norebrink, arbetare i offentlig sektor

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Olof Larsson

    Underifrånperspektiv, småskalighet och minimering av byråkratiska överbyggnader är något att bygga på även om vägen det är lång och förutsättningarna för en sådan utveckling är i det närmaste obefintliga i dagens samhälle. Dock tankarna är goda och värda att försöka göra något av.

    Avspecialisering tror jag inte på. Min fasta förvissning är att människan fungerar bäst om hon får göra det hon trivs med och känner ett engagemang för. Avspecialicering skulle, som jag ser det, kräva omfattande tvångsinstrument vilket jag har väldigt svårt att se hur det skulle kunna vara förenligt med det goda samhället.

    Dessutom kräver dagens samhälle och dess tekniska landvinningar, av vilka många är till godo för mänskligheten, specialisering. Ska vi ha någon möjlighet att t.ex. göra något åt den komplexa klimatproblematiken eller den långsiktiga globala livsmedelsförsörjningen kräver det uppbådande av specialister inom en rad områden. Det samma gäller inom en lång rad olika samhällsområden. I dessa avseenden ser jag avspecialisering som ett uttryck för naiv teknikfientlighet. Vi måste inse att vi för länge sedan lämnade ”Edens lustgård” och att vi aldrig kommer att kunna återvända dit. Det är inte så samhällsutveckling fungerar.

    • Jag håller med dig. Får se vad Hans säger.

    • Svar från Hans Norebrink:

      Jag är teknikvänlig, men ingen naiv teknikdeterminist. Vi ska styra tekniken, välja tekniken, avgöra demokratiskt vilken teknik vi vill ha – och vilken vi inte vill ha. Vi ska inte släpa efter ”de oundvikliga tekniska förändringarna, för utvecklingen går inte att stoppa”.

      Det är inte demokrati att resonera så, det är anarki och låtgå-nyliberalism: ”Det är inte så samhällsutveckling fungerar” – det bestämmer inte Guden Utveckling, det bestämmer Vi Folket i Vår Nation och i Vår Demokrati.

      Jag ser mycket optimistiskt på teknikens möjligheter att bygga ett bättre samhälle. Som att minska bilismen och öka kollektivåkandet. Som att ge landsbygden och småorter samma utbud av kunskap och kultur som staden via nätet. Som att kunna konsultera en läkare i en by i Norrland via nätet. Redan idag kan man i realtid se på New York-opera i svenska glesbygder!

      Detta är konkreta sätt att med hjälp av tekniken som verktyg minska skillnaden mellan stad och land, göra landsbygden attraktivare att bo i. Och med teknik och kommunikationsframsteg blir det inte längre nödvändigt att bo i städer för att få bästa service. Vi kan sprida ut bebyggelsen över hela landet.

      Tekniken kan hjälpa till att skapa ett småskaligare samhälle. Där de olika bo-arbete-enheterna inte ligger tätt som i staden, utan utspridda – så att det inte längre är så nödvändigt med korta avstånd, när man kan träffas och arbeta virtuellt över avstånd på nätet. Tekniken är jag alltså positiv till – om vi får välja själv. Problemet är att det inte finns något politiskt tryck för avurbanisering och ruralisering i dagens åsiktsklimat.

      Något Edens lustgård har vi aldrig levat i. Det jägarsamlarsamhälle jag uppskattar för dess jämlikhet innebar samtidigt ett ofta hårt, sjukt och farligt liv, om än mindre arbete i tid. I avsaknad av stat i dess positiva bemärkelse som neutral rättskipare, och yttersta garant för samhällets samlade värderingar, så förekom mycket internt våld – ofta unga män som slogs och dog i kampen om kvinnor. Dessutom var jämlikheten inget självklart – den måste upprätthållas med olika grader av allt hårdare sanktioner mot potentiella dominerande alfahannar. Till det alla krig – fler människor dog (dör) procentuellt i jägarsamlarsamhället än idag. Se yanomani-indianerna i Brasilien.

      Till det goda samhället anser jag hör att inom rimliga realistiska gränser avskaffa eller mildra skillnaden mellan kroppsligt och intellektuellt arbete. Än en gång spelar tekniken en reell (idag) och möjlig (imorgon) positiv roll genom att avskaffa tunga, smutsiga, hårda, farliga och enformiga arbeten. Robotiseringen och datoriseringen ger ännu större möjligheter om den inte används för profit och arbetslöshet, utan för att ge människor mänskligare jobb och arbetsplatser.

      Den tid man vinner kan lämpligen användas till att höja människors kompetens och utbildning, så att de får konkreta möjligheter att styra företag och upprätta demokratiska arbetsplatser. Nu är ju också detta långt bortom det idag realistiska, men att psykiskt och fysiskt tunga jobb försvinner ger ju möjlighet för kompetensutveckling av arbetarklassen och de svenska medborgarna. Tekniken kan öppna upp för ekonomisk demokrati – och alltså reell socialism.

      Specialisering horisontellt i olika yrken är ju inget problem. Samhället är idag så komplicerat att jägarsamlarsamhällets ”alla kan allt” inte längre fungerar. Även viss vertikal specialisering som undersköterska-sjuksköterska-läkare måste vara kvar. Man ska förstås kunna välja det yrke man trivs med.

      Problemet är den vertikala specialisering som innebär olika grader av makt. För att få demokratiska företag och ett demokratiskt socialistisk samhälle måste den farliga specialiseringen motarbetas. Till exempel genom mer välutbildade arbetare med jobb som gör att de orkar engagera sig i samhällsbygget.

      Varför inte låta arbetare delta deltid i företagens styrelser, och låta tjänstemän och företagsledare gå ut på golvet en vecka i månaden. Varför inte politiker som är halvtid på jobbet, halvtid i riksdagen. Varför inte välja ett par (gärna man och kvinna) som blir kvar på sin arbetsplats halva året och är politiker halva året. Som delar på det politiska uppdraget med foten kvar på verkstadsgolvet.

      Och förstås som i Pariskommunen arbetarlön till alla ledare, och omedelbar avsättbarhet om de missköter sig. Allmän värnplikt är också en självklarhet, liksom någon form av medborgarmiliser. Vapnen och därmed dess maktfunktion ska inte ligga hos minoriteter utan i det samlade folkets händer. Inga individuella vapen som i USA, mer typ hemvärn med lokal kollektiv kontroll över samhällets vapen.

      Visst behöver vi specialister för kunnande (till exempel tekniska specialister om vi ska kunna utnyttja tekniken). Men de ska vara våra rådgivare, vår kunskapsbank, inte de som i kraft av sin kunskap på ett specialområde får mer makt än vanligt folk över samhällsbygget. I samhället gäller demokrati, en makt en röst, alla ska vara med och bestämma vilket samhälle vi vill ha. Vi ska avspecialisera makt som specialisering så långt det går.

      • Olof Larsson

        ”Jag är teknikvänlig”

        Kanske är teknikfientlighet inte det korrekta ordet men vad du bortser ifrån är att människan över tid och generationer samlat kunskap. En kunskap – som för att den skall kunna nyttjas – kräver specialisering.

        Kunskapen växer hela tiden på ett nära exponentiellt sätt. På 1700-talet hade en vetenskapsman i någon mening en översikt av samlade vetenskapliga rön. Diderots encyclopedi är ett talande exempel på detta. Går vi till 1900-talets början hade en fysiker en samlad bild av fysikens frontlinjer. Ser vi på dagens fysiker har den samlade kunskapen blivit så stor att forskningsområdet får begränsas till exempelvis en specifik elementarpartikel.

        Det är nu inte bara inom vetenskapen specialisering är nödvändig – det gäller också tillämpningarna. Se på sjukvården. Här specialiserades först läkaryrket, en specialisering som tilltar i takt med ökad medicinsk kunskap. På senare år har också sjuksköterskeyrket specialiserats allt mer och nu ser vi även specialistutbildningar för undersköterskor växa fram. En utveckling som ytterst är till gagn för sjuka.

        Mänsklighetens samlade kunskap – som förvisso kan användas för det som är bra såväl som det som är mindre bra – skulle, som jag ser det, till inte oväsentliga riskera att gå förlorad genom en avspecialisering. Följden – svårare att möta klimathotet, svårare att möta medicinska utmaningar i utvecklingsländer, svårare att möta den globala livsmedelsförsörjningens utmaningar, svårare att med teknik ersätta farliga, tunga och smutsiga arbeten.

        Du får ursäkta men jag tycker att dina tankar om avspecialisering är naiva och verklighetsfrämmande.

        • Svar från Hans:.

          Ska vi bygga ett bättre, rättvist och ekologiskt samhälle behövs stora politiska förändringar. De kräver att vanliga människor engagerar sig, vilket i sin tur kräver mer allmänbildning och kunskap. Och som ett led i det få bort arbeten som överbelastar kropp och själ,

          Att höja arbetarklassens utbildningsnivå är sålunda en troligen nödvändig del för att få dess stöd för en krävande samhällsförändring. Demokrati är i sammanhanget viktigare än expertvälde och teknokrati, speciellt som mycket av kunskaperna för att rädda världen redan finns. Men måste i därför i första hand vinna stöd hos folkmajoriteten.

          Sen verkar du ha läst slarvigt. Horisontell specialisering i olika yrken och ämnesområden accepterar jag. Liksom vertikal specialisering i olika kunskapsnivåer. Vad jag ser som problemet, skriver jag, är den vertikala specialisering som ger makt. Den tillsammans med storskaligheten byggde upp klassamhället.

          Hans Norebrink

          • Olof Larsson

            ”Och som ett led i det få bort arbeten som överbelastar kropp och själ”

            Och där har den tekniska utvecklingen en avgörande roll.

            ”Att höja arbetarklassens utbildningsnivå är sålunda en troligen nödvändig del för att få dess stöd för en krävande samhällsförändring.”

            Så är det och det är väl vad som i någon mening pågår, nu går de allra flesta gymnasiet och det finns ett antal mer yrkesorienterade utbildningar även på högre nivåer. Dock innebär det att arbetsköparen förväntar sig ett större ansvarstagande vilket resulterar i en glidning in i mellanskiktet. Från ett maktperspektiv blir denna utveckling mer utmanande än tidigare då mellanskiktet tenderar att landa i det borgerliga samhällets värderingar.

            ”Sen verkar du ha läst slarvigt. Horisontell specialisering i olika yrken och ämnesområden accepterar jag. Liksom vertikal specialisering i olika kunskapsnivåer. Vad jag ser som problemet, skriver jag, är den vertikala specialisering som ger makt. Den tillsammans med storskaligheten byggde upp klassamhället.”

            Men du skriver:
            ”Här gäller det att hitta former för de gamla socialistiska drömmarna att utplåna skillnaden mellan stad och land, mellan fysiskt och mentalt arbete.”

            Ser inte att denna gamla utopi är begränsad till det ”horisontella” eller ”vertikal specialisering i olika kunskapsnivåer”. Detta tankegods har i historien varit ursprung till det som jag ser som de största urartningarna i olika socialistiska försök. Den vansinniga kulturrevolutionen i Kina bär, som jag ser det, tydliga spår av detta tänkande.

          • Svar från Hans Norebrink:

            Vi är överens om teknik. Att skaffa tekniskt och annat kunnande för att bättre kunna förstå och manipulera den fysiska världen i målet att bygga ett jämlikt, ekologiskt och demokratiskt samhälle är bra. Men vi väljer själva, eller bör välja själva. Har vi valt ett bilsamhälle i demokratiska val? Måste vi använda kärnkraft bara för att vi kan? Vi ska bestämma samhället, inte Tekniken.

            Det vore ju idealiskt om alla människor vore allsidigt kunniga om det mesta, det skulle underlätta för demokratin och för alla individers självförverkligande så långt de förmår – som ju ytterst sett är socialismens slutmål. Att alla ska få utveckla sig själva så de på bästa sätt för sig själva och för samhället kan bidra till ett bättre sätt att leva tillsammans och ge individerna frihet inom solidaritetens och den ömsesidiga respekten människor emellans ramar.

            Men det går ju som sagt inte, och att folk är snickare, bagare, sjukvårdbiträden, metallarbetare, murare, plåtslagare, kontorister är ju inga problem, alltså den horisontella specialisering som blivit nödvändigt på grund av vårt stora kunnande som moderna människor.

            Det är som sagt den vertikala specialiseringen som är ett problem, den specialisering i olika grader av makt som bygger klassamhället. Därför är jag för allmän värnplikt, kollektiv lokal folkbeväpning (som hemvärn) samt medborgarmiliser som backar upp polisens arbete. Den vertikala maktspecialiseringen som gör staten till tvångs- och maktapparat är en ständig potentiell fara för demokratin. Se polisbrutalitet och statskupper.

            Men än värre än denna fysiska maktspecialisering är den som delar upp människor i dem som bestämmer och de som inte bestämmer (och därmed roffar åt sig resurser mer än andra). Alltså klassamhället (som i sin tur bärs upp av staten som våldsapparat.

            Du ser en motsättning i det jag skriver som jag förstår det. Men att avskaffa skillnaden mellan stad och land betyder ju bara att viss specialisering i livsstil och olika möjligheter försvinner. Istället för stad och land, en mängd mindre orter i virtuellkommunikativ samverkan. Vi behöver inte längre gröta ihop oss i stora anonyma städer eftersom vi kan vara nära varandra och samverka tekiskt-kommunikativt på avstånd

            Och att avskaffa skillnaden mellan fysiskt och intellektuellt arbete är ju att avskaffa skillnaden mellan de som bestämmer och de som inte bestämmer, mellan den styrande borgarklassen och den styrda arbetarklassen. Det är att avskaffa klassamhället på djupet.

            Vad gäller arbetarklassens större kunskapsnivå och därmed större makt på företagen har den två sidor. Det är ju vad vi vill uppnå, men inom socialismens ramar. Den kan dock ge borgerliga värderingar som redan skett med tjänstemannamellanskiktet mellan borgarklassen och arbetarklassen.

            Men vi måste ju bejaka en positiv utveckling, som i sin tur förbereder oss för den avlägsna tid då vi vanliga människor själva tar över styret av samhället.

            Vad gäller ditt ”guilt by association”-resonemang om vad andra gjort anser jag det sättet att resonera vara fel.

            Men socialistblocket var inte socialistiskt utan hade just vertikal maktspecialisering i nästan högre grad än kapitalistländerna. Allt tal om annat var bara munväder. De som satt i toppen bestämde, de i botten lydde. Det var en koncentration av vertikal maktspecialisering i östblocket – inget annat.

            Hans Norebrink