Varför röstar folk som de gör?

I hela västvärlden ökar klyftorna i samhället på grund av den förda politiken. En politik med omfördelning från fattig till rik. En omfördelning som sker på flera sätt, skattelättnader för rika, skattesubventionerade tjänster för rika (rut och rot), privatisering av skolor, vård, omsorgs med mer som lett till bättre vård och skola för rika samt sämre vård och skola för fattiga. Det är självklart att folk blir förbannade. Den politik de blir förbannade på kallas nyliberal politik.

Folks vrede förstärks av en strukturomvandling i samhället där traditionell basindustri producerar lika mycket som innan, men med allt färre arbetare. Något som slår hårt mot landsbygd och småorterI tillverkningsindustrin flyttar företagen fabrikerna till länder med låga löner. I storstäderna kompenseras detta genom ökat antal servicejobb, i småorter försvinner bara arbetstillfällen. Klyftorna i samhället ökar. Denna utveckling är inte ett resultat av nyliberalismen, utan ett resultat av teknisk utveckling och kapitalism.

Vi har alltså en ekonomisk utveckling som på grund av det rådande ekonomiska systemet orsakar ökade klyftor. Till det kan vi lägga en ekonomisk politik som medvetet omfördelar från fattig till rik och spär på klyftorna i samhället. Det är inte underligt om många upplever den nuvarande utvecklingen som orättvis och felaktig.

Detta borde vara ett utmärkt läge för vänsterpolitik. En politik som syftar till minskade klyftor, lika vård och skola för alla. En politik där omfördelning från rika till fattiga sker istället för tvärsom. Så har det inte blivit. Vänstern har uppvisat en total oförmåga att presentera en politik som bryter med det rådande. Det har blivit viktigare att hålla sig kvar vid maktpositioner än att vara för en politik som gynnar vanligt folk, fattigt folk. Vänstern har abdikerat. Vänstern vill vara med och bestämma, men på det nuvarande systemets och maktens villkor. Det är klart att det inte lockar människor till att ge vänstern stöd.

När vänstern undviker eller inte klarar av att formulera en politik för minskade klyftor, för mer åt vanligt folk, för mindre åt det rika innebär det att fältet öppnas upp för andra krafter som mobiliserar på kulturfrågor och med identitetspolitik. Högerextrema krafter.

Den ekonomiska och tekniska utvecklingen i ett kapitalistiskt samhälle leder till ökade klyftor om det inte förs en politik som motverkar denna utveckling. När denna utveckling underblåses med nyliberal politik så ökar klyftorna än snabbare och lämnar utrymme för identitetspolitik, politik baserad på kulturfrågor och identitet istället för ekonomiska frågor och jämlikhet. Detta gynnar högerextrema krafter.

Även i vänstern har det skett en förändring av politiken med en övergång från ekonomi och jämlikhet till kultur och identitet. Denna förändring missgynnar i själv verket vänstern och spelar högerextremismen rakt i händerna.

Det är alltså inte underligt att folk väljer att rösta på högerextremister av olika slag, utan högst rimligt. Med vänsterns oförmåga och delvis felaktiga politik framstår helt enkelt högerextremismen som det bättre alternativet för många. Det presenterar dessutom en mycket enkel förklaring på vad som är felet i samhället. Något vänstern också kan göra, men inte gör. De rika är felet, kapitalismen är felet, den nyliberala politiken är felet, ojämlikheten är felet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Olof Larsson

    ”Folks vrede förstärks av en strukturomvandling i samhället där traditionell basindustri producerar lika mycket som innan, men med allt färre arbetare. Något som slår hårt mot landsbygd och småorterI tillverkningsindustrin flyttar företagen fabrikerna till länder med låga löner. I storstäderna kompenseras detta genom ökat antal servicejobb, i småorter försvinner bara arbetstillfällen.”

    Tillverkningsindustrin genomgår samma förändring som jordbruket genomgått. Fram till mellankrigstiden var jordbruket den sektor som sysselsatte flest, idag tror jag siffran är runt 2 procent eller kanske ännu lägre, dock livsmedel finns i överflöd på butikerna hyllor. ”Peaken” för sysselsättning inom traditionell tillverkningsindustri infann sig under 60-talets mitt (då runt 35 procent, idag runt 20 procent lite beroende på vilken statistisk man väljer att studera studerar). Inom tillverkningsindustrin har också fördelningen mellan olika roller förändrats betydligt relationen kollektivanställd personal på verkstadsgolvet har minskat medan andelen andra roller (ingenjörer, ekonomer, säljare, …) ökat. Den sektor som växt mest under motsvarande tid är offentliga tjänster, som fördubblats sedan mitten av 60-talet vilket i grunden är positivt. Här finns dock en betydande låglönegrupp där kvinnor är överrepresenterade.

    ”Denna utveckling är inte ett resultat av nyliberalismen, utan ett resultat av teknisk utveckling och kapitalism.”

    Jag tillhör dem som tror att teknisk utveckling i grunden är bra och en förutsättning för att vi skall kunna möta globala utmaningar som klimathot och en växande befolknings försörjning. Problemet är inte den tekniska utvecklingen utan fördelningen av dess ”mervärde” om vi ska uttrycka oss i klassiska termer.

    ”Vänstern har abdikerat. Vänstern vill vara med och bestämma, men på det nuvarande systemets och maktens villkor. Det är klart att det inte lockar människor till att ge vänstern stöd.”

    Om vänstern skall ha en roll måste man ha en beskrivningsmodell där människor känner igen sig. Det duger inte att ha ett grundperspektiv utgående från den tidiga industrialismen och den kapitalistiska ordningens strukturella natur vid denna tid. Vissa gamla sanningar måste nog överges om en relevant modell skall kunna utvecklas. Kapitalismen är stark, starkare än någonsin, och har genom historien visat på en krass och otäckt effektiv anpassningsförmåga, varje kris gör den starkare. Genom beroenden och korsberoenden har den kapitalistiska ordningen blivit en allt mer ”fastcementerad” del i vardagen för breda befolkningsgrupper, t.ex. genom pensionssystem och bostäder (ska vi tro Boverket är majoriteten av bostäder villor eller bostadsrätter). Får någon till äventyrs något över hamnar det inte på sparbanksboken utan i en aktiefond.

    Människor har – frivilligt och ofrivilligt – gjorts till kapitalägare. Inte kapitalägare i meningen de förfogar över kapital de kan leva av men ändå tillräckligt mycket för att sådant förvandla sådant som som avkastningstänkande (d.v.s. profitmaximering), hantering av reavinster och nyttan (för bostadsägaren) av ROT och RUT till vardagsfrågor. En relevant beskrivningsmodell måste förhålla sig till detta.

    Dock, den stora frågan är om det under överskådlig tid finns någon reell möjlighet att vända på utvecklingen. Min pessimism i detta avseende ökar dessvärre över tiden.

    • Vi har i grunden samma syn, bara att jag är mer optimistisk. Jag tror att allt går att vända på. Alltid. Jag har heller aldrig trott att jag i min livstid skulle uppleva nån radikal samhällsförändring, men om jag inte jobbar för det blir det ingen i framtiden heller.