Vänstersväng hos sossar gav valframgång

”Chock! Katastrof! Vi har inte skjutit oss i foten, utan i huvudet!” Det brittiska valresultatet skakar om inte bara den brittiska utan europeiska borgerligheten. Corbyns radikaliserade Labour, så förhånat och uträknat av etablissemanget – och saboterat inifrån av Labourhögern – slog sig fram från ett bottenlöst underläge till att beröva Tories majoriteten i parlamentet. Ja, till närmast dött lopp i torsdagens val.

Hur? Genom ett program av radikala krav på avgiftsfri utbildning, beskattning av de rika och återförstatligande av järnvägen tillsammans med stopp för privatiseringar av hälsovården. Kort sagt, ett program för ekonomisk omfördelning och socialisering.

Med hundratusentals nya medlemmar – brittiska Labour är idag medlemsmässigt Europas största arbetarparti – och en arme av unga aktivister på gator, skolor, arbetsplatser och i dörrknackningskampanjer – har partiet styrt vänster i skarp kontrast till övrig europeisk socialdemokrati. Kollapsen nyligen för den franska socialdemokratin vilken likt den spanska nästan utraderats, illustrerar skoningslöst vägvalet. Där arbetarrörelsen inleder en brytning med nyliberalismen och dagens borgerligt dominerade samhällsprojekt finns en väldigt potential av social uppslutning. Det gäller både från den arbetarbefolkning som dumpats i arbetslöshet och nyfattigdom och de unga generationer som vill en bättre framtid.

Där arbetarrörelsen bryter sig loss från dagens kapitalistiska dagordningar med politik som pekar bort från privatiseringar, vinstplundring och ojämlikhet finns miljoner som återfår hoppet – och dras mattan undan från främlingsfientliga högerpopulister. Det är ett direkt budskap även till svensk socialdemokrati som just nu söker samförstånd med den borgerliga ”mitten”, inte bara när det gäller NATO-samarbete och terroristlagstiftning, utan även för kommande ekonomiska uppgörelser.

Närmast vedervärdig är då reaktionen från finansminister Magdalena Andersson (S) som främst uttryckt sin ”oro” över det brittiska valresultatet på grund av att osäkerheten om Brexit skulle kunna skada ”svenska intressen”.

Ja, den svenska politikens och medias fokus på det brittiska valets innebörd för Brexit speglar en oförmåga – och ovilja – att ta till sig den djupa innebörden av de två senaste brittiska valen. Både Brexitomröstningen och parlamentsvalet visar hur växande delar av den brittiska befolkningen avvisar nyliberalismen och dess förödande följder. I Brexitomröstningen tog nationalistiska högerkrafter kommandot över de miljoner som röstade mot massarbetslöshet, fattigdom och maktlöshet. I gårdagens val anfördes det sociala motståndet istället av radikala vänsterlösningar från den brittiska arbetarrörelsen. Just så kan kraften i den sociala frustrationen och vreden vridas ur högerns och rasisternas händer.

Nu följer ett välbehövligt politiskt kaos i Storbritannien där högerkrafterna slickar sina sår och irrar efter regeringslösningar medan arbetarrörelsen och vänstern kan stärka sina positioner och organiserande förmåga bland gräsrötterna kring demokratiska jämlikhetslösningar i socialistisk riktning. Här kan en formidabel kraft utvecklas som inspirerar arbetarvänstern i hela Europa och globalt till framryckning. Låt budskapet från den brittiska vänsterframgången genljuda i hela arbetarrörelsen och vänstern. Här har vi vår öppning!

Socialistiska Partiet 20170609

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Anders E

    ”Det brittiska valresultatet skakar om inte bara den brittiska utan europeiska borgerligheten.”

    Ett önsketänkande utan någon djupare analys om vad som faktiskt hänt. Floskler och stora ord är lätt, eftertanke är svårt.

    För det första sitter May kvar, nu i trygg koalition med ett än mer konservativt parti, det nordirländska DPU. Corbyn vann inte premiärministerposten, i detta avseende är det han som är förloraren.

    För det andra innebar inte valet någon väljarflykt från Tories, tvärtom sett utifrån röstandelen ökade partiet med 5 procentenheter till 42.3 procent, den högsta röstandelen sedan 1983 då Järnladyn satt på Downing Street. Att partiet förlorar platser i underhuset är en konsekvens av majoritetsvalsystemet. Dock i Skottland tog Tories fler nya mandat än Labour.

    För det tredje är valet en normalisering tillbaka mot mer ”traditionella” styrkeförhållanden. Två frågor, EU och skotsk självständighet, har under lång tid haft stor påverkan på det brittiska politiska landskapet. Nya spelare som UKIP (nu i princip utraderat) och de skotska nationalisterna i SNP har främst skadat Labour. Nu är EU frågan ur världen samtidigt som luften pyst ur den skotska självständighetsrörelsen. Om Labour i denna situation inte lyckats gå fram hade det varit riktigt illa.

    För det fjärde gjorde May, med hela sin personlighet utstrålande klassisk brittisk överklassarrogans, en sällsynt dålig valrörelse där hon inte ens försökte lyssna på väljarna och än mindre gå i direkt debatt med konkurrenterna. Det märkligaste i detta är självklart inte att hon misslyckades med att attrahera vilsna tidigare UKIP-väljare (tanken var ju att dessa skulle ge henne en massiv majoritet) utan att hon lyckades få mer än 2 miljoner mer röster än vad Cameron fick i valet 2015.

    Corbyn skall inte tas ifrån framgången, han genomförde valrörelsen på ett skickligt sätt, men att förklara hela framgången med hans radikala program håller inte. En mer mittenorienterad labourledare hade mycket väl, till skillnad från Corbyn, kunnat nå hela vägen fram till Nr 10 Downing Street.

    • Ditt resonemang är okej, men lutsatsen håller jag inte md om. Min (och uppenbarligen också SP:s) uppfattning om hur en ett mer högervridet Labour skulle klarat sig i valet ä en annan än din.

      • Anders E

        Att komma till olika uppfattningar gör vi ibland, inget konstigt i det. Just nu är väl frågan som sådan ganska hypotetisk, vem som har rätt vet vi inte.

        Att jag, efter viss tvekan, ändå dristade mig till en kommentar hade inte med den hypotetiska frågan att göra. Det jag reagerade på var att texten för mig andas ”frälsarvarning”. Analysen görs från ett enda håll och man glömmer alla andra infallsvinklar (nu är väl författaren till texten i och för sig i gott sällskap, texter av tänkare som t.ex. Greider och Lindeborg innehåller ungefär samma budskap). Bilden målas i svart och vitt utan några nyanser. Ser man inte nyanserna blir det svårt att ta ut kursen om sikten skyms av dimma. Det öde som därför ofta brukar drabba ”frälsarteorier” är att de förr eller senare byts ut i besvikelse. Hade de snabba och enkla modellerna funnits hade vi levt i en mycket bättre värld.

        • Jag är tacksam för kommentaren. Utan nyanser kommer vi ingen vart.