Aleksandra Boscanin vill tvinga vissa flyktingar att leva på brott

Aleksandra Boscanin skriver i en ledarkrönika i GP om en man som inte kunnat utvisas på 15 år trots att det finns ett avvisningsbeslut. Hon menar att det måste bero på ett fel i systemet. Riktigt vad hon menar med det är oklart, men i den verklighet som finns och som Boscanin inte tycks förstå beror ett sådant problem att utvisa någon inte på några regler och lagar i Sverige.

Mannen har själv inte motsatt sig utvisning, utan problemet är sannolikt att det inte finns nåt land som vill ta emot honom. Då menar Boscanin att mannen ska tvingas leva på svartjobb och brottslighet i Sverige. Detta är nämligen konsekvensen av att hon inte vill att mannen sak ha rätt till de sociala trygghetsåtgärder som finns i Sverige. För Boscanin vore det bättre om mannen blev kriminell. Det är ett cyniskt och vedervärdig sätt att tänka och argumentera, men det beror väl kanske på att Boscanin inte begriper problemet. Hon verkar ha svårt att förstå och tolka verkligheten.

Självklart måste en man som inte kan avvisas från Sverige då ingen vill ta emot honom ha rätt till alla de ersättningar som folk som bor i Sverige har rätt till. Det alternativ som Boscanin för fram är inget alternativ.

Att barn som lever i Sverige måste få hjälp från myndigheterna ser jag också som självklart. Detta oavsett deras föräldrars situation. Oavsett om föräldrarna är svenska medborgare, har uppehållstillstånd, är tiggare eller lever papperslöst. Det rör sig om få barn och Sverige har råd. Principiellt kanske det kan vara ett problem i fallet med barn till papperslösa så som Boscanin framställer det men som jag ser det väger principer lätt när det gäller att hjälpa barn.

Det är alltså Boscanin som vill tvinga människor att leva utanför samhället, på brott och svartjobb genom att ställa dem utanför samhällets trygghetssystem. Hennes kritik av människor som av humanitära skäl vill hjälpa barn i nöd faller därför platt till marken. Hon har rätt i att de mest utsatta måste prioriteras. De mest utsatta är barnen till papperslösa. Men Boscanin vill inte prioritera dem. Hon vill straffa dem.

Boscanins ledarkrönika är full med dubbelmoral, full med verklighetsförnekelse och full med antihumanism. Hon säger en sak men konsekvensen av det hon skriver är det motsatta mot det hon hävdar att det leder till. Boscanin visar i sin krönika upp en oförmåga att föra logiska resonemang och verkar sakna tillräckligt med kunskaper om verkligheten och livet för att egentligen kunna vara en ledarskribent.

Och varför ska avslag respekteras om de upplevs som felaktiga? Det finns ingen rim och reson i hennes resonemang. Det finns ju faktiskt ingen som helst anledning att acceptera sådant som en tycker är fel. Det är liksom en central del i en demokrati att beslut kan ifrågasättas, kritiseras och bekämpas. Men Boscanin kanske inte gillar demokrati?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements